Article: Cathegory: history Language: Swedish Description: Nisse Lätts memoarer Author: Nisse Lätt Keywords: Nisse Nils Lätt, spanska inbördeskriget, POUM, CNT, FAI, Göteborg, George Orwell, Katalonien, Spanien, Sjöman Published: 1988-12-31 23:59 Document created by Yelah XMLTOTXT converter Find us at: http://www.yelah.net/ Förord När göteborgsprofilen och anarkosyndikalisten Nisse Lätt(1907 - 1988) dog så efterlämnade han ett ofullständigtmanus till sin självbiografi. Efter omfattande redigering utkom den1993 i bokform med titeln "En svensk anarkist berättar". Nisse Lätt föddes och växte upp på en gård iSödermanland och gick till sjöss vid 15 års ålder. I Baskien träffade han spanska anarkister och esperantister och hananslöt sig till SAC-syndikalisterna i Sverige. Efter Francos upprori Spanien i juli 1936 skyndade sig Nisse Lätt dit som frivillig. Han anslöt sig till den legendariska Durruti-kolonnen, låg i sammaskyttegravar som George Orwell, men fick snart sitt ena öga förstört av granatsplitter. Som kanske enda utlänning arbetade han sedan under ett halvår i en av de kollektiviserade byarna. Nisse Lätts erfarenheter därifrån har nyligen aktualiserats i och med Ken Loach film "Landoch frihet". Tillbaka i Sverige blev han mer eller mindre agitator på heltid under några år. Han cyklade och skidade genom landet, tog jobb i skogen, på varven eller byggen, sålde anarkistiska och syndikalistiska tidningar och böcker. Till slut slog han sig ned i Göteborg och hans hem blev med åren en samlingsplats för yngre som var intresseradeav anarkistiska och syndikalistiska idéer. Papperskopior av Nisse Lätts memorarer kan beställas från: Nisse Lätts Minnesfond, c/o Forshult, Skanstorget17, 411 22 Göteborg, tel 031-774 23 46, eller genom att sättain 100:- på postgiro 2 76 02-2. Minnesbilder Vad det var som utlöste storstrejken 1909 går naturligtvis att leta fram ur de gamla protokollen. Men vi har ju kännedom om kapitalismens natur och i vilket tillstånd de nymornade industriherrarna hade bragt arbetarklassen, som endast haft något årtionde på sig för sin organisering. Det finns ju fortfarande några stycken som kan lämna levande vittnesbörd om den tidens ohyggliga misär. Vid denna för Sveriges vidkommande kolossala kraftmätning, blev ledarna för LO, som så många gånger senare, rädda för att inflytandet under strejkens gång kanske skulle glida dem ur händerna. Strejker är ju en god skola för arbetare och nya krafter kan stiga fram ur arbetarnas egna led. LO:s ledare skaffade sig därför en anledning till att blåsa av strejken långt innan arbetarnas kraft var bruten, utan hänsyn till den allmänna opinionen, arbetarnas vilja och krav. Man gjorde upp vid bordet på villkor som långt ifrån tillfredsställde de strejkande massorna. Fackföreningsledarnas löner och levnadsomständigheter berördes ju inte av dessa uppgörelser och avtal. Då som nu bestämde de ju i stort sett sina egna löner. Detta förräderi mot arbetarnas solidaritet inleddes redan vid strejkens början, då det visade sig att vissa för kapitalismen livsviktiga arbeten undantagits från strejken. Förbittringen inom arbetarnas led blev mycket stor och följden blev en massflykt ur LO. Inom de ungsocialistiska (anarkistiska) klubbarna följde man med stort intresse utvecklingen. Anarkismen är ju motsatsen till pampvälde, enär den anser arbetaren bildbar och fullt kompetent att själv sköta sina egna angelägenheter. Anarkisterna hade inom sin rörelse dragit upp riktlinjerna för en antiauktoritär, federalistisk rörelse, där beslutanderätten alltid skulle ligga i arbetarnas händer. Så tillsattes en kommitté, Lundakommittén, som skulle förbereda bildandet av denna organisation. Om det nu berodde på att man sölade och lät det psykologiska ögonblicket gå förbi eller om orsaken var en annan är svårt att säga, men när SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation - Syndikalisterna) bildades 1910 blev inte anslutningen den man hade väntat. Socialdemokraterna hade ju för länge sedan genomtrumfat kollektiv anslutning av alla arbetare inom LO till socialdemokratiska partiet. Detta parti hade redan hunnit ordna sin ekonomi och kastade sig omedelbart in i striden mot SAC med en lidelse, som väl skulle varit på sin plats i storstrejkens kamp mot kapitalismen. Man höll begravningskalas över SAC samma år det bildades, men den syndikalistiska rörelsen finns kvar än idag. SAC var en revolutionär organisation, byggd på federalistiska principer, dvs alla dess olika organisationsenheter samarbetade fritt med varandra. Varje element inom organisationen bestämde själv över egna angelägenheter. Anarkister och syndikalister tror på människan, tror på att alla människor föds lika, trots att ett perverst samhällssystem skapat så olika betingelser. De anarkister som en gång drog upp riktlinjerna för den syndikalistiska rörelsens verksamhet ansåg det helt naturligt att de som arbetade inom produktionen också skulle administrera densamma, dvs att kampen för dagskraven (högre löner, bättre förhållanden på arbetsplatserna - inget yrke hade ännu uppnått 8 timmars arbetsdag) även skulle vara en skola, i vilken arbetarna skulle lära sig att ta hand om näringslivets produktion och distribution. De första årtiondena utmärktes också av en livlig studieverksamhet, som ivrigt sysslade med hur de olika syndikaten, som verkade inom sina respektive federationer och departement, lokalt, nationellt och internationellt, skulle arbeta. Endast auktoritärt förblindade individer skulle kunna anse en individ bättre skickad att leda produktionen än andra blott därför att han råkat födas i en våning med många rum och genomgått en viss dressyr i skolor, där han också lärt ett visst förakt för det arbetande folket, vilket kunde ta sig uttryck i att han som t ex arkitekt vinnlade sig om att "bygga" särskilt förödmjukande dåliga bostäder åt arbetare, som t o m samlades i speciella arbetarstadsdelar. Det var som om man trodde att de som slet 12-16 timmar om dygnet i produktionen också på sin "fritid" hårdhänt måste påminnas om sin lott. Ännu hundra år efter det att ångbåtar började befara haven saknade eldare och kollämpare dusch, detta trots att ångrör löpte kors och tvärs genom hela fartyget till alla vinschar och till ankarspelet. Ja, som sjöman på 20- och 30-talen fick jag aldrig uppleva, att det ens i stora båtar fanns ett diskrum med varmvatten, utan en stackars sjösjuk jungman fick stå i skansen och hålla i en hink med ena handen och försöka diska med den andra i ett vatten, som han till nöds fått tigga sig till att värma på spisen hos kocken i kabyssen. Ja, så ungefär var mentaliteten hos dem som trodde att de kommit till världen för att "styra" och hoppades att det så skulle förbli, bara de kunde hålla arbetarna nere. I tusentals år hade denna oordning rått, men behövde det bli så för evigt? Syndikalisterna inom och utom SAC sade NEJ! De fortsatte kampen på sitt vis. Varför, sade de, skall vi be något politiskt partis riksdagsman om hjälp, när den verkliga makten ligger i våra egna händer, bara vi lär oss utnyttja den. I Chicago hade man för länge sedan hängt fem arbetare, fem anarkister, därför att de kämpat för 8-timmarsdagen. Jag syftar på de s k anarkistmartyrerna i Chicago, till vars minne vi fortfarande firar första maj och demonstrerar för de mänskliga rättigheterna. I ohyggligt tunga arbeten, i gruvor, framför smältugnar, i dödande monotont verkstadsarbete, i riskfyllt byggnadsarbete, slavade människor 12-16 timmar om dygnet, så gjorde också järnvägsbyggarna i trakter med temperaturer ned till 40 minusgrader. Men många av dem hade skolats i SAC:s dåvarande hårda skola och de frågade sig: Vad är vi för några fän, att vi skall fråga andra om hur länge vi skall stå ut i schakten? Sagt och gjort, här behövdes ingen ombudsman, djungeltelegrafen gick, så också flygblad, broschyrer och tidskrifter. Dagen kom och utan basarnas vissling ställdes skyttelkorp och spett in i bodarna och 8-timmarsdagen var för dessa arbetare införd. Men marxisterna hade ju redan begåvat landet med ett "arbetarparti", socialdemokraterna, som redan vid denna tid låg i händerna på en borgare, Hjalmar Branting, som satt trygg i riksdagen. Som den borgare han var förfärades givetvis herr Hjalmar Branting. Kampen mot 8-timmarsdagen fördes hårt av borgarna i tidningarna och i riksdagen. Då höll Branting sitt beryktade tal i riksdagen. Han sade ungefär: "I Frankrike har det uppstått en farsot, kallad anarkosyndikalism, vilken yttrar sig så att arbetare smittade av densamma säger sig: 'Skall vi arbetare tigga politikerna om vår självklara rätt, skall vi vänta i månader på att vår sak skall manglas i kommittéer och kommissioner, där det betalas fetare löner ju längre manglingen pågår? Direkt aktion är lösen. Du arbetare vid dina kamraters sida är den enda, som kan lösa dina egna problem. Du är samhällets grund, det är du som är samhället, låt ingen annan bestämma dina villkor!'" "Mina herrar", fortsatte Branting i riksdagen, vänd till kapitalismens företrädare, "baciller av denna farsot har nu nått detta land. Rallare, järnvägsarbetare, organiserade i SAC, vilken organisation just har direkt aktion på sitt program, har i dagarna genomfört 8-timmarsdagen på sina arbetsplatser, just genom direkt aktion, och det råder intet tvivel om att arbetarna inom verkstadsindustrin snart kommer att följa sina kamraters exempel. Då måste vi fråga oss, var skall det sluta, om arbetarna fullständigt tappar tilltron till oss politiker? Vi har ännu tillfälle att på lagstiftningens område genomföra en lag om 8 timmars arbetsdag inom vissa områden och därigenom försäkra oss om arbetarnas tro på parlamentarismen och på oss politiker." Borgarna förstod att de hörde en borgares röst, och de dröjde inte med att låta klubbfästa lagförslaget med de givna inskränkningarna. Ja, så var arbetarklassen splittrad. Hembiträden, sjömän, lantarbetare m fl fick vänta länge på en mänsklig arbetsdag. * * * Innan ännu direktörerna i skogsbolagen hade mutat den lagstiftande församlingen till att få skövla skogen, till att med hjälp av maskiner få kalhugga hela landskap, fanns en lag eller en princip om att man inte fick kalhugga områden utan att den nyväxande skogen alltid skulle ha skydd av kvarvarande skog. Den skog som skulle gallras ut stämplades, d v s man högg av en flisa bark och slog med yxhammaren ett märke i stammen i brösthöjd och i stubben. Bolagen märkte så upp skiften i skogen, ungefär så stora som en timmerkörare beräknades hinna köra ut på flottningsleden under vintern. I varje skogs-LS, i varje syndikat tillsatte man en prissättningskommitté av kompetenta skogsarbetare, som gick ut i skogen och bedömde svårighetsgraden och satte pris. Priset sattes på kubikfot, som räknades efter diametermått på timmerstocken. När mätningen inom ett LS område var klar, framlades listan för att få syndikatets eller LS-mötets godkännande, varefter den presenterades för bolagets tjänstemän. Därefter kunde skiftenas pris godkännas och arbetet påbörjas. Med de skiften som inte godkändes kunde underhandling fortsätta, och skiften vars pris inte godkändes fick stå under blockad. Yxbeväpnade arbetare vakade över att blockaden ej bröts, och stämplade som träden var kunde de inte stå i flera år utan att ta skada. Då blev underhandlingen lättare och priset kanske högre. Enligt tillgänglig statistik (1938) var den genomsnittliga lönen upp till 40% högre i de distrikt där arbetarna skötte prissättningen jämfört med dem där man arbetade under LO:s avtal, som ju gjorts upp av skogs- och flottningsarbetareförbundets ombudsmän, vilka ju inte själva arbetade under avtalet. Men till den höjda lön arbetarna inte hade någon annan än sig själva att tacka för, kom den insikt de fick inom sin näringsgren genom den statistik de började föra inom sitt område. Denna gav i klara siffror kunskap om hur mycket virke varje trakt kunde producera och därmed också leverera. Kombinerad med statistiken från sågverk, massafabriker och andra råvaruförädlare, plus statistiken från byggnadsverksamheten och möbelindustrin, innehåller den embryot till en socialisering utan centralisering, genomförd av arbetarna själva. Så upplevde jag själv livet i skogarna under 40-talet. De ombudsmän som fanns inom SAC var besjälade av lidelse för dessa idéer. Och vi lärde av dem förstå hur enkelt problemet i själva verket var. Idag finns i det här landet över 100 företag, som arbetarna övertagit från odugliga kapitalistiska direktörer, som velat lägga ned verksamheten, därför att de inte förstått att administrera densamma. Om nu detta övertagande av äganderätten ännu inte kan sägas vara socialism eller federalism, så visar det dock tydligt att arbetarna-producenterna inte är i behov av kapitalister eller kapitalism. Varje syndikat eller federation skulle efter lägenhet ha sin egen bank, varigenom man aldrig skulle behöva befara att ett företag skall komma att nedläggas. I samband med redogörelsen för hur arbetarna genom sina egna kommittéer skaffade sig ett så genomgripande inflytande på sina arbetsplatser i skogarna, skulle jag vilja säga några ord om LO:s och det socialdemokratiska partiets lönefonder. Jag har försökt leda i bevis hur olyckligt det är när beslutanderätten hamnar på några få händer eller hos en enda person. Jag tycker inte att det behövs mera vittnesbörd än storstrejken 1909. LO:s ledning erfor just genom att förråda strejken och återupprätta organisationens avgiftsapparat att den kunde företaga sig så gott som vad som helst. LO-ledningen innehar veto, dvs kan förbjuda varje handling från arbetarna. Otaliga gånger har olika förbundsstyrelser förklarat att de inte tar någon som helst hänsyn till omröstningar inom det egna förbundet, hur stor anslutning röstningen än erhållit. Otaliga gånger har förbundsledningen beslutat tvärs emot medlemmarnas genom omröstning tydligt demonstrerade vilja och åsikt. En sak man inte kan förstå är enligt vilken naturkraft dessa människor styrs som trots det förakt deras styrelse kastar i ansiktet på dem, ändå fortsätter som den naturligaste sak i världen att betala de månatliga avgifterna. Det förblir obegripligt! Hur kan någon levande människa vara så dum att hon eller han skulle vilja sätta en så gränslös makt i händerna på individer och institutioner som öppet, genom hela sin existens visat det mest ohöljda förakt för arbetarna som individer och som massa? Näppeligen torde arbetarna behöva hjälp av småpåvarna i LO:s ledning för att sätta sig i besittning av produktionsmedlen. Låt oss ett tag gå tillbaka till SAC och undersöka varför ett så strålande initiativ givit ett så skäligen dåligt resultat. Jag har ju något berört hur socialdemokraterna kunde utnyttja sin monopolställning, sedan de så gott som tvingat alla LO-medlemmar att stödja sossepartiet. Därtill kom marxismens seger ute i världen. Denna rörelse kunde till synes lägga sig vad som helst till last. Låt oss blott erinra oss t ex den tyska socialdemokratiska riksdagsgruppens stöd till de tyska krigskrediterna vid första världskrigets utbrott. Låt oss då också tänka på hur den socialdemokratiske tyske ministern Noske dränkte den fria bajerska rådsrepubliken i blod efter första världskriget. Hur han tveklöst lät mörda tusentals revolutionära tyska arbetare som ville ge mer än ord för sin socialism. Låt oss inte heller glömma vad Tysklands socialdemokratiska byråkrater svarade rikskansler Schleicher, när han, före Hitlers övertagande av makten, till den tyska socialdemokratiska partiledningen påpekade att: "Idag är det bara en generalstrejk från arbetarna som kan rädda Tyskland från undergång och världen ur en stor fara!" Som väntat svarade socialistbyråkraterna: "Generalstrejken är olaglig!" År 1914, inför det växande hotet om ett storkrig, kallade den franska arbetarklassen, starkt influerad av anarkistiska idéer, till möte i Basel, där de franska representanterna lade fram förslag om generalstrejk vid mobiliseringsordern. De tyska delegaterna, ledande marxister, svarade att de ej hade mandat att rösta för generalstrejk mot kriget. Naturligt nog, när de nyss i riksdagen röstat för anslag till det krig de trodde skulle leda till en blixtfred för Tyskland och och därigenom för Tysklands marxister, som då skulle stå som mäktiga segrare och kunna krossa sina politiska motståndare. Vem räknar hur många liv, hur mycket elände detta marxistiska ståndpunktstagande kostat mänskligheten? Och det andra marxistiska partiet, som kuriöst nog kallar sig kommunistiskt, trots att det överallt, där det med militarismens hjälp kommit till makten, helt upphävt kommunernas existensberättigande och självständiga liv genom att införa statsdiktatur. En diktatur som i t ex Ryssland så förkvävt all verksamhet att landet efter över 70 år av "vetenskaplig socialism" inte en gång kan skaffa fram bröd ur Rysslands bördiga jord, utan måste köpa sin brödsäd från kapitalistiska länder. * * * 1934, tror jag det var, besökte jag upprepade gånger staden Leningrad. Den ryska s k Tredje Internationalen hade fattat beslut om en internationell handelsblockad mot Tyskland och braskande manifest hade utgått till all världens hamnarbetare och sjömän om att ej ta befattning med tyskt gods och tyska varor. Jag var då för tiden mönstrad på en liten båt kallad Sten Sture, som senare försvann i Östersjön och vars besättning och befälhavare länge efterlystes, men utan resultat. Vi hade i denna lilla båt tre eldare, som i brist på annan politisk idébildning kallade sig kommunister. I högtidlig procession kom de, just när vi var på väg genom Finska viken till Leningrad, in till oss i däcksskansen med Kominterns braskande manifest till sjömän och hamnarbetare: "Vad säger du nu då din syndikalist", sade deras sagesman, "här ser du hur den kommunistiska internationalen kväser Nazi-Tyskland". Jag svarade att jag som sjöman naturligtvis kände till det livliga handelsutbytet mellan Hitler-Tyskland och Stalin-Ryssland och var manifestet allvarligt menat kunde åtgärden komma att vålla Hitler en del bekymmer, men att jag trodde att det bara var en vanlig kommunistisk propagandafint. Ja, så kommer vi in på Neva, eller i alla fall Leningrads hamn, där kajerna upptogs av tyska fartyg, som samtliga naturligtvis förde hakkorsflagg. Om någon strejk från tredje internationalens största hamnarbetarsektion hördes naturligtvis ej. Där stod våra tre eldare, medlemmar av den kampglada internationalen, med sitt manifest och var en aning långa i ansiktet. Men har inte denna International skapat något annat, så är det i alla fall inget fel på propagandaapparaten, så efter ett besök på Interklubb (sjömansklubben i Leningrad som också fanns i andra hamnar och givetvis var propagandacentraler) kunde de förklara de fatala tyska skeppens närvaro i tredje internationalens största hamn. Stalin lurade de dumma kapitalisterna genom att under "blockaden" göra strålande affärer! Denna episod och många, många andra visar sanningen i ordspråket som säger: "Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves!" Det är frestande att återge en analog tilldragelse i en belgisk hamn, som Arthur Koestler skildrar i sin bok Natt klockan tolv på dagen: Där rör det sig om tre ryska båtar med viktiga metaller för krigsindustrin som transitgods för Tyskland. Som om man i Moskva hade anat en viss opposition från den belgiska hamnens lilla sektion av tredje internationalen, sände man i god tid dit en gammal trotjänare, som grundligt lärt att tolka manifest. Vid kommunistsektionens möte förklarade han att ryssbåtarnas ankomst i största möjliga mån skulle hemlighållas. Om inte de ryska båtarna tog lasten till Tyskland, så skulle kapitalisternas fartyg ombesörja transporten, som för övrigt knappast någon visste var destinerad till Tredje Riket. Så när allt kom omkring hade den geniale Stalin grundlurat de kapitalistiska redarna! Ordföranden i hamnarbetarnas kommunistsektion begärde ordet och sade att vad den ryska kamraten just yttrat var precis vad alla strejkbrytare i alla tider yttrat. "Om inte jag arbetar och förtjänar kovan, så gör andra det!" Han slängde mössan i golvet och avlägsnade sig tillsammans med några kamrater. Han hittades senare i vattnet i dockan. Både han själv och de kamrater som i protest avlägsnat sig från mötet var i nästa nummer av kommunisttidningen förklarade uteslutna ur partiet som osolidariska och smädades offentligt. Nu är det några år sedan Natt klockan tolv på dagen kom ut, och man måste fråga sig: var går gränsen, hur mycket kallt stål tål egentligen dessa så kallade kommunister? Men denna stalinistisk-leninistisk-marxistiska propaganda vänder sig till världens alla analfabeter, som hämtar sin politiska visdom ur fotbollsreferaten. Marxismen liknar i mångt och mycket religionen, särskilt den kristna. Så som den kristna läran vände sig till de andefattiga, väl vetande att hundra idioter väl föder en präst, och att tusen klarar en biskop, och att det sällan fattas kandidater till nämnda sysslor, så vänder sig stalinisterna till de omdömeslösa med sina böner om hjälp att införa militärdiktatur. Man bör dessutom ta i beaktande att stalinismen har ännu större makt att erbjuda sitt prästerskap, om det bara förstår att rätt tolka manifesten. Vad det angår blodtörsten så torde nog Loyola och Stalin kunna ta varandra i hand. Om vi håller i minnet att Stalin endast fortsatte det verk Lenin och Trotskij börjat, vilket efter allt att döma ännu ej är avslutat. Om vi inte nämnt det förut vill vi inte undgå att tala lite om "kommunisternas politik" under den förhitlerska tiden i Tyskland. En allmänt känd sak, vad vi vet, är att kommunisterna ofta samarbetade med nationalsocialisterna i kampen mot socialdemokraterna. Hatet mellan de två stora marxistiska partierna, kommunisterna och socialdemokraterna, var lika glödhett som det plägar vara mellan de olika eller lika religiösa sekterna. Man behöver ju inte vara historiker av facket för att hålla i minnet alla de händelser, med pakten mellan Stalin och Hitler i spetsen, som gör att man i allmänhet drar likhetstecken mellan kommunism och fascism. Båda slagen försöker inbilla arbetare att de kan uppnå något för sin klass fördelaktigt, genom att hjälpa nämnda partier att skapa militärdiktatur. Ur den leninistiska-trotskistiska militärdiktaturen växte det fram ett "statsskick" med så liten insikt i samhällslivets funktion, att det tillät sig krossa Rysslands gamla bondekultur under sken av att likvidera godsägare och storbönder. Men dessa kategorier var ju redan av revolutionen 1917 satta ur spel. När jag talar om de ryska bönderna kan jag inte underlåta att nämna Ukraina, som av Lenin och Trotskij såldes till Tyskland vid Brest-Litovsk-freden 1918. De tysk-österrikiska generalerna var nämligen på marsch med östarmén mot Petrograd, och Trotskij (vars militära geni mest kom till sin rätt i striderna mot ryska arbetare och bönder) sålde nu ut Ukraina vid förhandlingarna i Brest-Litovsk 1917-18 till Tyskland. Det gav upphov till en hänsynslös utplundring och till en av mänsklighetens mest fruktansvärda hungerkatastrofer. Fridtjof Nansen (1861-1930), den frejdade polarforskaren, gjorde här en oerhörd insats och tvingade de kapitalistiska länderna till att bistå med livsmedel, så att miljoner människor räddades till livet. Under tiden pusslade Lenin och Trotskij med att stadfästa sin diktatur, vilket också lyckades delvis med hjälp av de borgerliga spekulanter som Lenin engagerade under NEP-perioden. Ukraina kallades som bekant Rysslands kornbod. Och lika bekant är att Ryssland före den leninistiska-trotskistiska militärdiktaturen var en stor exportör av spannmål. År 1981 köpte bolsjevikregimen i Moskva hela veteskörden i Argentina. Som tack vet vi ju att Moskva applåderade sin diktatorbroder Argentinas militärockupation av Falklandsöarna. Hur skönt det är, när bröder samsas! Jag kunde ej låta bli att unna oss denna lilla ryska parentes, för att påpeka ur hurudana källor våra egna diktaturanhängare öser och vad för slags lärare de har; dessa som går och drömmer om läderrocken och pistolgehänget och kanske om ett arbetsläger uppe i Karesuando med sköna kulspruteutrustade vakttorn. Som redan påpekats hade betydande grupper av skogsarbetare uppe i Norrland funnit ut att SAC-syndikaten i våra skogs-LS med sina kommittéer var avsevärt mycket effektivare i kampen mot de mäktiga skogsbolagen än de avtal som LO:s skogsarbetareförbunds kanslister och fackföreningsbyråkrater kunde tota ihop i sitt kansli i Gävle. Som en kuriositet och för att illustrera vilka medel våra hemmabolsjeviker tycker sig kunna använda vill jag berätta följande: 1938, nyss hemkommen från spanska inbördeskriget meddelade mig hemmakommunisterna i södra Sverige, att syndikalisterna i Dalarna uppträdde som strejkbrytare. Med den erfarenhet jag hade från Spanien om hur Stalins internationella hejdukar uppträdde, oroade mig inte dessa bolsjevikernas utsago över hövan, varför jag svarade att dalkarlarna var kända för allting annat än strejkbryteri. Jag anade ett vanligt djävulstyg från dessa lismande diktaturadepter. Enligt ett redan mycket prövat patent bildade kommunisterna LO-fackföreningar uppe i Dalarna på platser, där de knappast hade medlemmar till enfackföreningsstyrelse, utan ibland fick anlita skogvaktare och andra bolagstjänstemän. Dessa "skogsarbetare-fackföreningar" skrev nu avtal med skogsbolagen, som var avsevärt sämre för skogsarbetarna än de uppgörelser deras egna syndikat uppnått med registret. Bolagen skulle egetligen inte kunna skriva avtal med dessa pseudo-organisationer då de redan hade uppgörelse med SAC-arbetare. Dessa fräcka bolsjeviker förklarade då strejk och blockad över hela övre Dalarna. Skogsarbetarna i SAC-syndikaten var givetvis inte intresserade av att strejka sig till så avsevärda lönereduceringar, och beslöt enhälligt att inte respektera vare sig strejk eller avtal, enär de ju med sitt register uppnått så väsentligt bättre villkor än vad "kommunistavtalet" kunde ge dem. Registret var ju dessutom ett ypperligt revolutionärt organ, som smdigt lät arbetarna själva ta kontroll över sin del av näringslivet, och vars statistik helt naturligt kunde ligga till grund för ett federalistiskt samarbetsorgan de olika näringsgrenarna emellan. Diktaturfanatikerna måste ju hata blotta åsynen av en organisation, som på sin fana skrivit devisen: Arbetarklassens befrielse skall var dess eget verk. Som nämnts, var SAC på frammarsch i åtskilliga trakter i norrlandsskogarna, där våra LS ju i stor utsträckning utgjordes av arbetare som jobbade i skogen om vintern och som väg- och byggnadsarbetare under sommaren, och som använde sitt register och sitt ackordlönesystem med gott resultat på båda ställena. Något som kanske inte är så bekant, men som kanske framstår tydligare efter ovanstående skildring, är att SAC i princip var motståndare till avtal, som ju binder arbetaren vid ett dåligt avtal under en högkonjunktur, men som inte hindrar kapitalisten att sparka ut arbetarna i arbetslöshet under en lågkonjunktur. Och avtalen, som snart tenderade till att bli veritabla juridiska rebusar, tarvade rätt som det var skickliga avtalsjurister, s k ombudsmän, både från arbetarnas och arbetsköparnas sida. Som påpekat var varje bonde och varje skogsarbetare också bl a byggnadsarbetare. I de rätt stora norrländska samhällena ansåg sig inte skogsarbetarna behöva bilda något särskilt byggnadsarbetarsyndikat; det hade ju alltid gått bra ändå. Men de smarta herrarna i Stockholm insåg genast svagheten och var redo att falla arbetarna i ryggen, att splittra enheten. Divide et impera (söndra och härska). Och härska var ju vad de ville, dessa andliga halvfigurer som vi sett stå på berlinmuren. Kommunisterna, även sådana som var med i respektive samhällens LS, fick order att bilda byggnadsarbetarefackföreningar. Det var inte så noga med medlemsskapet eller vad slags klientel det var. LS hade ju inte avtal med byggmästarna, så nu skrev dessa snusmumrikar, bakom ryggen på sina arbetskamrater, avtal med monopolklausul. Dvs endast avtalsslutande parts medlemmar skulle få arbete. Nu var ju inte detta så farligt, därför att dessa stalinismens förkämpar inte på långt när var tillräckligt många för att hålla byggnationen i gång. Men detta tilldrog sig till stor del under 30-talets hemska arbetslöshetsperiod, och alla är vi ju inte hundraprocentiga hjältar. Och nu sparade inte bolsjevikerna på krutet. Nu var det de som hade avtal och den som inte gick in i LO-avdelningen, dvs byggnadsarbetarefackföreningen, skulle allt få se sig om efter arbete. Den som upplevt den tidens hunger kanske kan ha förståelse för att kommunisterna skrämde en del till splittringsavdelningarna. Nu kan man multiplicera ovanstående exempel med nästan vilket tal man vill, så finner man den situation i vilken vi befann oss, när jag i slutet av 30-talet kom upp till Norrland. Närmast kom jag för att arbeta med våra klubbar i Syndikalistiska Ungdomsförbundet, men jag kom att stanna i flera år och jobbade som skogsarbetare och vägarbetare, ja, t o m som flottare. I en liten by vid Umeälven, Kattisavan, stannade jag tillräckligt länge för att trollbindas av landskap och folk. Och jag lärde mig förstå vad det var hos detta folk, som drog dem till den organisationsform SAC på den tiden representerade. Vid tiden var stor arbetslöshet i byn, där man nu hade LS, skogsarbetarsyndikat, syndikalistisk ungdomsklubb och flottarförening. Köken och storstugorna räckte inte längre till för att härbärgera mötesdeltagarna. Man fattade enhälligt beslut om att bygga ett Folkets Hus. Byns fåtaliga borgare och tjänstemän skrattade hjärtligt: Nu skulle fattiglapparna bygga hus! Men sagt och gjort: byggnadskommittén gick ut och besökte storbönderna och bolagen och tiggde trän i skogen. Kanske för skams skull fick man några trän här och några där. Yxorna slipades, sågarna filades och iväg till skogen. Kanske åkte det med några trän extra, vem vet, men när avverkningen var klar låg en försvarlig välta timmer vid bysågen. Och när brädhögarna räknades in räckte det gott och väl till huset och blev så mycket över till salu att det räckte till glas, lås och allt annat smått som behövs till ett Folkets hus. Detta var före motorsågens tid och skogsarbetet var oerhört slitsamt. Det var ett stort och fint arbete som var på gång för anarkosyndikalismen uppe i Norrland, och det var ett folk som ej låtit sig fördummas av det oerhörda slitet i skogarna, som tycktes ha låtit folkkaraktären något danas av flottningstidens glittrande älvforsar, när älvar i yrsel kastar sig utför stupen i glädjen över att ha brutit isens boja. * * * Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) hade ett mycket intimt samarbete med SAC och det var i SUF vi unga, eller vi som kände oss unga, fick vår skolning, och det var framför allt inom SUF nedtecknaren av dessa rader lade ned sin mesta energi och sina bästa år. Tyvärr finns det visst inte någon av de som från början formade SUF:s linje, som i skrift låtit oss veta vad det var som kom dem att ta detta steg. Holger Carlsson var eldsjälen som gick före alla andra, han som mest liknade Kropotkin, han som kunde hålla konversationen igång samtidigt som han skrev på en eller flera artiklar. Holger Carlsson beundrade jag mest av alla kamraterna. Han beundrades också mycket ute i bygderna, dit han kom med sitt tält och sin cykel. Han var också den enda av kamraterna som jag frågade om råd angående skrivning och tal. Men han svarade, att jag ingalunda behövde råd, utan att jag skulle utvecklas av mig själv, vilket jag kanske också gjort, om man får döma efter det förtroende kamraterna haft till mig. Olle Jansson var väl mindre folklig, men behärkade kanske till fulländning flygbladsskrivandets svåra konst. Rudolf Berner, skald, poet, allroundman, som med sitt konstnärstemperament satte väl också han sin färg på kamratskapet. Men som poet var ingen jämförbar med Axel Österberg, som hann med tre diktsamlingar på förbundets eget förlag. Han eldade oss och satte färg på många möten. Det var många gånger tacksamt att läsa litet Österberg när man kom fram om kvällen i halvt utmattat tillstånd till någon koja i djupa skogen, där ett huggarlag mer eller mindre ivrigt väntade på att få höra vad en syndikalistagitator kunde ha på hjärtat. Då var Österberg en livande stimulans både för yxornas män och en stackars agitator. Nu ha vi väntat länge nog på hjälp från tysta gudar. Säj, skall det dröja länge än till rättens domedag? Vad svara ni, o präster som gå i fåraskrudar och mana oss att bida och tåla tjuvalag... Dan Anderssons mäktiga brus från storskogen hjälpte väl till för att skapa revolutionär stämning i timmerkojan. Förbundet skapades ur ingenting, även om många kamrater ur den gamla skolan hälsade oss välkomna i kampen och bland dem givetvis den legendariske Albert Jensen, som alltför tidigt bröts ned av sin sjukdom. Men vad vi älskade tidningen Arbetaren! Hur många tusentals timmar vi offrade för att göra Alberts röst hörd. Tidningen Storm kom ut under något av förbundets första år och ett resebrev från Spanien blev mitt första medarbetarskap. Cykelturnéer över hela landet. Den tiden kunde rörelsen förtjäna litet pengar på att ordna "festligheter", som ofta var jobbiga, med dans, tombola etc, men även gav valuta i form av litteraturförsäljning och ett eller annat föredrag. Men ljusast i minnet kvarstår de s k talarkurserna. Vart eller vartannat år samlades kamrater ända från Jokkmokk i norr till Ystad i söder till en flera dagars eller en veckas samling i Klara Folkets hus. Varje deltagare hade förbundit sig att skriva en uppsats och hålla ett föredrag över ett särskilt ämne. Då vi oftast bodde tillsammans i skolsalar blev kontakten god, och sömnen var det inte många som tänkte på. På den tiden var tidningen Arbetarens redaktion, givetvis med Albert Jensen i spetsen, full av talare och filosofer; så var naturligtvis också SAC:s sekretariat med ärevördiga John Andersson, som hade så många och intima kamrater och kontakter på det internationella planet. Han var också den som gav oss den bästa läroboken i syndikalism som vi någonsin haft. Jag vågar inte tänka på hur många exemplar jag slet ut i studiearbetet. Men även han skulle på gamla dar råka ut för att bli utskälld av knähundar. Mest tilltalades jag av förbundets bestämda ståndpunkstagande mot marxismens olika schatteringar, vilken blev hårdare ju mer situationen klarnade där nere i Spanien, där Stalins agenter så gott som för öppen ridå gick fram som Lenin och Trotskij på 20-talet då det gällde att likvidera politiska motståndare. Stalin kunde ju utnyttja det faktum att Ryssland var det enda land som skulle ha kunnat hjälpa Spanien. Inom ungdomsförbundet såg vi klart hur negativ Rysslands hjälp till Spanien var och hur hela Spaniens politiska liv kom i händerna på Stalin, som där excellerade i den konst, inom vilken han var en verklig virtuos. * * * Av den anledningen skulle jag nu vilja säga några ord om den spanska syndikalismen och om CNT (ConfederaciÛn Nacional del Trabajo), som, när jag kom in i organisationen, i alla våra organ och skrifter framhölls som SAC:s broderorganisation och som ett föredöme. SAC och CNT bildades samma år, 1910, ehuru CNT under andra namn verkat i anarkosyndikalismens tjänst under årtionden. Hur kunde det komma sig, att denna anarkistinfluerade organisation, som aldrig stack under stol med att målet var övertagande av samhället och dess produktionsapparat, kunde uppnå den popularitet och styrka som den gjorde? För att kunna besvara denna fråga ber jag läsaren att ha tålamod och följa med på en liten historisk runda. Liksom Sveriges historia kom att ändras ganska eftertryckligt, därigenom att Gustav Vasa beslagtog den katolska kyrkans rikedomar och därmed fick medel att bekämpa Hansan, som höll på att slå under sig hela landet, så kom också händelser i Spaniens historia att spela en mycket stor roll. Men tyvärr i negativ riktning. I Spanien framträdde inte förrän 1936, då anarkosyndikalisterna började kollektivisera också utländska företag, någon som försökte stoppa infiltrationen. Tvärt om, ministrar och kungar lät sig villigt köpas för att lämna koncessioner till att köpa gruvor och all slags spansk egendom. Hur var detta möjligt? Ja, den pyreneiska halvön som ligger där som en brygga mellan Europa och Afrika, är ett rikt och bördigt land och har så varit ännu mera förr i tiden. Före vår tideräkning uppmärksammades detta av syrier, fenicier och greker, vilka alla anlade handelskolonier. Kartago, den handelskoloni som fenicierna anlade i norra Afrika och som snart blev mäktigare än moderlandet, började i Spanien kolonisering i stor skala. Den blev snart en konkurrent till det romerska imperiet, och ett storkrig var igång på Spaniens jord, där snart Rom stod som segrare. Spanien blev en betydande romersk provins. Flera romerska kejsare var spanjorer. Men Rom var byggt på slaveri och måste falla. Dess fall sammanföll med goternas flykt från östra Europa västerut. Goterna var ett folk som många tror utvandrade från Skandinavien under krigen mellan Svealand och Götaland, och som via floderna tog sig in i Ryssland, där de byggde ett slags imperium baserat på handel på floder och sjöar mellan Östersjön, Svarta havet och Kaspiska havet. När hunnerna sedan invaderade östra Europa, drevs goterna västerut och bildade på ruinerna av det romerska riket ett gotiskt kungadöme, som varade ett par hundra år och som försvann i samband med att Spanien på 700-talet träffades av den muhammedanska expansionen. Muslimerna var också ett folk fullt av religiös fanatism, men hade inte fullständigt förlorat sig in i teologin. Araberna, eller morerna, som spanjorerna kallade dem, var ett flitigt folk om man får döma av det de lämnat till eftervärlden. De kristna levde fortfarande på en platt jord omkring vilken sol, måne och stjärnor lekte en yster ringdans. Araberna hade skolor, universitet och översättningscentraler. CÛrdoba var år 1000 det västerländska kalifatets huvudstad, en miljonstad med 500 moskéer, lika många offentliga badhus, industrier av alla slag och universitet som drog till sig lärda män från hela världen. Även bland de kristna fanns de som sökte sig hit för att inte drunkna i bönemumlet. Medan de kristna brände folk levande som påstod att jorden var rund, räknade araberna ut jordens omkrets. Ännu har inte Spanien nått den storhet som det uppnådde omkring år 1000. Men i Pyrenéerna och på dess sluttningar existerade kristna riken, där man var avundsjuk på all denna lärdom och all denna rikedom och ruvade på hämnd. Under 600-700 år var det nära nog permanent krig i centrala Spanien. Kristna härar förstärkta med trupper frå n hela Europa vällde oupphörligen ned genom Pyrenéernas dalgångar. Bland araberna hade också splittring uppstått mellan de olika ätterna om makten. År 1492 föll Granada i barbarernas händer och Spanien var "befriat". Judar och araber, som byggt upp hela landet, kastades handlöst ut ur landet, som nu togs om hand av legoknektar, generaler och officerare, vilka inte kände till något annat än krigets dystra hantverk. Amerika hade ju samtidigt upptäckts av Columbus, och det guld som conquistadorerna stal från aztekerna och andra indianfolk gav en kort frist i rikedom för kungen, generalerna och andra herrar. Sedan kom en misär utan like. Spanien, Europas främsta land under araberna, gled nu ned i en obemärkthet, som en fjärde eller femte klassens nation, stadd i fullständig förruttnelse, och Spaniens kolonier lite varstans i världen gjorde sig fria från fattighuset. När så på 1800-talets början kungen och hans jasägare beslöt att Spanien inte skulle skaffa någon egen industri, inte skulle bli ett industriland, som t ex Belgien, Frankrike eller England, med ett industriproletariat som gav fan i både kung och religion, var det fritt fram för det internationella kapitalet. Spanien skulle vara en gudfruktig nation, byggd på storgodsen. Lantarbetaren på grevens gods skulle stå med sin stora stråhatt i handen, ödmjuk inför herrarna. Generaler, stora krigare, som blev grevar, baroner och storgodsägare, och ägde byar och provinser, det var vad La reconquista lämnat i arv. Ju fattigare land och folk, desto rikare och mäktigare tycktes ovan nämnda bli. Det är kanske inte underligt att anarkismen (FAI - FederaciÛn Anarquista Ibérica: Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga!) och anarkosyndikalismen (CNT: Direkt aktion! Först när vi tagit ifrån utsugarna produktionsmedlen råder social rättvisa och social fred) här fick en god jordmån, ty i stort sett gällde ju detta inte spansk eller spanjorers egendom. Dessutom vet vi, att dessa utländska bolag i stor utsträckning diskriminerade spanjorer, så att även duktiga och högt studerade spanska tekniker och ingenjörer sällan tilläts avancera till chefsposter. Franska revolutionens deviser började här i Spanien genom 1800-talet ta form, färg och organisation. Man fick så småningom perspektiv på marxismen i industriländerna. Hundratals anarkistagitatorer korsade landet. Fast jagad av monarkins polis, arbetade man oförtrutet, bildade läsecirklar och höll skola för analfabeter. Arbetaren varken får eller bör vara olärd: "Arbetarklassens befrielse skall vara dess eget verk!". För denna sak kämpade Bakunin i Första internationalen. Men mot dumheten är det alltid hårt att arbeta, alltför många europeiska arbetare svalde det marxistiska valfläsket. Men i mitten av 1860-talet kom Bakunins italienske lärjunge Fanelli till Madrid och hamnade mitt i ett gäng liberala ungdomar verksamma inom arbetarnas bildningscirklar. Trots språksvårigheterna övertygades pojkarna om att Bakunins "direkta aktion" talade mer till deras kynne än Marx borgerliga parlamentarism och valskoj, som bara skulle leda till att borgerliga element som chansade på att göra karriär inom politiken skulle ansluta sig till de s k arbetarpartierna. De var de första 21 medlemmarna som antecknade sig till Internationalens spanska sektion som säkert bidrog till att Marx och hans valboskap inte fullständigt lyckades krossa den frihetliga rörelsen i Europa. Strax efteråt översvämmades Spanien av marxistagenter, men då var redan anarki smen befäst i Spanien. Här utvecklades anarkosyndikalismen under oerhört hårda och ofta blodiga strider med de multinationella företagen, till det som slutligen skulle bli CNT-FAI. Dessa två organisationer skulle tillsammans bli den rörelse som skulle visa världens arbetare att enda vägen ut ur slaveri och fattigdom var att direkt övertaga industri och näringsliv. För lantarbetare och bönder gällde att ta ifrån godsägare, grevar och baroner de storgods, som ofta inte ens var till hälften uppodlade. Kampen blev hård och berättelserna om den skulle fylla volymer. Men ett genomgående drag i denna kamp mot de oerhört mäktiga utländska industrijättarna, som givetvis stöddes av hela Spaniens militär och polisvälde, var den strålande solidaritet som visades mellan dessa fattiga organisationer. Ofta skickades barnen, ibland även kvinnorna, till andra distrikt och städer, där de blev omhändertagna i kamraternas familjer. Detta utvecklades understundom till en hel rörelse och samtidigt som det underlättade de stridandes kamp, skapade det samhörighet och stärkte solidariteten inom hela rörelsen. I ett så fattigt land som Spanien måste naturligtvis solidariteten komma att spela en mycket stor roll. Då stora fonder i regel saknades, uträttades det mesta av organisationsarbetet på frivillighetens väg, vilket i och för sig var lyckligt, då många medlemmar på så sätt skolades i organisations- och administrationsarbete. I synnerhet inom FAI och ungdomsrörelsen offrades mycket på studier. En blick på floran av tidskrifter, tidningar, böcker och pamfletter från den tiden förvånar. Var detta möjligt i ett land som den katolska kyrkan dömt till analfabetism? Man bävade när man tänkte på den kolossala energi, den kampanda och den osläckliga glöd, som måste ligga bakom detta gigantiska arbete. Som ung sjöman fick jag outplånliga minnen av detta lidelsefulla arbete. Hur stod jag inte, nästan bestört, inför den syn, som med kraften av ett vulkanutbrott slog emot mig när jag för första gången öppnade dörren till en anarkistik ungdomslokal. Hela den flod av tidningar och tidskrifter, som jag ovan talat om, vällde fram över ett stort bord mitt i salen. Bilden av en flod, eller kanske ett vattenfall, förstärktes av det tordön av röster som strömmade emot mig. Lokalen var full av folk, även av gamlingar, men trots detta första intryck, gav bilden även ett intryck av intensiv koncentration. Vid bord överallt i den stora lokalen satt grupper fullständigt absorberade av sina förehavanden. Trots att jag inte kunde många ord spanska förstod jag att i en del av grupperna läste ungdomar högt för sina äldre kamrater, som inte kunde läsa. Förhärskande tidning var Solidaridad Obrera (Arbetarsolidaritet), Barcelonatidningen, ryktbar, älskad och med stor pondus. Men naturligtvis fanns även tidningen CNT, den stora tidningen från Madrid, samt förstås alla de olika tidningarna från provinshuvudstäderna med karakteristiska anarkistiska namn. Men jag såg även grupper där undomarna höll skola med analfabeter, och så förstås kommittésammanträden av alla slag. Riktigt glad blev jag naturligtvis när jag upptäckte en stor grupp, där alla bar en grön stjärna, esperantister. Ja, då var ju språkbarriären bruten. Detta var år 1932 eller 1933. Jag vill erkänna, att det nog beror på detta att jag nu sitter här och nedskriver dessa minnen, ty nu drogs jag med i skolarbetet på allvar. Jag fick goda vänner. Bland andra familjen Lucarini, vars ena son, Liberto, stupade under inbördeskriget, efter att ha avancerat till högt befäl (vilket betydde mycket i de anarkistiska kolonnerna, då vi ju själva valde vårt befäl). När jag återkom år 1934 var det revolution i Asturien (landskapet mitt inne i norra Spanien, med viktig gruvrörelse och industri). Revolutionen hade organiserats av marxister och borgerliga radikala, som troligen ville försöka visa att de var lika goda revolutionärer som CNT. Revolutionen var illa planlagd och fick ringa gensvar i det övriga Spanien. Den blev således isolerad till Asturien och delar av Aragonien och Katalonien. CNT hade, vad jag kan förstå, inte anmodats deltaga i planläggningen eller ens att taga ställning till densamma, men deltog givetvis där den tog sådan form att detta var möjligt. Detta inträffade alltså i Asturien, där just gruvarbetarna med sina hemmagjorda handgranater och buntladdningar gjorde en god insats. En del hamnar, fabriker, byar och staden Oviedo var snart i revolutionärernas händer. Den demokratiska republiken kastade in främlingslegionen, anförd av ingen mindre än general Franco, vilken under inbördeskriget 1936-39 gjorde sig ökänd för sina massakrer på civilbefolkningen och republikens demobiliserade soldater efter stridernas upphörande 1939. Oviedo och trakten däromkring höll stånd någon vecka och levde då liksom byarna runt om som fria kommuner. Även om epoken blev kort blev den dock ett, om än dyrköpt, experiment för frihetlig socialism. Här var ju inget annat möjligt än att följa de anvisningar för en fri kommun, som anarkistiska teoretiker alltid anvisat. Här fanns varken Lenin eller Stalin för att regera eller kommendera. Gruvarbetare i organiserade förband var något nytt som främlingslegionärerna ej förut konfronterats med. Revolutionärerna bjöd segt motstånd, vilket givetvis till slut bröts, isolerade som händelserna var. Alldeles utan framtida verkningar blev givetvis inte dessa händelser. De lämnade ju efter sig inte blott erfarenhet utan även en del vapen, som i synnerhet våra kamrater i Barcelona skyndade sig att lägga embargo på. I Barcelona tog dessa händelser formen av en kamp från borgerligt "radikala" republikaner, som "slogs" för katalansk autonomi, dvs för rätten att välja en katalansk regering med viss befogenhet. Men när dessa borgerliga "revolutionärer" konfronterades med republikens stridskrafter svalnade stridshumöret. Gevären och annat material slängdes och våra kamrater i CNT och FAI kunde tillvarata dem och gömma dem i så pass stora kvantiteter att de blev till någon betydelse när arbetarna i juli 1936, i Barcelona såväl som i övriga Spanien, tvingades ut på gatan för att slå ned en militärrevolt riktad mot republiken. Strax efter dessa händelser 1934 besökte jag flera gånger Bilbao och andra städer i norr och fick en närbild av hur kamraterna arbetade illegalt för att uppehålla rörelsen, när den var förbjuden och när tusentals kamrater satt i fängelse under ytterst svåra förhållanden. På esperanto brevväxlade jag också under denna svåra tid med en god vän och kamrat och tog intryck som skulle följa mig hela livet, och som jag har förstått att jag aldrig tillräckligt kunnat uppskatta. När jag vid sista besöket i Bilbao tog avsked från kamraterna i ungdomsklubben svarade de mig, när jag framförde åsikter om att rörelsen nu kanske var hämmad för lång tid, att det snarare var tvärtom, att händelserna givit dem erfarenhet i många former om hur den kan fungera under alla slags förhållanden samt framför allt att nu med så många kamrater i fängelse, så många änkor och så många faderlösa att ta hand om, tvingades organisationerna och varje enskild medlem att göra sitt yttersta. "Du kan vara säker på, Nisse", sade flickan som var sekreterare i klubben, "att de erfarenheter och lärdomar vi fått under dessa händelser, skall vi inte vara sena att utnyttja vid tillfälle, som säkerligen inte ligger långt borta". Man borde nästan ha rätt att vara avundsjuk på sådana personer som Peter Kropotkin och Mikael Bakunin för det oerhörda inflytande de haft och har över generationer av ungdomar, och det långa tider efter sin död. Med häpnad och skräck lade borgare och kapitalister märke till denna lavin av revolutionär entusiasm, som snabbt började utbreda sig från vissa centra. Asturien hade visat dem att detta var allvar, att denna ungdomliga entusiasm höll på att sätta nosgrimma på guldkalven. Vi kan hålla i minnet att Spanien var en koloni. Att kolonisatörerna, de multinationella företagen, lät landet vara ett "fritt" land med en kung eller en president, en regering och en riksdag, så länge dessa förde en politik som gagnade den internationella storfinansen. Men 1932 sade det spanska folket upp både monarken Alfonso XIII och monarkin. Snabbt och utan skottlossning. Republiken hälsades med ovationsartade hyllningar. Inte underligt om man betänker att de statliga och kommunala instanserna haft århundraden på sig att göra propaganda för sig själva, i skolor, tidningar och annan massmedia. Folket, kanske t o m politikerna själva, trodde på den politiska makten, som stödde sig på polis och militär. Men mitt i all denna glödande entusiasm för den bländande nya republiken stod anarkister och syndikalister mycket likgiltiga och frågade de glädjeyra: vad är det egentligen som i realiteten är förändrat? Är inte Spanien fortfarande en koloni? Sluta upp med att ropa hurra förrän ni sett vad de republikanska politikerna kan eller vill göra för att återbörda Spanien i spanjorernas händer! Fortfarande ägs så gott som all spansk industri och alla naturtillgångar av utländska bolag. Nästan hela det övriga Spanien ägs av några få högadliga familjer, och mycket av denna jord ligger outnyttjad, brukad uteslutande som jaktmark för nöjesjägare ur denna spanska superöverklass. Fortfarande denna dag gäller att om jordhungriga jordbrukare sätter spaden eller plogen i denna mark för att låta den producera något mera än en mager rapphöna, mejas de ned av ordningens skjutvapen. Den nya republikens regering uppmärksammade detta intrikata jordproblem och började vidtaga åtgärder för detsammas lösning. Utan högre matematiska studier kunde man snabbt räkna ut att det skulle ta åtskilliga tusen år att lösa problemet. Då hade det "enkla" folket ett mycket enklare och snabbare sätt att lösa det: tag jorden ifrån dem som inte kan bruka den och låt dem bruka den som kan det! Många av dem som hade sett och upplevt entusiasmen vid republikens födelse, började helt enkelt tillämpa vad de trodde vara republikansk socialpolitik. Många fria kommuner bildades i Spaniens olika provinser, så Guardia Civils bösspipor rostade inte. De nya herrarna var lika gott skyddade för jordhungriga proletärer som de gamla. Ofta tog dessa kortlivade kommuner sin början med att de organiserade arbetarna och de fattiga bönderna gick in i municipalhuset, tog vara på alla egendomshandlingar och brände dem mer eller mindre högtidligt på torget. Därefter återstod bara jordfördelningen. Att inte högt studerade jurister och politiker förstod detta som den enklaste jordproletär snabbt räknade ut utan trigonometri! * * * I det glödheta Andalusien låg ett litet samhälle och drömde i solen, men invånarna drömde inte. Dess invånare hade som alla tagit del i glädjeyttringarna vid republikens utropande och vid kungadömets sorti, tillsammans med all den ruskiga rekvisita som hör hovet till. Men här i denna by som kallades Las Casas Viejas (de gamla husen) gick man inte hem för att sova glädjeruset av sig. Nej, här stannade man på torget och snart flammade en munter brasa av de papper, som i århundraden hade markerat skillnaden mellan rik och fattig. Intet våld, ingen knall från gevär eller pistol störde den solemna högtiden. Från tidigt på morgonen till klockan fyra om aftonen vajade den svartröda fanan över byn. Plötsligt hörs skottlossning utanför byn. Där står en beväpnad styrka av Guardia Civil och Guardia Asalto (två formationer av polis, som skapats under monarkin för att skydda in- och utländsk överklass). Invånarna i byn känner inte till att man skulle ha utfört någon olaglig handling. De beslutar att inte besvara elden. Några beger sig upp i bergen, andra till sina hus. Republikens beväpnade styrka stormar under eldgivning in i byn. En gammal pensionär blir första offret. Seisdedos (Sexfingrar), gammal anarkist med sex fingrar på ena handen, har tillsammans med sin familj och med några svärdöttrar och deras barn dragit sig tillbaka till sitt hus av sten. Huset är som alla andra i regionen, men täckt som de fattigas av trävirke, halm, torv etc. På soldatvis börjar man visitera husen genom att sparka upp dörrarna. Turen kommer till Seisdedos hus. Gardisten sparkar upp dörren och sticker in gevärspipan, men faller ögonblickligen till marken för ett skott. Den stupade gardistens medbrottslingar drar sig tillbaka från dörren. En djärvare polis försöker ta sig in i huset över muren till bakgården, men faller för ett skott. Seisdedos har bara jaktgevär med rapphönshagel. Alla invånarna i byn har nu sökt skydd i sina hem. Vid åttatiden på kvällen får ordningsmakten förstärkning som medför kulsprutor. Då blir det mera buller, men till att börja med inte med någon större verkan, ty kulorna studsar och rikoschetterar mot stenväggarna. Man skjuter skarpt med kulsprutorna, republiken betalar ju kalaset, men Seisdedos besvarar knappt elden. Ordningsmakten har två döda och två sårade, men trots förstärkning har de inte lyckats döda någon. Deras rykte står på spel. Ordningsmakten ber om mer förstärkning och handgranater för att spränga husen i luften. Slutligen tröttnar polisen på att skjuta och mot midnatt mattas eldgivningen av och upphör. En granne, Antonio Barber·n, på sjuttio år, vill utnyttja pausen till att föra ett barnbarn till föräldrarnas hem. Han frågar gardisterna om han kan gå ut. Svaret blir jakande. Han går ut med pojken, men vänder om för att hämta något han glömt. I samma ögonblick ljuder ett skott. Den gamle vet, dödsförskräckt, inte vad han skall göra. Pojken skriker av alla krafter till poliserna: "Skjut inte på min farfar, han är inte anarkist!" En son till den gamle, som heter Salvador, skriker detsamma, men förgäves, en kula får den gamle att falla med en tragisk piruett. Förskräckta ser son och sonson honom dö. Det är ett under att de klarar sig själva, kulsprutan träffar dem inte men forsätter att spotta bly. Natten kommer och stjärnorna tänds. Men Seisdedos håller oförskräckt stånd. Under ett uppehåll i eldgivningen slinker ett barnbarn till Seisdedos, en pojke på tio år, ut bakvägen och försvinner bland fikonkaktusarna, uppslukad av skuggorna innan gardisterna hinner skjuta honom. Några minuter senare gör en flicka om försöket. Hon hoppar som en skugga över muren och försvinner bland trädens mörker, medan kulorna rikoschetterar bland stenarna runt henne. En stackars åsna, som står bunden just där flickan tar sin väg, faller svårt skadad till marken som ett oskyldigt offer för ordningens upprätthållande. Flickan är den sista av husets invånare som kommer levande ut ur huset. I gryningen anländer den begärda förstärkningen med granater och uppifrån en kulle börjar bombningen. Granaterna faller med ett olycksbådande dån på det skröpliga taket. Någon exploderar med ett brak, som genljuder i hela byn och ökar tröstlösheten och paniken hos byinnevånarna. Men de orsakar föga skada. De flesta rullar på taket och faller ned på stallbacken eller på bakgården. Den väpnade styrkan står rådlös inför denna anarkistiska envishet, dessa anarkister som nekar att låta sig arkebuseras. Den långsamma framryckningen irriterar de modiga krigarna. Någon framkastar då en diabolisk plan, just värdig poliskasernernas degenererade invånare. Sätt eld på taket! Snabbt dränker man in några trasor i bensin, man sätter fyr på dem och kastar dem upp på trätakets ris och mossa. Projektilen far genom luften i en skur av gnistor och snart sprakar hela taket. Lågorna lyser upp hela byn. Under tiden håller de modiga krigarna hela huset under kulspruteeld, vilket omöjliggör för de som är inne att ta sig ut genom fönster och dörrar. Ur huset tränger rop av vrede och smärta. Vansinnig av smärta och med kläderna i lågor springer en man ut genom dörren, kulkärven river upp sanden framför honom och når honom. Han för händerna upp till såren och faller. I samma ögonblick kommer en flicka inifrån elden, även hon brinner med full låga. Hon skriker högljutt av smärta, förvandlad till en levande fackla. Hon faller vid sin faders sida, träffad av en kulkärve. Under tiden fortsätter branden. Bland spraket från brinnande trä hör man jämmer från brända människor, och så faller hela taket in i en skur av gnistor. Man hör ett sista vrål, allt medan kulsprutans salvor ekar runt huset, och luften fylls av lukten från bränt människokött. Och åter har demokratin segrat. Vem bär skulden? * * * Vi måste nog en gång undersöka liberalpolitikens republikanism och marxismens socialist-parlamentarism. Jag skulle själv vilja säga att i realiteten finns ingen skillnad mellan dessa båda sociala fenomen. Såväl Marx som Lenin, Trotskij, Branting som otaliga andra marxister har kommit ur medelklassen eller snabbt genom miljön inom parlamentssocialismen konverterats till småborgerlig medelklassmentalitet. För att förstå denna otroligt enfaldigaoch ruskiga massaker bevittnad i Casas Viejas, skall vi ha i minnet att generalsekreteraren i socialdemokratiska partiet och dess fackliga landsorganisation rekommenderade, när han var medlem av republikens regering, att man skulle skjuta arbetarna i magen om de dristade sig till att vara oppositionella. Detta samtidigt som t o m engelska jounalister påpekade, att över 80 % av alla attentat och mord under republikens första år, utfördes av fascistiska band, alltså av individer och korporationer som stod de militära kretsarna nära. Dessutom satt många högre officerare i fängelse, eller var deporterade till t ex Kanarieöarna, varifrån de t o m på republikens bekostnad kunde fortsätta sina konspirationer och förberedelser till militärkuppen, som kom den 18 juli 1936. Men Largo Caballero och hela det demokratiska parlamentsgänget var både blinda och döva inför denna fascistkomplott, som var tydlig för varje man och kvinna i hela republiken. Anarkisterna pekade på den latenta faran både i tal och skrift, och de framhöll att den sociala nöden i Spanien endast kunde lösas genom att handens och hjärnans arbetare tillsammans övertog ansvaret för samhällsmaskineriet. Och hur skulle politikerna lösa agrarfrågan om inte genom att i första hand överlämna den jord, som överallt låg i vanhävd, i händerna på jordproletärer, som intet högre önskade än att få börja producera? Vi måste komma ihåg, att inte bara Jesus Josefsson nere vid Genesarets sjö, utan även t o m Lenin och Trotskij sade i tusentals pamfletter: fabrikerna åt arbetarna, jorden åt dess brukare! Men det är politikerna, dessa som varken tänkt gå in i fabrikerna eller ställa sig vid plogen, som gör alla problem så vidlyftiga. För dem är revolutionen en rad sammanträden med väl tilltagna dagtraktamenten. Hela tiden ser vi hur fascismen, kapitalets avantgarde, opererar, organiserar, medan politikerna orerar. Men det mest beklagliga är, att denna marxism verkar som ett slags religion, som ett opium för folket. Där står alltid den marxistiska fårskocken och offras som slaktboskap varje gång de marxistiska teoretiker-prästerna tar sig vatten över huvudet. Det är detta småborgarnas förakt för kroppsarbetaren, underklassaren, som alltid lyser fram bakom all marxistisk handling, och som gör marxismen till en religion, oerhört lik kristendomen. Vad Jesus sade, eller vad som står i Apostlagärningarna att han sade, tror jag var allvarligare menat än de propagandistiska fraser Lenin höll proletariatet fånget med, medan Trotskij och han byggde upp polisväsendet och militären. Sedan, när arbetarna började se vartåt det lutade, var det för sent att göra något. Dessutom var också de marxistiska översteprästerna helgonförklarade. Hur många vittnen som än stod upp och vittnade om massakrer på ryska arbetare i Petrograd, Moskva, Kronstadt, Ukraina etc, så hjälpte det föga. I Ryssland var militärdiktaturen etablerad och blev bara strängare med åren. Utanför Ryssland lyssnade man överhuvud taget inte. Legenden om arbetar- och bonderevolutionen kunde inte ens Stalin med sin världsbekanta bödelsregim, med sina mord på alla Lenins vänner, utplåna. * * * Detta påminner osökt om eftermedeltidens ruskiga kättarbål. De rättrogna stalinisternas tillbedjan blev bara ivrigare och förstärktes blott av nackskottens knallande och miljonernas dödssuckar från Sibiriens isöknar. Så påverkade inte heller inkvisitionens offer de rättrognas böner. Ropen av fasa från inkvisitionens tortyrkammare trängde ända in i klostersalarna, där "jungfruliga" nunnor undervisade de kristnas barn i herren Jesus underbara kärlek. Detta påminner ju om stalinisternas studiecirklar i rättrogen stalinism, som på intet vis stördes av suckar och dödsskrin som nordanvinden förde med sig från Sibiriens isvidder... Liksom lärda män räknat ut att inkvisitionen under några hundra år brände ihjäl mellan 15 och 20 miljoner offer, kvinnor mest. Protestanterna hjälpte till så gott de kunde med all den trosiver de var mäktiga. Sista häxprocessen i Sverige stod i Mora, och om jag inte minns fel var det 1757 och rörde sig om fem dalkullor som "bolat" med satan. De blev emellertid frikända, men invalidiserades för livet efter det kärleksfulla prästerskapets behandling. Religiös tro måste visst självdö, om man inte kan hitta den formel med vilken den kan bekämpas. Vem finner formeln mot stalinismen? Den som ryser inför fasorna i Casas Viejas nere i Andalusien, måste tänka på skotten i Ådalen 1931. Att offren där blev så "få" berodde enbart på att skyttarna inte hann ta sikte på demonstrationen, utan skotten som föll var mer eller mindre ofrivilligt lossade helt vid sidan av demonstrationen och skördade därför sina offer bland åskådarna. Innan skytten hann rikta in "sprutan" ordentligt, hann en trumpetare ur demonstrationens musikkår blåsa eld upphör och de mekaniserade soldaterna släppte avtryckarna på maskingevären. Mesterton, kaptenen med de uppvridna mustascherna och monokeln i ögat, hade alls ingen åstundan att kommendera eld upphör. Om man tänker på att en mauserkula lär gå igenom åtta människor, kan man göra sig en föreställning om slaktens storlek om elden skulle pågått till dess att monokeln föll ur Mestertons öga och han kunde kommendera eld upphör... * * * Händelsen nere i Andalusien var ingen isolerad företeelse. Tillräckligt många fria kommuner bildades och krossades runt om i Spanien för att de ansvariga i republiken skulle ha förstått att arbetarmassorna krävde något mer av republiken än blott ett personskifte, en president i stället för en kung. De enkla åtgärder som beskrivits ovan, borde genast ha vidtagits för att stilla den värsta jordhungern. Nödvändigt var också att man, medan folket ännu var i farten, snabbt hade raserat hela den gamla militarismen. Arbetarna i Spanien var tillräckligt organiserade för att de beväpnade skulle ha kunnat garantera regeringen tillräckligt lugn för att genomföra denna reform. Att låta en fascistisk officer eller general sitta kvar med befäl under en demokratisk omvandling, vilket tjogtals exempel visar, är liktydigt med självmord. Spanien hade 1932 vid republikens bildande kunnat bli en demokrati, ur vilken ett demokratiskt samhällsskick utan någon som helst omvälvning kunnat växa fram. I stället möter den republikanska regeringen en militärkupp under republikens första år, med åtgärder så löjliga att fascister jublande skrattade i hela världen. En del officerare som deltagit i kuppen sattes i fängelse, några generaler deporterades till Balearerna eller Kanarieöarna. Bland dem som deporterades till Kanarieöarna var general Franco, en för sadism ökänd general i främlingslegionen i Spanska Marocko. Han hade inte själv kunnat utbedja sig om en bättre ynnest. Det var som om republikens regering hade gett honom tjänstledigt för att genomföra en ny, bättre organiserad militärkupp mot republiken. Eftersom så gott som alla tjänstemän, fängelsedirektörer, fångvaktare etc var fascister, blev varje fängelse, varje deportationsort ett högkvarter för konspiration mot republiken, som republiken själv underhöll. Det säger sig självt att en så duglig general inte skulle låta detta tillfälle gå sig ur händerna. På ett par år, med hjälp av italienska pengar och tyska experter, var hela planen klar. Den spanska republiken var genomdragen av ett nät av konspiration. För varje stad, för varje by, var upprorsledare utsedda. Till synes var det endast CNT och FAI som uppmärksammade denna latenta fara. Tyvärr hade ingendera organisation haft tid att hinna organisera hela Spanien. Tyvärr dominerade marxister och republikaner i alltför stora delar av landet. Marxisterna var av socialdemokratisk tappning. Stalinisterna var fortfarande en kuriositet, knappt representerade i parlamentet, och skulle så förbli, till dess Lillefar Stalin tog dem under armarna. I faderns armar tilltog partiet snabbt i styrka och kunde börja uppträda stalinistiskt. Dess första offer skulle bli POUM (Partido Obrero Unificado Marxista), ett litet marxistiskt parti som hade glömt att hurra på Stalins födelsedag. CNT var i början för starkt för dem. Men som läsaren skall få se, kunde det mäktiga Ryssland snart avhjälpa detta dilemma och efter Trotskijs modell skapa en femte kolonn bakom ryggen på den arbetarklass, som med dödsförakt kämpade mot världsfascismen. Som påpekats dröjde inte general Franco med att utnyttja republikens generösa erbjudande. Till den 18 juli kl 24.00 hade man spikat upproret. Då skulle republikens edsvurna generaler resa sig i varje kasern, i varje vrå av republiken. I god tid hade Franco i Spanska Marocko låtit mörda alla officerare som kunde tänkas vara republiken trogna. Huru få var de ej som med öppna ögon såg detta. Situationen kanske bäst åskådliggörs med herr krigsministerns ord, när han om kvällen hörde att generalerna rest sig: "Jaså, har de rest sig? Gott, då går jag och lägger mig." Vad rör sig i hjärnan på en sådan individ? Var han som krigsminister i maskopi med Franco? Eller var han ytterligare en av dessa idioter, som tror på statens makt, som inte insett att staten, vilket namn den än bär, republikanskt eller marxistiskt, bara är en institution till kapitalismens försvar och endast är en kraft i de maktägandes händer? När ministern vaknade nästa morgon fanns ingen regering, ingen stat. Medan ministern ännu hade nattmössan över öronen hade arbetarna vapenlösa tagit upp kampen mot militaristerna i stora delar av riket. I andra hade städer och landsbygd genom förräderi fallit i kuppmakarnas händer. Främlingslegionen var Francos förnämligaste vapen. Överallt nekade de republikanska myndigheterna att ge arbetarna vapen. Militären i städerna i söder låtsades stå på republikens sida till dess Francos trupper var inom synhåll, då de anslöt sig till honom. Nu, som i Tyskland och Italien, fick dessa republikanska "myndigheter" själva känna på vad fascismens människoföraktande regim egentligen är. Man borde till alla språk ha översatt Madrids Advokatsamfunds redogörelse för vittnesförhören med män och kvinnor, som sluppit ur Andalusien och varit vittne till främlingslegionens erövring av städer och byar. Men om man hört Quipo de Llanos (general och chef för propagandaoch administration i de erövrade trakterna) uppmaning till de ara biska trupperna, behöver man inte ha någon större fantasi för att förstå vad som inträffade när herr generalen lovade dem tre dagars plundring i varje stad och varje by de erövrade och lovade dem oförgätliga stunder och stora rikedomar, när Madrid erövrades. Även förhärdade sover dåligt efter en sådan litteratur. Kapitel 2 Det är klart att man inom de anarkistiska kretsarna i mitten av juli 1936 genomlevde hektiska dagar, men i anarkismens högborg i Katalonien, i Barcelona, tappade man inte huvudet. Bland annat kan man förstå vad det skulle dra med sig, när en tränad och skolad anarkist kunde erhålla jobb som uppassare inne i en kasern hos en general och vid hemliga sammanträden gå runt med whiskykaraffen bland dessa överklassvin, som inte talar mindre ogenerat inför en uppassare än inför sina hundar. Så litet människovärde tillerkänner dessa degenererade individer människor utanför sin egen krets. Känner man anarkisterna något litet förstår man vilket protokoll vår anarkistiske uppassare kunde skriva i sin hjärna över sådana hemliga sammanträden. Det var därför inte underligt, att man i Barcelona inom anarkistiska och syndikalistiska kretsar kände till generalernas planer innan deras egna officerare kände till dem. Följden blev att man i Byggnadssyndikatets lokaler bildade vad man skulle kunna kalla kommittén för Barcelonas försvar. Buenaventura Durruti angav tonen vid ett syndikalistiskt möte i Barcelona. Vid sådana möten i Katalonien räknades deltagarna i hundratusenden. Det var före valen 1936. Där sade han ungefär följande: "Kamrater! Anarkosyndikalister har aldrig deltagit i valkampanjen, därför att vi inte vill bidraga till att få folket att tro på politisk vidskepelse. Så är det också i detta val, som kanske är det mest ödesdigra i Spaniens historia. Vi anarkosyndikalister i CNT-FAI är inte betydelselösa. Om vi går med i valen vinner vänstern. CNT skulle dock aldrig förnedra sig till att sätta upp kandidater, och då måste vi vara beredda att slåss på gatan för våra rättigheter mot militärens generaler, som snabbt kommer att försöka annullera valsegern. Om vi inte går med i valet, så vinner högern, som omedelbart kommer att vidtaga åtgärder för att upplösa våra organisationer och vi får slåss på gatan för vår existens. Vi har sett alltför många exempel på den demokratiska parlamentarismens ovilja mot att ställa sig på arbetarnas sida mot reaktionen för att vi skulle låta oss sövas av en parlamentsseger. Kamrat! Om du deltager eller icke i valen är därför skäligen likgiltigt. Men från och med nu är du i stridslinjen och lämnar inte ett ögonblick Syndikatet, din borg, obevakat. Ett gevär kommer att tjäna dig bättre än en valsedel. Kamrater, skuldra vid skuldra, alle man på post!!" Hur oändligt mycket verkligare, kamratligare och uppriktigare var inte denna maning från en man till hans likar. En uppfordran till kamratskap, snarare än till politisk underkastelse. Det var en maning från en kamrat. Det kanske de kände mera än de förstod. En man som var stolt över sitt yrke, en man som visste att han fyllde en plats i samhällets arbetsgemenskap, men också i kampens brödraskap. De såg nu denne kämpagestalt, han tvekade inte, trots att han visste bäst själv att han inte var någon större talare. Men varje ord han sade gick direkt till hjärtat, lika okonstlade som han själv. De visste, han hade visat det tusen gånger, att det han krävde av dem, av sina kamrater, det krävde han tusenfalt av sig själv. Aldrig skulle han svika ett förtroende. Hela hans gestalt utstrålade en uppriktighet som var oemotståndlig. Okomplicerad var han, så som de anarkistiska idéer han älskat sedan han som barn lärt känna det samhälle vi tvingas att leva i, och mot vilket han var en levande protest allt sedan skolåldern. Även om det för främlingen inte märktes på ytan, genomlevde Barcelona, den underbart vackra katalanska staden, Medelhavets pärla, hektiska dagar. I den stora staden, som i alla katalanska samhällen, surrade det alltid som en bikupa i syndikatlokalerna (las secretarias) och ungdomslokalerna (los ateneos), som tillsammans utgjorde det väldiga universitet där revolutionären, jag hade så när sagt, utexaminerades. * * * Med vilka känslor hade jag ej tidigare noterat skillnaden mellan denna mänskligare organisationsform och den byråkratiska, marxistiska organisation, snart sagt knäsatt över hela världen, där man stod i kö vid en lucka för att betala avgiften och sedan knappast hade något att skaffa med denna institution, vars kanslister skötte om kontakterna mellan "ledningen" och massorna. Denna ledning, som redan för länge sedan skaffat sig vetorätt, beslutanderätt, och vars ord de sövda massorna håglöst stått och står och väntar på. Dessa "ledare", som nästan överallt tagit steget in i borgarklassen, in i rikemansklassen, som lett proletariatet genom tvenne ohyggliga världskrig och som nu gör sitt bästa för att massorna skall göra sin "plikt" mot kanon- och atombombsfabrikanterna. Massorna, sade vi, dessa oöverskådliga organiserade skaror, som håller hela samhällsmaskineriet i sina händer och som i samma stund som de vaknar och blir medvetna om sin makt, förändrar samhället till en harmonisk enhet, där konkurrens ersätts av samarbete, solidaritet och kamratskap. Utopi! säger de håglösa. Hur tacksam är jag inte mot försynen som lät mig vara närvarande och uppleva denna underbara känsla av att se "massan", som politikerna föraktfullt talar om, uppfyllda av ett gemensamt mål, att se denna "massa" skolad och utexaminerad, individuellt och kollektivt, förenad till en enda stor vilja. Viljan att förverkliga Bakunins urgamla dröm: "I stället för regerandet av människor, skall vi sätta förvaltandet av tingen." "Regerandet av människor!" Det måste vara en underlig känsla som genomsyrar dessa perverterade individer, som kallar sig kungar, presidenter eller ledare med veto- och beslutanderätt över stora folkrörelser. När vi nu vet att de bara under den senaste mansåldern fört massorna, motståndslöst som en fårskock utanför slakthuset, genom det ohyggliga infernot i Flanderns gyttjegravar till Hiroshimas fasor, för att inte tala om de framtida ruskigheter massan under glädjetjut sakta marscherar i famnen på. Som ett litet exempel, en liten händelse i den unga tyska mellankrigsrepubliken. En storgodsägare, general och människoslaktare i allmänhet bemäktigade sig riksdagen och hela Berlin. Den marxistiska regeringen, rädd om ministrarnas dyrbara liv, flydde den 13 mars 1920, om jag ej misstar mig, till Stuttgart, varifrån dessa regerande marxister, som några år tidigare (1914) i riksdagen röstat för anslag till kejsarens krig mot Frankrike, och också följdriktigt nekat att på de franska arbetarnas uppmaning proklamera generalstrejk mot kriget vid mobilisering i ettdera rikena, kallade nu Tysklands arbetare till generalstrejk. Vad det var som kom dessa marxistiska individer att nu kalla till generalstrejk, som de tidigare förkastade, när den skulle ha kunnat förhindra kriget 1914, är det svårt att förstå. Ja, det gällde ju regerandet. Dessutom hade dessa "arbetarledare" trots att de satt i regeringen ännu inte hunnit bli så förborgerligade att de helt hunnit avlägsna sig från massorna. Denna process tog dock ej så många år. De fritt och ohejdat härjande nationalsocialistiska horderna inom SA och SS visade öppet vad slags regim de åstundade. De kunde redan på ett tidigt stadium riva kläderna av en judeflicka eller tvinga en äldre professor att lägga sig på rygg och sedan pissa honom i munnen. Vi säger bland annat, ty listan kan bli hur lång som helst. * * * Barcelonas arbetarvärld var alltså väl informerad om generalernas planer, men också om hur lite man från ledande politiskt håll vidtagit till republikens försvar. Jag har talat om hur CNT:s kadrer på byggnadssyndikatet bildat, jag höll på att säga Barcelonas generalstab, men vill vidhålla, Barcelonas försvarskommitté, i vilken naturligtvis Buenaventura Durruti hade plats. Jag har också talat om de vapen CNT:s folk hade "tillvaratagit" efter den misslyckade politiska kuppen 1934. Inför den kritiska situationen och den allmänna vapenlösheten bemäktigade sig hamnarbetarna en lastbåt som låg som vapendepå i Barcelonas hamn. Generalitat de Cataluña, Kataloniens autonoma regering (republikaner), beordrade Guardia Civil att återtaga vapnen, som i väntan på distribution till övriga syndikat var lagrade på hamnarbetarnas syndikat. Guardia Civils gardister visste att det inte bara var att marschera in i ett spanskt syndikat hur som helst, så som Hitlers SA hade gjort i de tyska marxisternas folkets hus. Man kom till underhandling och gav de borgerligas civilgardister några av de odugligaste bössorna för att de inte skulle förlora ansiktet. Det var norm i hela Spanien att de republikanska myndigheterna gjorde allt vad de förmådde för att arbetarna skulle hindras i kampen mot republikens svurna fiender. Vi förstår att den nybildade försvarskommittén hade svåra problem att lösa. Även med hamnarbetarnas tillskott av vapen var beväpningen långt ifrån tillräcklig för en stormning av de välbeväpnade kasernerna. För kommittén gällde det att låta överrumpling ersätta underlägsenheten i vapen. Eftersom man väl kände till generalernas fälttågsplan, som gick ut på att låta trupper marschera mot Plaza de Cataluña, det stora centrala torget mitt i staden, med alla de administrativa byggnaderna, gällde det att hejda dem på vägen. Nu var CNT och dess folk mycket respekterade, för att inte säga populära i vida kretsar, varför det inte mötte några svårigheter att besätta hustak och våningsfönster utefter de gator militären skulle marschera. Det fungerade också perfekt. Mycket små militära formationer nådde Plaza de Cataluña, där de ändå snart nedkämpades. Utanför Spanien följde vi kampen steg för steg. De av oss som nära nog förvandlats till fatalister av fascismens segrar i Tyskland och Italien, och Stalins ohejdade framfart inom Lenins och Trotskijs militärdiktatur började åter att andas. Utan annan information såg vi för vårt inre hur man kämpade från hus till hus, hur arbetare, kypare, murare, snickare m.fl. fick någon minuts undervisning i gevärshantering. Motvilligt måste massmedia tillstå att Barcelonas stad, trots de många kasernerna, låg i arbetarnas händer. Hur led vi ej med våra kamrater under långa, långa nätter med oupphörlig eldgivning som hindrade militären att vinna koncentration. Vi såg dem för våra inre ögon, vi såg deras sömnbriströda ögon, vi såg och förstod även hur våra käraste kamrater med en hänsysnslös offervillighet stupade man efter man, oersättliga kämpar, kamrater med ett mod och en kampanda som trotsar all beskrivning. I kampens elfte timma, nästan nere i hamnen på Ramblan, vid Atarazaros-kasernen blev det ett stort blodbad. Kasernen hade efter svåra strider hissat vit flagg, vilket ju betyder att man uppger försvaret, d.v.s. allmänt eld upphör. Många kamrater steg i oförsiktighet ut på gatan utan att tänka på att inne i kasernen fanns officerare, fascister, vars enda vän var döden. Bland de oförsiktiga befann sig Buenaventuras bästa vän, Francisco Ascaso. En kulsprutekärve rasslade genom Ramblans trädkronor. Tillsammans med många andra låg Ascaso på gatan, lönnmördad av fega uslingar som passade på, under det att den vita flaggan åstadkommit en paus, att få mörda några arbetare. Flera kamrater måste hålla Durruti för att han inte skulle kasta sig ut i kulregnet. Historien är att på mindre än 24 timmar var generalerna slagna på sin egen mark. Staden var i arbetarnas händer. I morgongryningen kallar Radio CNT-FAI: "Striden är över, men kampen fortsätter. Kropotkin har sagt: "Om inte hjulen i produktionsapparaten går runt dagen efter revolutionen är den förlorad!" Alla som inte är sysselsatta i vakttjänst återgår till sina arbetsplatser. Det är nu vi skall visa borgaren vad anarkosyndikalistisk organisation i verkligheten är. Leve CNT-FAI! Leve arbetarsolidariteten!" Så görs en frihetlig revolution. Hjulen började sannerligen redan nästa morgon att snurra. Ända till år 1939 snurrade hjulen, rann vattnet i ledningarna, fungerade avloppen, lyste ljusen festligt i denna stad, fungerade kommunikationerna med transportarbetarnas av stolthet med sin organisations initialer målade tåg och spårvagnar: CNT-FAI. Knappt hade ekot av skottlossningen tonat bort förrän presidenten Luis Companys kallade på CNT-FAI. Luis Companys, advokat och f d medlem i CNT, hade övergått till vänsterrepublikanska partiet, måhända därför att det rent pekuniärt lönade sig bättre att vara politiker. Han hade ju också lyckats att uppnå det högsta ämbetet i Katalonien... Katalonien hade länge "kämpat" för och eftersträvat en viss autonomi visavi Madrid, d.v.s. att den katalanska "regeringen" skulle få lov att fatta vissa beslut i sin egen provins. Som en hora hade alltså Companys sålt sig och också erhållit sin lön. Han satt alltså där bakom sitt presidentbord, varifrån han hade utsikt över sina kämpande och segrande kamrater. Han hade också tillfälle att betrakta sig själv. Han representerade den högsta politiska myndigheten i Barcelona och i hela Katalonien. Från denna "höga" post hade han sett sina forna kamrater kämpa en ojämn kamp, i vilken alltför många stupat av brist på vapen, i en strid där vapenbristen fick uppvägas av ett mod gränsande till dumdristighet. Kunde han på något sätt ha kommit civilbefolkningen till hjälp mot av maktbegär vansinniga generaler? Om han kunde detta eller inte ville, vet vi inte. Men denne man, som även var högsta myndighet för polisen i Barcelona, kunde eller ville inte kommendera en enda polis för att skydda civilbefolkningen mot de militärer som ställt sig i utländska makters tjänst. I vilketdera fallet måste han konstatera sin egen ynklighet, sin oförmåga. Eller tänkte han att fascistofficerarna som varande överklass skulle respektera honom som medlem av samma klass. Men så reagerade över- och borgarklassen i hela världen. Fast de sett motsatsen, trodde de inte att Hitlers likbål var till för dem själva. De trodde inte heller att Francos utrotningskampanj också skulle drabba dem själva. Må så vara, men som president i Katalonien och högsta myndighet i Barcelona kallade han på CNT-FAI. Och de kom! Buenaventura Durruti kom med sina kamrater direkt från barrikaderna och slog sig ned i audienssalongen med gevären, ännu nästan varma efter striden, mellan sina knän. Synbart rörd tar Companys till orda: "Framför allt måste jag säga er att CNT och FAI aldrig blivit behandlade så som de förtjänat. Med stor smärta måste jag säga er att ni alltid har förföljts mycket hårt, och att jag, trots att jag förr varit med er, med stor smärta, av omständigheter över vilka jag ej kunnat råda, tvingats att bekämpa er. I dag är det ni som har makten i Barcelona, ty det är ni som har nedkämpat upprorsmakarna, den fascistiska militären. Jag hoppas att ni inte skall ta illa upp över att bli påminda om de få eller många män ur vårt parti som stått vid er sida under striden..." Han funderade ett ögonblick och fortsatte sedan långsamt: "Men sanningen är att jag förföljt er ända till i förrgår och i dag har ni besegrat fascisterna. Därför kan jag inte, eftersom jag känner er, använda annat än ett mycket uppriktigt språk. Ni har segrat och allt är i era händer. Om ni anser er inte behöva mig och mina tjänster som president över Katalonien, säg mig det nu, så går jag ut som en man bland andra för att kämpa mot generalerna, mot förrädarna. Men om ni i motsatt fall anser att min person, den prestige jag har, kan vara till någon nytta i den kamp som nu avslutas i vår huvudstad, men som ingen vet hur den kommer att gestalta sig i det övriga landet, då kan ni lita på min lojalitet som en politisk person som nu låter allt det gamla vara glömt och som uppriktigt önskar att Katalonien på det sociala området må bli ett föredöme för alla de socialt sett mest framskridna länderna." Trots att GarcÌa Oliver, Durruti och de andra, väl genom åtskilliga exempel kände politikernas och politikens natur, föll de i fällan, kanske under inflytande av den exceptionellt känsliga situationen. Svaret blev att CNT-FAI aldrig ett ögonblick tänkt på att införa diktatur, utan att de, som Companys uttryckte det, önskade samarbeta med alla antifascistiska krafter för att bygga upp ett nytt samhälle i fred, rättvisa och solidaritet. Som nyss påpekats var förvandlingen i Barcelona redan genomförd när ekot från gatustridernas skott tonat bort. Alla arbetsplatser med över hundra arbetare kollektiviserades omedelbart och stod genast under syndikatets administration. På övriga arbetsplatser avgjordes saken genom omröstning bland arbetarna huruvida den gamle arbetsgivaren skulle få stanna som administratör, då naturligtvis en driftskommitté omedelbart övertog kontrollen. * * * En faktor av stor betydelse och som vi aldrig skall släppa ur minnet, var att Spaniens kommunistiska parti var av föga betydelse och hade knappt ett tiotal deputerade i Cortes. I Katalonien, där arbetarna sedan länge siktade på övertagande av produktionen och hade mycket sparsamt intresse för politiken och politikerna, kände man knappt till ordet kommunism. Detta var ju för Rysslands överklass och diktaturparti samt dess avläggare i andra länder något mycket oegentligt. Det var bolsjevikpartiet som vid oktoberkuppen 1917 lyckades genomföra diktaturen, som redan från början blev personlig och föll i Lenins händer, och sedan energiskt försvarades av Trotskijs militär och polis, med vanliga massakrer på demonstrerande arbetare i opposition mot den diktatur, som man redan från början såg var oförmögen att organisera något annat än den maktapparat den behövde för att hålla sig kvar vid makten. Personligen kom jag att högt värdera CNT, mycket därför att CNT redan vid det celebra bildandet av Tredje internationalen sade ifrån på skarpen att denna international ingen annan uppgift hade än att stödja bolsjevikernas militärdiktatur och eventuellt denna militärdiktaturs imperialistiska strävan. CNT kunde så länge det existerade inom Spaniens gränser hålla sig ren från bolsjevikisk infiltration. Även i områden i Spanien där CNT:s inflytande inte var så dominerande som i Katalonien, följde ofta arbetarna CNT:s exempel i koloniseringsfrågan, vilket givetvis sågs med oblida ögon av de politiska partierna, som ju tagit på entreprenad att tänka för arbetarna, och då naturligtvis i främsta rummet det lilla s.k. kommunistiska partiet, som i likhet med sin storebror i Ryssland förbjudit all tankeverksamhet. Stalin, den store realpolitikern (se bara pakten mellan Stalin och Hitler) fann snart på råd. Latent, under ytan i föreställningarnas värld, långt upp i borgerliga kretsar, låg tron på ett demokratiskt Ryssland. När så detta väldiga land, som man trodde var starkt och rikt, lovade att rädda den spanska republiken, kan man nog förstå att en våg av sympati skulle möta Ryssland. Spaniens kommunistiska parti dröjde inte med att utnyttja denna popularitet, som kraftigt kom att växa inom borgerliga kretsar när partiet på tillskyndan av Stalin började kritisera den stora våg av kollektivistisk socialisering som arbetarna inom CNT och andra organisationer genomfört i det fria Spanien. För att kunna förstå denna metamorfos, så ovärdig det spanska folket, måste man veta att den spanska republiken var hermetiskt utestängd från den demokratiska världen genom en blockad, kallad noninterventionen, som beslutats inom NF, till vilken även Spanien hörde. Alla nationerna där nekade att se att både Tysklands och Italiens krigsmakter redan från militärupprorets början var engagerade på spansk mark. Noninterventionen betydde alltså att världens demokratiska folk genom sina representanter i NF beslutat att Hitlers och Mussolinis krigspotential skulle få hjälpa Franco att störta den genom fria val och på laglig väg konstituerade republiken. Den franska krigsmakten i Biscaya och den engelska i Atlanten skulle sörja för att Spanien på detta håll hölls isolerat, så att inget skulle kunna störa den tyska krigsmakten på spansk mark, där nu Hitlers luftflotta höll på att öva sig med att bomba oförsvarade städer. Det fanns inte något barn i den civiliserade världen som inte visste att den italienska krigsmakten invaderat Spanien, ty på ett tidigt stadium blev en hel italiensk arméfördelning nedkämpad och många tillfångatagna. Vem utsågs då av de demokratiska kristna folken till att vakta Spaniens kuster i Medelhavet? Den som känner politikens hemligheter förstår naturligtvis att det blev Mussolinis fascistiska krigsflotta. Och så frågar man mig, varför jag inte deltar i politiska val! Här låg nu det republikanska Spanien och förblödde, övergivet av hela den civiliserade världen, nödsakad att söka den hjälp som stod att få. Där låg Ryssland, som inte använde sitt veto mot beslutet om nonintervention, eller i vilket fall ändå inte effektivt kunde hindra att beslutet fattades. Naturligtvis lyssnade borgarna lyhört när den lilla knärackan Spaniens kommunistiska parti skällde över kollektivisering och revolution, och därmed demonstrerade att sagda parti blivit kontrarevolutionärt. Ett så raskt grepp tarvade ju sin belöning. Vad i synnerhet småborgarna längtade efter var ju ett kontrarevolutionärt parti. Partiet svällde över alla gränser. Snart kunde det utklassa socialdemokraterna, och Largo Caballero, som velat rikta gevärskulorna mot anarkisternas magar, fick nu stryka på foten för detta alldeles nya borgarparti, som omedelbart sammangaddade sig med de övriga borgarna mot CNT-FAI. Rysslands representanter började redan på ett tidigt stadium göra sig hemmastadda i Spanien. Largo Caballero måste vid flera tillfällen sparka ut Rysslands representanter ur ministeriet i Madrid, där de ville börja regera medan Caballero ännu var konseljpresident. Stalin kunde redan i december meddela intresserade ryssar i sin egen tidning Pravda, att han nu i Spanien kunnat börja likvidera trotskister och anarkosyndikalister i Katalonien, på samma sätt som de likviderades i Ukraina 1920. Likvideringarna, d.v.s. morden på spanska medborgare, leddes av en kallhamrad mördare vid namn Vladimir Antonov Ovsejenko, som för övrigt själv likviderades redan 1938 i Moskva. Vladimir började för säkerhets skull med det lilla politiska partiet POUM, som inte var trotskistiskt, efter vad medlemmarna själva påstod, utan kallade sig för ett från Moskva fristående leninistiskt parti. Likvideringen av POUM har George Orwell ingående skildrat i sin bok Hyllning till Katalonien, från tortyren av partiledaren Nin till att man vid stationerna hämtade POUM-soldater, som kom från fronten på permission. Kommunistiska partiet blev tvunget att hålla allt större och allt bättre beväpnade kontingenter i Barcelona. Till slut trodde vi som kom från den nästan vapenlösa aragonska fronten att fronten flyttats till Barcelona. Nya fina uniformer med glänsande gradbeteckningar, nu när Madrid-regeringen lyckats genomföra militariseringen och återinfört gradbeteckningar. Bland de oräkneliga anarkosyndikalistiska offren för de stalinistiska mordänglarna, och en av de allra första, får vi räkna Camillo Berneri, en italiensk kamrat och professor, en oförtröttlig medarbetare i den frihetliga pressen i världen. * * * När produktionen och samhällslivet kommit i ordning i Barcelona bildades den första CNT-FAI-kolonnen i Katalonien. De första tiotusenden gick ut från Barcelona för att sättas in där fascismen ännu inte var utdriven. Kolonnen fick namn efter sin förste befälhavare: Columna Durruti. Så länge vapnen räckte gick det raskt framåt. Regeringen i Madrid förklarade att Aragonfronten fick reda sig bäst den kunde, för nu kom fronten i Andalusien, som tryckte upp mot Madrid, i första hand. Men snart stod CNT-FAI och de andra antifascisterna (POUM bl a) framför Zaragozas portar med allt material utslitet. Jag var enrollerad i en lätt stöttrupp i Columna Durruti där vi saknade allt. Klart är ju, att då Stalin gjorde sig omak att skicka sin bästa lönnmördare till Spanien för att i första hand likvidera anarkosyndikalister, d.v.s. CNT-FAI, kunde han ju inte tolerera att vapen sattes i händerna på CNT-FAI vid aragonska fronten. På varje fråga eller begäran svarades: Senare! Först måste Madridfronten stabiliseras. Så vi fick klara oss bäst vi kunde. Från bergen såg vi Zaragoza. Med harm konstaterade vi att med en smula artilleri skulle vi snart ha ryckt denna stad, CNT:s ögonsten, ur fascismens klor. Under tiden förberedde vi flitigt den offensiv som vi oupphörligt lovade oss. Där så möjligt var körde vi bort fascisterna från framskjutna ställningar, samt förstärkte våra egna med de medel som stod till förfogande. "Min" trupp bestod mest av tyska sjömän som rymt från sina båtar för att på spansk mark få kämpa mot den tyska nazismen, då detta på grund av vidriga organisationsförhållanden förvägrats dem i Tyskland. Men vår grupp var riktigt internationell, då det i den ingick även fransmän, skandinaver, italienare, amerikaner, en egyptier o.s.v., varav man kan tänka sig vilket internationellt intresse kampen i Spanien väckte. Hur lidelsefullt man anammade varje nyhet som tog sig över Pyrenéerna. Hela Europa tycktes vid denna tid dömt att försvarslöst falla i klorna på dem som var i färd med att skjuta historien tillbaka till medeltiden. I ett förklarat ljus såg vi händelserna där nere, där ännu ingen reformism hade kunnat släcka den revolutionära glöden. Mitt i natten gick larmet, men vållade ingen panik. Alla grejor fanns på plats. Reservpinaler kollades. Ingen proviant, alltså ingen långvarig affär. Bussarna stod med motorerna igång. Så bar det iväg på byns, eller den lilla staden Pina de Ebros, huvudgata. Själva resan var som alltid ett litet äventyr. Vägarna låg vanligtvis under artillerield och var inte alltför komfortabla. I stället hade man utefter bergen genom dalarna något så när jämnat terrängen och utmärkt vägen med vita stenar. Vi kom efter någon timma fram till en by, och marscherade med guide ut i en skyttegrav som löpte mellan två berg. Litet snopna stod vi här på post, då vi hade trott att vi skulle gå till attack, och att kanske den efterlängtade offensiven nu börjat. Under natten hörde vi att svåra strider utkämpades på andra sidan, till höger. Det var, fick vi nästa dag veta, CNT-FAI som avskar förbindelsen mellan Huesca och Zaragoza. Vi förstod att det var vi som skulle ha stoppat fascisterna om attacken mot vägen misslyckats. Detta gav oss också en vink om hur prekär situationen angående beväpningen egentligen var här på aragonska fronten. Beväpning och manskap skulle näppeligen räcka till för att slå tillbaka en massiv attack från fascisterna. Antagligen fanns en linje till bakom oss, så att meningen var att vi skulle ta första stöten. Nu stod vi där med sömnen i ögonen och kramade våra gevär. På morgonen fick vi frukost i den närbelägna byn och sedan order om att lösa av spanska kamrater i en skyttegrav uppe i bergen. Våra aningar hade alltså besannats. Vi skulle komma i skyttegravstjänst, fast vi egentligen var en stöttrupp. Detta var tråkiga nyheter på mer än ett sätt. Det betydde, eller kunde betyda, att den bebådade storoffensiven åter var bordlagd av Madrid eller måhända av Moskva, som inte alls gillade att anarkosyndikalisterna i Spanien skulle få vapen och göras offensiva. För kommunisternas internationella propaganda var det bättre ju längre offensiven dröjde i Aragonien. Deras tidningar kunde då skriva hejdlöst om stilleståndet på Aragonfronten. Ja, det gick så långt att tidningarna skrev att anarkisterna på aragonska fronten spelade fotboll med fascisterna. * * * Efter frukosten bar det i väg upp i bergen. Solen sken tappert och vi knogade på våra bördor. Men solen tycktes ha väckt liv i fascisterna, eller var det kanske nederlaget från i går som väckt revanschlusten. Det fanns förstås trupper och artilleri som dragits dit på grund av gårdagens aktion, som nu passade på att ge oss en duvning. Artilleri och flyg visade aktivitet. Artilleriets verkningar är ju inte så effektiva inne bland bergen, men flygaktiviteten blev efterhand livligare, så när vi kom upp i bergen fick vi order om att ta betäckning och vila tills mörkret kom. 5-6 man ur vår trupp, vi svenskar och några tyskar, fick plats under en presenning och somnade gott till det monotona dånet från den verkningslösa kanonaden. Jag vet inte hur länge jag hade sovit, men det var ännu full dag, när jag vaknade vid ropet: -Arriba! Arriba! (Upp! Upp!) Från mitt begränsade synfält under presenningen såg jag uppe på skyttegravskanten en miliciana (en kvinnlig kamrat). Hon hade en kavallerikarbin i handen och verkade synnerligen upphetsad. När jag slog tillbaka presenningen såg jag att hela avdelningen var på väg upp ur skyttegraven. Vi under presenningen utförde nu en mycket omilitärisk manöver. I stället för att lystra till uppställningssignalen lät vi kamplusten ta överhand och anslöt oss till strömmen och stod så i "ingen mans land". Som bevis på att här utkämpats hårda strider låg hela trakten beströdd av döda, mest unga, som låg som om de vårdslöst hade tömts ur en säck av någon jätte. När vi passerade ett litet stenhus, kanske en herdes hydda, blev jag medveten om att jag inte befann mig i min pluton. Jag hade fortfarande två förpackningar ammunition till maskingeväret i händerna. Men var fanns geväret? Jag hade inte många sekunder på mig att fundera över saken, vilket inte heller kamraterna tycktes ha. I språngmarsch bar det iväg i riktning mot kanondundret. Samtidigt lyssnade jag efter knattret från maskingeväret, vilket jag kände igen bland alla andra så fort det trädde i aktion. Jag ställde ammunitionen vid husväggen, så jag snabbt skulle kunna finna den sedan jag rekognoscerat efter maskingeväret. Jag kastade mausern från ryggen, konstaterade att magasinet var fullt och hann snart upp kamraterna vid en stenmur som låg på lagom skjuthåll från fascisternas första skyttegrav. Den var bemannad, men vi hade inte hunnit skjuta många salvor innan fascisterna började lämna densamma. Under sedvanliga "indiantjut" stormade vi ställningen, en tämligen primitiv sak som troligen inte var ämnad att försvaras allvarligt, eller också var under uppbyggnad. Något exalterade inspekterade vi graven. Vi fann vapen och ammunition, om än inte i stora mängder, samt en del mätinstrument. Sedan befriade vi de döda i graven från tobak och cigaretter samt förpassade dem ur ställningen utan alltför djupa hatkänslor. Vi visste ju att enligt vad överlöpare och fångar berättat, så pressades civilungdomen till krigstjänst av fascistpartiet, ofta under hot om repressalier mot anförvanter. Så fick vi tid att överblicka omgivningen. Den var föga hoppfull. Till vänster om den dalgång vår ställning utgjorde slutet av, låg en inte så värst hög platå, över vilken fascisterna nu gjorde attack med tanks. Överallt såg vi överallt våra trupper börja dra sig tillbaka mot våra ställningar, som var ordentligt byggda och lättare att försvara. Luften som vi inte haft intresse och tid att observera tycktes full av flygmaskiner, tvåmotoriga bombplan och jaktplan. Dessa senare kunde på den tiden gå ned på låg höjd och skjuta till måls. Vi låg på rygg och sköt på dem utan att träffa. Jag räknade till 17 stycken som flög runt det berg vi just befann oss på. En på den tiden ofantlig luftflotta, om man så också tar i beaktande dess ringa aktionsradie. Med tårar i ögonen gav vår politiske delegerade order om reträtt. (Politiske delegerade var ju för att vara en anarkistisk trupp ett synnerligen inadekvat uttryck, använt uteslutande på grund av språkets fattigdom på uttryck. Den politiske delegerade verkade, skulle man kunna säga, som ett slags ordförande. Han tjänstgjorde också vid våra möten och hade inga militära befogenheter.) Michael, vår delegerade, var synnerligen omtyckt av hela avdelningen. Då vi här i ställningen inte hade något annat "befäl" och Michael var äldst av oss, lät vi honom utan vidare ta befälet. Vi drog oss alltså tillbaka till den stengärdesgård från vilken vi stormat fascistställningen. Vi var nyfikna på att se vad det var för slags folk som besatt den. Men vi fick snart annat att tänka på. Fascisterna hade skjutit in sina granatkastare och granaterna började regna ned bakom oss. Jag låg just och pratade med en tysk som låg på ena sidan av mig, då han slutade svara. Jag såg att han var medvetslös eller näst intill. En spanjor på andra sidan var död. Michael gav order om att ta så mycket material som vi kunde bära med oss och försiktigt retirera mot våra ställningar genom granatelden. Då vi såg att tysken vid min sida inte var död, tog vi honom med oss på en presenningbit som Michael hade med sig istället för filt. Den granatkastare som utvalt vår trupp, sköt i ganska snabb takt sex granater i följd. Sedan uppstod en liten paus, just så lång att man kunde avancera ett tiotal meter innan man hörde den fräna visslingen då granaten vänder och börjar falla. Jag, Norrblom, Andersson och en spanjor bar eller släpade med oss den sårade tysken. Men andra eller tredje gången vi skulle springa, visade det sig att han var död. Antingen hade han dött av den första träffen eller fått en ny. Sedan vi tagit vara på hans "papper" lät vi honom vara och fortsatte att avancera genom granatnedslagen. Hur många gånger jag sökte skydd vet jag inte. (Minsta fördjupning i marken var ett skydd mot splitter). Jag räknade nedslagen och märkte att de avancerade med riktning mot mig. Att försöka springa hade varit en värre dårskap än att stanna. Jag räknade med att den femte granaten skulle ta mig mellan axlarna, men jag hade räknat fel, ty jag hörde den femte detonationen, men inte den sjätte. Det kom ett stort lugn över mig och jag låg och tänkte att det egentligen var skönt att det nu var över. Men då slog det ned i mitt medvetande som en blixt: "Om jag är död och ligger och tänker, då skulle prästdjävlarna ha rätt!" Denna orimliga tanke väckte mig till aktivitet. Jag kom på benen även om de darrade. All tanke på att söka skydd hade dunstat bort, och jag skulle börja försöka ta mig bort till våra ställningar som var i närhewten, då någon ropade: "Verlass mich nicht!" Där låg en tysk med avskjutet ben. Jag försökte få upp honom på ryggen, men till min häpnad orkade jag inte. Men då såg jag vår cabo Juan dyka upp ur ett hål. Jag ropade: "Venga aquÌ!" (Kom hit!) Han kom och kastade mig lätt som en fjäder upp på axeln. Men jag ryckte honom i håret och pekade på tysken, varvid han släppte ner mig. Nu kom Michael och Norrblom dykande upp från ingenstans. Då blev jag medveten om att jag var vapenlös och röt i örat på Michael: "Var i helvete är geväret?" Det sista ordet är ju mycket likt det tyska, men Michael svarade skrattande: "Lauf nur schnell!" En order som jag skyndsamt åtlydde och utan vidare skyddssökning sjönk jag ned i vår skyttegrav. * * * Jag minns inte mycket mer förrän jag befann mig i en lång korridor, fylld av sårade och lemlästade människor, på krigslasarettet i Tarragona. Men innan jag låter sköterskor och läkare ta hand om mig, får jag berätta litet om de av våra kamrater som hamnade på andra flanken med vårt maskingevär, som jag aldrig återsåg. Dessa kamrater hamnade mitt i en attack från fascisternas sida. Maskingeväret gjorde bra ifrån sig. En tysk kamrat, som egentligen var litet för nervös för det jobbet, hade hand om maskingeväret. Vi svenskar hade helst sett att Norrblom, som var en excellent skytt, hade haft hand om det. Men eftersom det brukade vara god åtgång på maskingevärsskyttar, tänkte vi att det väl inte skulle dröja länge förrän hans tur kom. Någon prickskytt med kikarsikte hade skjutit in sig på laddaren. Tre laddare stupade i snabb följd efter varandra. Skytten tittade förskräckt på den sist döde och säger: "Aber die Männer sterben doch." Det fanns ingen tid att flytta maskingeväret, då fascisterna ryckte fram kompakt. "Skjut! Skjut!" ropade därvarande cabo. Men efter ett par salvor träffades den fjärde laddaren mitt i pannan. Det blev för mycket för skytten, som sprang iväg med maskingeväret. Vår cabo lade an på honom, men hann inte skjuta förrän ett granatsplitter ryckte geväret ur hans händer. En spanjor högg maskingeväret ur tyskens händer och några salvor stoppade fascisterna. Maskingeväret och skytten träffades av en granat, och skytten hade gjort sitt. De överlevande kunde dra sig tillbaka, men det var inte så många. Nästan hela vår grupp hade utplånats och fick reorganiseras i Barcelona. Krigslasarettet var inrymt i ett f.d. katolskt prästseminarium. Sjukvården, och i synnerhet undervisningen, låg liksom allt annat, eller rättare sagt hade det intill den 19 juli 1936, i händerna på den katolska kyrkan. Därför fick sjukvården i all hast improviseras. Men ungdomsorganisationens flickor, inte minst medlemmarna i Juventudes Libertarias (Anarkistiska ungdomsförbundet), gjorde en storartad insats, där bristen på kunskap gott och väl kompenserades av en storartad självuppoffring. Jag hade träffats av ett splitter i pannbenet strax över vänstra ögat, som fick opereras bort. Det är en operation som jag helst vill glömma, då den utfördes utan någon narkos eller ens lokalbedövning. * * * Den fjärde maj 1937 väcktes jag tidigt på morgonen, då lugnet stördes av att det uppe ifrån staden hördes serier av kulsprutesmatter. Raskt kröp de av oss som kunde gå och stå fram under filtarna. De av oss som hade någon förbjuden pistol letade fram den. Men vid porten stod läkarna med revolvrar och hindrade oss från att komma ut i staden. De förklarade att allt nu var lugnt. Och då kulsprutesmattret i detsamma dog bort lugnade vi oss. Troligen räddade läkarna livet på oss, då de hindrade oss att gå ut medan mördarna ännu höll fingret på avtryckaren. Men när vi nästa dag kom ut kunde vi konstatera vad som inträffat. Ett hus vid Ramblan som var Juventudes Libertarias (Anarkistiska ungdomsförbundets) hus, ett rätt stort hus med många våningar, var stormat av trupper från Madrid som i nattens mörker hade besatt staden. Här fanns ju inga CNT-FAI-kolonner så långt från fronten, men för säkerhets skull hade mördarna dunstat av från staden så snart dådet var utfört. Vi konstaterade att de unga anarkisterna, som troligen var vapenlösa, då ju Juventudes lokaler i första hand var skolor, bibliotek och möteslokaler, hade jagats upp på vinden, där de försvarslösa alla dödats. De begravdes sedan tillsammans i en stor kamratgrav. Vi anarkister vallfärdade ofta till graven för att inte glömma att alla diktaturpartier är lika, och att inget illdåd tycks vara för gräsligt, om det kan hjälpa några andliga krymplingar till "makten". * * * Längre ned på Ramblan hade man sandsäcksbarrikaderat balkongerna mitt emot post- och telegrafstationerna, vilka sedermera stormats. Ingenstans lyckades de statstroende för någon längre tid besätta nämnda institutioner. Aktionen får dock ses som en förberedelse till att rycka produktionen ur arbetarnas händer och lägga den i händerna på statsbyråkraterna. Denna militärpolitiska kupp var organiserad av politikerna och militären i Madrid som inte ens skydde att göra försöket även i Barcelona. Jag har ju talat om kollektiviseringen, som särskilt i Katalonien och det fria Aragonien genomfördes så gott som fullständigt. Innan jag går vidare skall vi göra klart för oss att Kataloniens arbetare var organiserade i CNT, vilket blev ungefär en miljon medlemmar i denna anarkosyndikalistiska organisation. Dess medlemmar fann att det var i enlighet med all tillgänglig socialistisk filosofi att arbetarna genom sina egna organisationer skulle administrera produktionsmedlen. Tänk dig då in i den saken, att Stalin, som sade sig vara företrädare för socialismen i det väldiga Ryssland och alla dess underkuvade stater, sände folk till Katalonien för att utrota anarkosyndikalisterna, slå sönder arbetarnas etablerade socialistiska företag och införa en militärdiktatur av ungefär samma slag som Franco var i färd med att införa i andra ändan av landet. När jag kom hem från Spanien 1939 var det omöjligt att få folk, i varje fall de som inte specialstuderat den spanska revolutionen, att tro på vad man talade om och vad jag själv upplevt. Så absurd syntes blotta tanken att något land eller dess företrädare skulle kunna uppträda i ett allierat land så som Rysslands och Stalins agenter uppträdde i Spanien. Jag vill åberopa vad en svensk kommunist vittnade om i Sveriges Radio 1981, om hur hans regemente inte marscherade ut till fronten och skyttegravarna när de kom till Aragonien, utan i stället gick från by till by, från stad till stad under försök att lösa upp böndernas och arbetarnas kollektiv. Hur många bönder och arbetare dessa modiga krigare dödade under sin kontrarevolutionära gärning åligger det väl de s.k. kommunistiska partierna där de var och är organiserade att redovisa. * * * Ett av de stora företag som arbetarna kollektiviserade i Barcelona var det av ett nordamerikanskt företag ägda telefonbolaget, kallat La TelefÛnica, inrymt i ett stort hus vid Plaza de Cataluña. Det kontrollerades av representanter för CNT-UGT och den katalanska regeringen, samt bevakades och skyddades av beväpnade medlemmar ur CNT och UGT. Ordningen kunde alltså inte vara bättre företrädd när på morgonen den 4 maj 1937 en polisofficer med trupp marscherar upp framför entrén och meddelar att han skall överta bevakningen av etablissemanget. Håll i minnet att Katalonien vid republikens utropande erhållit autonomi, d.v.s. hade en egen regering, som också var företrädd vid kontroll och beväpning av TelefÛnica. Vakten svarar naturligtvis att de endast tar order av sina egna syndikat och dessutom har en representant för sin ännu i verksamhet varande regering. Polisen öppnar eld och arbetarna försvarar sig från våning till våning. Hela Barcelona står upp till försvar för socialism och demokrati. I arbetarkvarteren och på strategiska punkter reser sig barrikaderna alldeles som den 19 juli 1936. Även denna gång mot militären, fast den kallade sig republikansk. Hur många offer denna bolsjevikiska kupp kostade blev aldrig räknat. Men trotskister, POUM-are och andra små demokratiska antibolsjevikiska partier har skarpt kritiserat CNT för att det den gången inte gjorde upp en gång för alla. Och det var inte heller långt borta. De demokratiska kamraterna i skyttegravarna, organiserade i CNT-FAI, lyckades förhindra det. Troligen var Stalin inte främmande för tanken på att ett nytt krig bakom fronten skulle ha påskyndat republikens fall. Ett sådant krig, även om det utfallit segerrikt för CNT-FAI, skulle ju aldrig kunnat ändra krigets utgång. Men internationellt skulle säkert CNT fått hela skulden för republikens fall. Och det skulle hårdast ha träffat oss som ännu, i en reformistiskt pestsmittad värld, med friskt mod kämpar för anarkosyndikalismen. Det fanns ingenting från massmord till ett intrigrerande på alla håll och kanter som inte dessa bolsjevikagenter kunde kosta på sig bakom Stalins breda rygg. Det var hjälpen från Ryssland som de s.k. "kommunisterna" levde högt på. Och hur ynklig var den inte om man jämför den med den hjälp Francos horder erhöll från de fascistiska länderna. Andra världskriget visade ju oss också att Stalins krigspotential mest bestod av Potemkin-kulisser, och att det lilla som fanns snabbt hamnade i den tyska krigsmaktens händer. Och det blev USA, dess arbetare, och andra som fick bygga upp Rysslands försvar. Bl.a. bidrog den internationella sjömanskåren. (Hur många av de senare försvann inte i Norra ishavets iskalla böljor? När hör du en kommunist berömma dessa hjältar?) Befolkningen i Leningrad, Moskva, Stalingrad och i andra städer och byar, fick så gott som vapenlösa försöka hålla stånd mot fascismen. Med den ryska vintern och Hitlers obefintliga reserver och vinterutrustning kunde den restaurerade "röda" armén återerövra Ryssland. * * * Detta oerhörda förräderi i ryggen på det katalanska proletariatet, som kämpade i världshistoriens största socialistiska experiment, kunde naturligtvis inte undgå att återverka på stridsmoralen, både inom den kollektiviserade världen som kämpade på den socialistiska fronten, men också på fronten bland de konfedererade trupperna ute i skyttegravarna. De fick levande bevis på att trupper, som var mycket bättre beväpnade än de själva, bakom fronten sysslade med att mörda deras anförvanter som i de kollektiviserade företagen, i stad och på landsbygd, kämpade för att förse milismännen i skyttegravarna med vapen och förnödenheter. En annan sak som kan synas som en bagatell, men som fick ödesdiger verkan, var den militarisering som var ett villkor för den ryska hjälpen. De ryska "experter" som följde med "hjälpen" förfasade sig över demokratin inom de konfedererade kolonnerna. Själva kom de från ett land där klasskillnaderna var större än i något annat land. Och här, i t.ex. Columna Durruti, fick de se att Durruti (som enligt svenskt språkbruk skulle ha militär rang av överstelöjtnant allra minst) hade samma daglön som den enklaste milisman. Och gradbeteckningarna var obefintliga. Vi valde ju själva våra "officerare", och det var och ens skyldighet att känna och känna till den han skulle ta order av. Ordern om militariseringen följdes av väldiga debatter på milismännens möten ute vid fronten. Tyskarna var särskilt hatiska mot denna kommunistiska fordran. De kom ju från ett ultramilitariserat land och hade kommit till Spanien för att slåss mot denna kadaverdisciplin som skapat nationalsocialismen. En av Stalins stjärnreportrar var särskilt bestört över att han i en by i Aragonien hade funnit en överstelöjtnant (Durruti) mitt ute på gatan, omgiven av en svärm av milismän som obesvärat klappade honom på axeln. Pressvecken på dessa milismäns uniformer var obefintliga, ja, själva uniformen skulle inte ha godkänts av en rysk överstelöjtnant. Och dock visar oss statistiken att kriget började gå allt sämre ju mer militariseringen tilltog. Ute vid fronten behöll våra officerare länge gradbeteckningarna i fickan, men i Barcelona lyste de så mycket mer, kanske till glädje för en och annan gatflicka. Men vi fick i sinom tid reda på vilka order dessa granna officerare skulle ge. Barrikaderna revs väl så småningom efter majhändelserna, men de barrikader som rests i sinnena var inte så lätta att utplåna. Man kanske ända in i CNT:s kretsar hade trott på hjälpen från Sovjetunionen, för att finna att precis som efter oktober 1917 i Ryssland, var stalinisternas intresse enbart det att hastigast möjligt likvidera alla oliktänkande. Att Stalin skulle ha bidragit till att skapa en plats på den Pyreneiska halvön där människor i frihet och harmoni skulle få utveckla den frihetliga socialismen, är en absurd tanke. Stalin själv hade ju brått med att likvidera alla Lenins gamla vänner så fort han efter Lenins död kände sig sitta säkert i sadeln. Ryssland har ju inte på länge varit den förfärlige socialistbusen i borgarpressen. Tvärtom lyser det fram, om än vagt formulerat, en beundran för att det jämförelsevis lilla "kommunistiska" partiet har kunnat hålla Rysslands väldiga folk i slaveri under så lång tid. Detta gäller även Ungerns, Bulgariens, Tjeckoslovakiens, Östtysklands, Baltikums och otaliga folk österut utan till synes någon opposition, om man undantar det väldiga biblioteket av skildringar från detta imperiums hemska bakgårdar. Solsjenitsyns böcker åstadkom endast en lätt rapning av övermättnad i borgartidningarna, så många böcker hade man recenserat om helvetet i Sibirien. Nåja, direktörerna i det mäktiga "socialist"-imperiet har ingalunda sämre betalt än i de privatkapitalistiska imperierna, men avsevärt större makt. Och avhåller de sig från alltför öppen korruption är nog inte livsfaran över hövan nu för tiden. * * * Jag vet inte om det var Jack Wesper som vår cabo tog hand om och som trots detta blev kvar mellan skyttegravarna. Kanske också Juan stupade. I alla fall var Jack tysk sjöman, eldare på en ångbåt. Nåväl, Harry Martinsson har alltför väl presenterat yrket, som han själv prövat på, då han seglade baklänges i kilometersmedjan, för att jag närmare skulle behöva skildra det. Detta så dåligt betalda helvete, som inspirerade kapitalistdrängar uppfunnit. Jack blev alltså kvar mellan skyttegravarna med sitt avslagna ben, om det nu var Jack som låg just där eller om han var på något annat frontavsnitt. I sex långa, förfärliga dagar och nätter låg han mellan fronterna till dess han tyckte att benet började ruttna. Han slickade dagg av stenarna om natten, och på grund av febern kände han inte hungern så hårt. Men den sjätte dagen hade han nått gränsen för mänskligt lidande. Han hämtade upp en handgranat ur sina vida fickor och skulle brisera den intill bröstet, då han hörde röster och lämnade granaten åt sitt öde och började krypa mot rösterna utan att ge akt på smärtan, härdad som han blivit framför de öppna fyrarna på båtarna. Han tyckte att det gjorde detsamma om det var fascisternas sida, den tortyr de skulle ha kunnat bjuda honom var i alla fall inte mycket mot den han nu genomlidit. Det var på lasarettet i Tarragona jag blev bekant och god vän med honom. När jag fick tillfälle att besöka honom på hans rum ansåg jag honom döende. Benet var avtaget ovan knäet och lårbenet stack ut ur såret som på den julskinka mor hemma alltid prydde med en pappersrosett. Men efter ett par dagar var benet kapat och såret prydligt försett med en lapp, nätt och vackert gjort som av en segelsömmare. Jag blev med tiden av med min hjärnskakning och Jack började berätta om sina öden. Han hade rymt från sin båt och tagit sig till Barcelona. Som sjöman hade han naturligtvis hört om den spanska anarkismen, men inte tänkt så allvarligt om den, utan som många andra trott att det handlade om någon sorts käcka äventyrare, om inte något värre. När så prominenta författare och "spanienkännare" som t.ex. Hemingway inte alls hade lärt känna den, kan jag inte klandra Jack för att han hamnade i en bolsjevikkasern, med samma kadaverdisciplin som i Röda Armén. All permission, allt avlägsnande från kasernen var förbjudet, vilket man ju kunde förstå, då man vid denna tid inte kunde vända sig om i Barcelona eller för den delen i hela Kataloninen utan att bli allvarligt medveten om CNT-FAI:s konkreta existens. Jack och hans kamrater bland sjömännen protesterade mot att de hölls instängda, men lugnades med att det snart skulle bära av till fronten. De skulle bara exercera litet först. Sjömännen påpekade då, att de var säkra på att det i den spanska armén fanns varken korpraler eller generaler som kunde exercera som de. Nå, då skulle de bara välja en politisk kommissarie. Sjömännen förklarade att de inte kommit till Spanien för att göra politik utan för att slåss mot den tyska fascismen och att de hade mycket att hämnas för. Kamrater till dem hade kallblodigt mördats i koncentrationslägren och de hade bråttom med att komma igång att hämnas, då all den smälek och grymhet de hade undergått syntes dem så vidunderligt stor, att de önskade sig alla ett långt liv för att ordentligt kunna göra ifrån sig. Men för Jack och andra erfarna sjömän var det något som inte stämde. Så en natt smet de ut på stan i Barcelona och det var inte svårt att finna CNT-FAI:s regionalkommitté. Det skulle ha varit svårt att finna någon som inte visste var den låg. De träffade där kamrater av ett annat slag än dem de träffat i kommunistkasernerna. FAI lovade att ordna saken, men det hade väl sipprat ut att sjömännen kontaktat själva FAI. Kasernen lades i högsta larmberedskap med kulsprutor på taket och andra strategiska punkter. Och så kom FAI, den fruktansvärda. Två unga män i blåkläder. Den ene bankade på porten med sin pistolkolv. Det var i Barcelona, och porten åkte upp med en väldig fart. In marscherade de förfärliga. De båda kamraterna ställde sig på kaserngården och sade till de närvarande, enligt vad Jack kunde erinra sig: "Det har kommit till FAI:s kännedom att människor hålls fångna i denna kasern, att de hindras från att träffa vem de vill i denna stad. Det är som om de ansvariga här inte vet om att arbetarna i denna stad gjort revolution, gjort en frihetlig revolution, att de t.o.m. släppt fångarna och är i färd med att riva fängelserna. Den eller de som önskar lämna denna plats för diktatur och kadaverdisciplin kan nu följa oss ut genom den här porten..." Jack och några av hans kamrater följde FAI ut i friheten. Men som alltid var det tyvärr många som stannade kvar, som valde ofriheten, och som kanske därvid gjorde sig till bödlar över det folk som valt att arbeta kollektivt och i brödraskap. Jack och hans kamrater reste nästa dag till fronten i Aragonien. * * * Innan jag lämnade sjukhuset i Tarragona fick jag besök av Svenska Sjöfolksförbundets ombudsman och hans fästmö, som var journalist och anställd på en aftontidning i Göteborg. Ombudsman Ring var nedrest till Spanien för att organisera hemfärden för i Spanien sårade skandinaver, varav majoriteten var sjömän och medlemmar av Sjöfolksförbundet. Även jag var medlem där på grund av den monopolställning Sjöfolksförbundet intog, och på grund av omöjligheten att mönstra ut till sjöss utan att vara medlem. Eftersom Sjöfolksförbundet samarbetade med sjökaptener och redare var jag tvungen att vara dubbelorganiserad. Ring meddelade mig att Sjöfolksförbundet höll på att förbereda hemresan för alla sårade skandinaver, och att jag kunde anmäla mig nu om jag ville följa med. Jag svarade att jag ännu inte var färdig med Spanien, och att jag, om jag inte mer kunde göra fronttjänst, absolut skulle försöka få arbete på något jordbrukskollektiv. Jag hade ju ute vid fronterna konfronterats med många av dem och ville gärna själv leva mig in i deras verksamhet, och jag ansåg, att ett jordbrukskollektiv riktigast borde studeras från dynggrepsnivå. Att få se och känna hur nära Kropotkins idéer en CNT-arbetare levde. Jag talade dock om för Ring att jag hade en kamrat, en tysk sjöman, som mist sitt ena ben i samma drabbning där jag blivit sårad. Och nu undrade jag, om han inte kunde få komma med i samma transport. Det trodde sig Ring säkert kunna lova, och han trodde också att Sjöfolksförbundet skulle ta sig an Jack. När jag fått ögat bortopererat och blivit stadigare på benen igen var det inte mycket mer att göra i Tarragona, så jag gav mig av till Barcelona. * * * Men Barcelona var sig inte längre likt. Det var väl inte bara den mängd polis och militär man såg på gatorna och som man tyckte borde vara vid fronten, i synnerhet som deras beväpning var sådan som man skulle önskat sig där... Men det var också något annat som kanske hörde samman med de nya officerarnas granna gradbeteckningar. Herrarna hade börjat krypa fram ur sina hål. Lyxrestaurangerna hade börjat öppna. Los señoritos strosade på Ramblan och skökorna kunde åter göra affärer. Det låg något otäckt i luften, liksom en urladdning. Kommunisterna hade trots majhändelserna börjat etablera sig efter den standard rubeltillflödet tillät. Deras hotell blev större och alltmer luxuösa, rubrikerna på deras affischer allt fetare, udden alltid riktad mot arbetarnas kollektivisering. Men på syndikaten träffade man alltid goda kamrater och samkvämen hos Juventudes värmde alltid hjärtat. Vid långborden i Sindicato GastronÛmicos matsalar var det alltjämt lika gemytligt och alltid lika billigt och gott. Uppe på SAC:s högkvarter i regionalkommitténs hus på VÌa Durruti knogade Rudolf Berner med den Spansk-svenska Bulletinen, som hade gett oss så god vägledning i den spanska revolutionen före avresan, och som även nu gjorde att vi var mycket väl informerade om händelserna i de olika provinserna. Givetvis var Rudolf Berners krypin uppe i regionalkommittén en samlingspunkt, inte bara för svenska utan även för andra nationers milismän på permission. Det var också en samlingspunkt för delegater från många länder, som arbetade med respektive bulletiner. Ty Rudolf var ett språkgeni. Jag hade i Barcelona redan träffat Norrblom och hans båda svenska kamrater, som var nere i Barcelona på en påtvingad men välbehövlig permission. Grupo Alem·n (den tyska gruppen) var nu så illa åtgången att den inte räckte till för sitt tidigare frontavsnitt, utan fick fortsätta som en lätt stöttrupp, nu utan maskingevär. Den blev ju så kraftigt reducerad i den drabbning jag tidigare skildrat. Följden blev att gruppen inte ens räckte till en patrull. Handgranater och gamla mauser räknas väl nu inte längre som vapen, och vi hade inte ens bajonetter eller hjälmar. Därför var kamraterna i Barcelona, dels på permission och dels för att reorganisera gruppen, vilket snart var klart, och endera dagen väntade de marschordern. Så stöter jag på Långe Hans som trots sin betydliga resning undgått både prickskyttar och bombsplitter. Han hade avancerat från cabo (ung. korpral) till kapten, fast själva gradbeteckningen vilade givetvis någonstans i fickornas djup. Han sade att nästa dag skulle det bära iväg till nästan samma frontavsnitt. Jag bedömde mig själv som frisk, och frågade Hans om jag fick komma med i hans kompani, där jag visste att svenskarna redan var enrollerade. -Kom ner i morgon till kasernen och låt doktorn friskskriva dig, men kom tidigt. Jag hade samma dag fått min första ögonprotes. I god tid tog jag metron nästa morgon. En varm dag, när näsduken var i flitigt bruk för att hålla svetten ur ögonen. Kanske inte utan ett visst välbehag lade jag märke till att en tjusig señorita inte kunde ta ögonen från mig, men när jag försökte besvara blicken vände hon bort sin blick med ett underligt uttryck i ansiktet, som jag inte förstod förrän jag oavsiktligt råkade ta på mitt vänstra öga. Ögonhålan var tom! Inte underligt att hennes ansiktsuttryck var svårtolkat. Antingen jag nu, ovan som jag var, satt in ögat dåligt eller helt enkelt petat ut det med näsduken, så var summan den att mitt alldeles nya öga, det som verkligen såg mest intelligent ut, var borta. Nå, jag drog ner baskern över ögat för att inte skrämma ihjäl fler señoritas. Men när jag kom till doktorn, som talade tyska, drog han upp baskern och på den stackars skoltyska jag inte lyckats hindra min marterade lärare att lära mig kunde jag nödtorftigt konversera honom. Han frågade när och var jag förlorat ögat. Jag berättade det för honom. Han förklarade då att jag inte kunde åka till fronten, då det andra ögat ännu var alltför svagt. Jag sade, att eftersom mina kamrater var i det kompani som nu skulle avgå ville jag gärna komma med, och om det skulle bli för svårt, så att jag blev till besvär, kunde jag ju alltid dra mig tillbaka. Doktorn skrev något på ett papper och så var det näste mans tur. Jag gav lappen till Hans utan att se på den. Han stoppade lappen i fickan och så var jag åter milisman hos de konfedererade, hos CNT. * * * Ute vid fronterna hade man nu träbaracker, men maten lagades på fältvis vid eldar i det fria, där också utspisningen försiggick. Det var denna gång inte så lätt som förut. Och synen var inte så bra, i synnerhet inte på nätterna. Men jag klarade mig i alla fall rätt bra. Men det är klart, att en man på post inte skulle vara blind, inte ens halvblind. Så en morgon strax före soluppgången går vi genom taggtråden framför våra linjer. Vi har denna gång en vanlig gammaldags kulspruta i vår tropp, vars lavett känns på nacken nu när solen börjar stiga mot zenit. Även för primitiva förhållanden är vi långt ifrån rustade för vare sig attack eller offensiv. Så vi förstår att vi skall räta ut en krök på frontlinjen. Detta visar sig också vara riktigt. Vi tar oss sakta fram i dalarna mellan kullarna och når fram till en ås eller höjdsträckning, som beräknas som idealisk som utgångspunkt för den offensiv Madrid utlovat snart skall gå av stapeln. I kvällningen kommer fem fascistiska bombplan, liksom flytande på aftonrodnaden, med kurs rätt mot oss. Vi börjar att skyndsamt gräva ned oss på kullen där vi ligger. Är vi upptäckta? Vi skulle inte vara det förrän vi hunnit åtminstone påbörja de nya ställningarna. Vi trodde inte det, därför att vi inte fått någon eld på oss från de närbelägna fascistställningarna. Ja, så får vi andas ett par tag till, säger en spansk kamrat och nickar mot bombplanen, som gör en vinkelrät kursändring och försvinner under horisonten. I lugn och ro kan vi börja befästa vår kulle, som vi hoppas snart skall fyllas av vad vi behöver för att kasta ut fascismen ur Aragonien och ut ur Spanien. Det är en härlig afton och vi kojar i det höga gräset nedanför kullen. Jag vaknar strax före vaktavlösningen och finner efter litet sökande skorna. Jag hör hur kamraterna avlägsnar sig med vaktchefen. Men jag har ju i beckmörkret flyttat mig vid sökandet efter skorna och kan nu inte hitta geväret. Doktorn i Barcelona hade sagt att en lång tid skulle jag vara nattblind, och nu förstod jag vad han menade. Jag ropade på kamraterna, som emellertid inte hörde mig. Men Hans, kaptenen, frågade mig: "Was ist los, Nils?" "Jag kan inte hitta den förbannade bössan", sade jag. I verkligheten visste jag nu inte ens åt vilket håll kamraterna avlägsnat sig. -Bleib nur wohin du bist, morgen gehst du nach Hause! (Stanna där du är, i morgon åker du hem!) Mycket moloken somnade jag i gräset. Nästa dag erhöll jag de stämplar jag behövde för att ta mig genom linjerna. * * * Vid passerandet av ett berg träffar jag på en gammal herde. Jag sätter mig efter en inbjudande gest hos honom och delar hans bröd. Jag är iförd svenska flottans kavaj nr 5 med blåa ankare, fast utan blanka knappar. Han undrar förstås hur en så underlig figur med nästan färglöst hår har kunnat ramla ner bland dessa ofruktbara, sönderbrända berg. Jag förklarar för honom hur i Europas andra hörn, en annan halvö, nästan lika stor som den pyreneiska, hukar sig under polcirkeln. Snö och kyla känner han till från Spaniens höga berg, men vad han vill veta är om vi i Skandinavien har kollektiv, där vi arbetar i gemenskap. Jag säger att så långt har vi inte kommit än i social ordning. Utan, säger jag, i mitt land trampar vi ännu ihjäl varandra i konkurrensen om de välbetalda jobben. Och vid skolor och universitet är det ingen som tänker på att han eller hon skall skaffa sig kunskaper för att kunna bistå sina medborgare i samhället. Nej, där är "primus motor" att ta en högre grad så att man kan få några kronor mer i timpeng. Om han riktigt förstått vad jag mest i gester förklarat för honom, är väl inte så lätt att veta. Emellertid tyckte han mycket synd om oss. -Pero el régimen? Men vad för slags regim har ni däruppe? säger han slutligen. Jag försöker förklara att vi har en inskränkt monark och en om möjligt ännu inskränktare socialdemokratisk regering. -Un rey y un gobierno socialista! En kung och en socialistisk regering, nej det kan han inte förstå. Jag försöker lugna honom med att det har heller ingen annan förstått. Men att arbetarna som har röstat på individerna i regeringen under många flaggprydda valdagar tycks vara belåtna med, ja, glada över att deras "representanter" tycks vara minst lika rika som kungen. Han har, när jag lämnar honom, ett grubblande utseende, inte endast i ansiktet. Jag ser honom ännu för mina blickar. Jag hör ännu, och ser ännu hur stoltheten sprutar ur hans ögon, när han säger: "Du kan inte ana hur bra vi fattiga fått det genom kollektiviseringen, ingen går hungrig och hyddor har både vi herdar och fåren fått, där vi kan krypa in vid oväder." En man av folket. En man som gjort social revolution, som genom hela sitt liv från spädaste ungdom kämpat för sitt ideal genom tusen möten och sammankomster, där man prövat om Kropotkins idéer tålde verklighetens ljus. Under den månad jag legat ute hade jag inte uppburit någon betalning, vilket inte besvärade mig, då jag ju inte var i behov av pengar vid fronten. Jag trodde att det kanske berodde på att jag anslutit mig i sista minuten till förbandet. Jag tog mig i alla fall fram till Lérida på apostlavis och hade därför mynt nog för att besöka ett kafé. Några bondgubbar i sina karakteristiska kläder av blå manchester hade en stund granskat mig ingående. Slutligen reste sig en av gubbarna och kom fram till mig. -Buenos dÌas! Sabes leer? (Goddag! Kan du läsa?) Jag förklarade så gott jag kunde, att jag visserligen kunde läsa, men att jag inte förstod spanska så bra. Men det viftade han bort med: -No importa! (Det gör ingenting!) Så läste jag för dessa lärdomstörstande analfabeter den ena spalten efter den andra ur Solidaridad Obrera under det att de andäktigt lyssnade och vid något alltför vidunderligt feluttal smålog överseende. Nu var frågan hur jag skulle ta mig till Barcelona. Troligen hade jag fått transport om jag vänt mig till närmaste konfedererade förband, men själv är bäste dräng. In genom dörren steg då två Guardias Asaltos, av dem som ännu stod på republikens sida. I Spanien pratade man vid den tiden med varandra, och när de hörde att jag skulle till Barcelona erbjöd de mig lift. Så flög jag, mer än åkte, över bergen mellan Lérida och Barcelona i det att chauffören alltid trampade på gasen i hårnålskurvorna. * * * Det var nu en månad sedan jag varit i Barcelona. Och de tyska kommunisterna, importerade från Ryssland, höll just på att pröva hur mycket kallt stål CNT skulle tåla. Moskva hade väl räknat med att fylla Barcelona med så mycket militär och polistrupper att en resning skulle ha blivit mycket blodig, och kanske också blottställt fronten om de konfedererade trupperna marscherat mot Barcelona. Detta kunde inte CNT ta på sitt samvete. Och kommunisterna spände bågen allt högre. I denna veva vill jag ta upp ett yttrande av Buenaventura Durruti: "Renunciamos a todo menos la victoria en la guerra." (Vi avstår från allt utom segern i kriget.) Men de som tolkar bibeln som fan glömmer alltid det tillägg Durruti gjorde, varför jag i stället framhåller det här. Durruti visste att Franco, om han segrade, skulle utrota anarkisterna och anarkismen från Spaniens yta. Vem skulle då föra mänskligheten fram till den sociala revolutionen? Historien visar att han fick rätt. Det återstod vid Francos död inte tillräckligt många anarkister för att kunna återge CNT dess forna glans. Det av Moskva styrda och understödda spanska kommunistiska partiet och dess fackförening kunde triumfera och gör så i skrivande stund, ehuru i mindre grad efter Afghanistan och Polen. Mördandet av demonstrerande arbetare i Polen första maj 1982 blev för mycket t.o.m. för en del stalinister. Buenaventura Durruti: "Om vi vinner kriget kommer Stalin svårligen att våga intervenera med vapenmakt, eftersom han inte har så många anhängare som folk tror. Omvåra trupper kommer ur skyttegravarna, kommer vi säkert sna rt tillrätta med ostkrämare, värdshusvärdar och bordellägare. De kommer troligen snabbt att lämna kommunistpartiet, så att det återgår till samma skick som vid valen våren 1936." Durruti hade rätt. Det var bara det att det internationella kapitalet som ägde Spanien inte hade råd att låta Franco förlora, kosta vad det kosta ville. Hur ynklig ter sig inte Stalins "hjälp" jämförd med detta. Men vad Stalin nästan lyckades med var att utplåna anarkismen från Spanien och nära nog från Europa. Vi skandinaver och tyskar hade ett litet hus uppe bland bergen, där vi tillbringade våra permissioner och där de kamrater bodde, som jobbade med ett eller annat i Barcelona. Det var sent en kväll när jag kom fram till porten, men inte alltför sent efter spanska förhållanden. Trots det fick jag banka rätt länge med portklappen innan jag hörde en röst som frågade vem det var. Vid svaret åkte porten upp med en väldig fart och Maja flög mig om halsen. Hon såg förskräckt och ganska medtagen ut. Hon berättade, att de russifierade tyska kommunisterna hade börjat arrestera tyska anarkister utan vidare. Så nu kunde inte tyskarna bo hemma. Man hade nämligen funnit ut att de tyskar som rymt från båtar eller tagit sig ut ur koncentrationslägren och illegalt passerat gränsen, och det var ju majoriteten, givetvis inte hade pass. De kunde därför behandlas hur som helst. Som svenska berördes dock inte Maja av förföljelserna. Jag hade knappt hunnit dricka den kopp kaffe Maja bjöd på, förrän det bankade på dörren. De som bankade var till synes två detektiver. De frågade efter de tyska kamraterna, som givetvis rest till okänd ort. De ville veta vem jag var, men efter en blick i passet var jag inte längre någon intressant person för dem. Jag var väl ännu alltför litet socialistiskt fostrad för att fatta allt det som utspelades inför mina ögon. Inte kunde, eller ville, heller Rudolf Berner ge mig en nöjaktig förklaring. Däremot kunde han snabbt ordna mina papper så att jag kunde resa upp i höga Aragonien och söka arbete. Att söka mitt livs stora äventyr. Kollektivet Krigstiden hade satt sin stämpel på Barcelona. Stationen myllrade av folk. Kommunikationerna ansträngdes mycket av avsaknaden av luftvärn och tyskarna kunde alldeles fritt utföra all slags bombning. Men snäll och hjälpsam är folksjälen, när den bara slipper lukta herre. Med mitt lilla knyte var jag snart installerad på min sittplats. En señora upptäckte att jag, p g a penningbrist eller glömska, inte medfört någon skaffning. Och nu var jag så gott som medlem av familjen i kupén, och försökte på knagglig sjömansslang förklara från vilket underligt och exotiskt land uppe bland polartraktens isbjörnar jag kom. Efter några angenäma timmar såg jag namnet på den station som var mitt slutmål. Vi tog bussen fram till byn. Så konfronterades jag åter med den kärva ödsligheten mellan byarna. De kala bergen i ljusgrått till rostfärg började försvinna i kvällsdunklet när vi nalkades byn. Väl framme var det alldeles mörkt. Jag tilltalades av en lång gammal man med vänligt ansikte. Det var farbror Guerry, en gammal anarkist och skomakare med tre söner vid fronten. Två av sönerna var i Aragonien och en hade som löjtnant följt Durruti till Madrid de hektiska dagarna då Francos horder kastades ut ur universitetsstaden och ur Casa del Campo. Guerry lösgjorde mig ur den skara som nyfiket betraktade den underlige främlingen som kommit upp till Aragonien för att lära sig jordbruk, och tog med mig hem. Då jag var trött efter resan och de sista nätternas sömnlöshet i Barcelona, dröjde det inte länge förrän jag kröp till kojs sedan mor Guerry visat mig mitt rum. Det är klart att kläderna knappt var i presentabelt skick efter allt springet i Barcelona. Som sjöman borde jag ju haft i blodet att hålla kläderna snygga och rena, men landbacken var ju något annat. Där var människorna smutsiga och tjuvaktiga, där rådde alltid fattigdom och nöd, i alla fall på de ställen en arbetslös sjöman var hänvisad att tillbringa sin tid. Halvt i sömn och redan utan reaktionsförmåga ser jag fru Guerry komma upp och hämta alla mina paltor. När jag vaknar, för första gången i en kollektiv gemenskap, har solen redan hunnit klättra högt över takåsarna. Jag känner mig nog omedvetet litet skamsen över att inte bättre ha tillvaratagit detta historiska tillfälle. Inte blir skammen mindre, då jag ser alla mina kläder ligga nytvättade och strukna på stolen vid bädden. I en fart får jag kläderna på mig. Huset är förstås i full gång och frukosten väntar. Efter maten försöker jag förklara för Dionisio, den av bröderna Guerry som är hemma på permission från Madrid, hur skamsen jag är över att ha sovit så länge. Jag frågar var jag skall arbeta. -Arbeta kommer du nog att hinna med, säger Dionisio. -Nu skall jag först presentera dig för byn. Då får du se vad kollektiviseringen betytt i detta samhälle och du får från början förstå vad det inneburit för oss, som i så många år kämpat och längtat och nu nästan står vid målet. Tänk på alla generationer ända sedan före Anselmo Lorenzo, hur de kämpat, dött och försmäktat i fängelserna. Redan i dag, några månader efter revolutionen, finns det många kamrater som knappast minns den borgerliga kapitalistiska tiden med arbetslöshet och svält. Men nu skall vi gå ut och titta. Det är verkligen någonting att se på. Här kommer en av byns döttrar med en stor bukig cantara, en lerkrua gånger hon måste gå för att hämta vatten till hushållet. Det är visserligen en överjordisk syn att se denna älskliga varelse med sin kruka som kunde varit drejad i Athen för flera tusen år sedan, men jag är i alla fall glad över att elektriciteten, som byn snart skall få, gör att en motorpump kan få vattnet forsa upp ur brunnens uråldriga väggar. För en icke arkeolog, kanske också för en sådan, skulle det vara svårt att säga hur många århundraden byn vilat bland de trädlösa bergen utan någon annan förändring än att en och annan naken elektrisk lampa sprdit ett matt sken omkring sig. Nere vid floden skymtade man kvinnorna som låg i gruset och tvättade kläder i det lilla som fanns kvar av den vid denna årstid annars helt uttorkade floden. När vi går förbi kyrkan får jag svar på frågan varför jag inte sett något kyrktorn över byns hustak. Tornet var nedrivet nästan ända till takåsen och ett gäng karlar var i färd med att bryta loss stenar som med dunsar föll till marken. -Stenarna skall vara till en olivoljefaka, på huvudet. Schaletten ligger hoprullad till en kudde på huvudet under krukan. Vilken grace och vilken hållning! Är det inte Rebecka som kommer från brunnen? Jo, nog vore väl flickan värd Dorés ritstift. Jag försöker uppskatta krukans vikt och hur mångtt tre bönder, som äger var sin olivoljepress, anslutit sig till kollektivet. Det är i stället för dessa, som börjar bli litet föråldrade, man nu börjar bygga fabriken. Så går vi vidare till snickarna, som byggt sig en ny verkstad med de maskiner de redan varit i stånd att anskaffa till kollektivet. De har fullt upp med att göra nytt och reparera gammalt. De är inte litet stolta över att kunna visa bandsåg, hyvlar etc, som gör att de kan dra nytta av elektriciteten. I Apostlagärningarna i Nya Testamentet talas ju en del om det kollektiv, jordbrukskollektiv, som fiskarpojkarna bildade efter det att prästerna hängt Josefsson på korset. Alla bidrog var och en med sitt armod till det gemensamma välståndet. Tyvärr lämnar inte Nya Testamentet annat än fragmentariska uttalanden om detta försök att slippa ur kapitalisternas gripklor. Det var väl så att de som skrev om dessa händelser, som timade för 2000 år sedan, redan hade ett perspektiv på hundratals år och själva hade förvandlats till "borgare" och inte alls ville höra talas om ett revolutionärt förflutet... I denna urgamla by där kärrhjulen nött sig decimeterdjupt ned i berget skall jag få lära mig vad socialismen är och vad "folket" kan åstadkomma, när det får vara i fred för intellektuella, partipampar och annat slödder, som vill leva gott på det arbetande folkets bekostnad. Efter en liten rundvandring i byn går Dionisio och jag till kollektivhuset och får en kopp kaffe. Byn hade delats upp i individuella och kollektivister. De individuella fick behålla rådhuset som samlingspunkt och mötespunkt. Men kollektivisterna, som var i majoritet, byggde sig ett kollektivhus. Bara detta att de fattigaste, om än största delen av invånarna, byggde sig ett stort modernt hus, visar vilken oerhörd styrka solidariteten skapar när den samlas omkring en sådan kärna som socialism och kollektivism, när den som ledstjärna har den gamla anarkistiska devisen: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." * * * När man nu tänker på vart de "fröjder" individualismen kan föra till, så tänker man osökt på de gamla ryska "tolstoyanska" kommunerna, om vilka så många ryska författare i absolut världsklass gett oss så många ohyggliga bilder. T.ex. Bröderna Karamasov av Fjodor Dostojevskij och andra författares hemska skildringar över individualismens egocentriska utnyttjanden av andra människors kanske tillfälliga svagheter. Dessa egoister kanske lyckades skapa sig privata förmögenheter, som gjort dem till "herrar" över vidsträckta trakter, som de från sina herresäten kunnat utsuga och varifrån de kunnat glädja sig åt den fattigdom de skapat, åt det nät deras girighet skapat i vilket deras medmänniskor sprattlar som fiskarens fiskar. Detta nät som Lenin och hans kompisar bara drog åt hårdare under sin strävan att skapa sig makt, kanske världsherravälde. Men hur dessa rika storbönder än njöt av sin makt, av sina medmänniskors lidande, skapade detta system, efter samfällt vittnesbörd, ingen lycka, utan tragedi på tragedi. Så när man efter att ha läst några hundra volymer av nästan nu bortglömda ryska författare, skullejag vara böjd att antaga att det fanns större livsglädje hos de svältande jordproletärerna än i de rikas salonger. Man frestas här att göra en jämförelse med den lenin-trotskistiska diktaturen, som genom sin polismakt skulle skapa det de lovade i sina broschyrer, men som endast såg att de för att sitta kvar som herrar måste skapa ännu mera makt, ännu mer polis. Det ledde för Rysslands vidkommande till att Sibirien blev ett slavläger med många tjogtals miljoner fångar, varav största delen kom till att för evigt vila i tundrans ständigt frusna mark. De "befriade proletärerna" i Budapest, Prag, Berlin och många andra bortglömda platser fick senare slåss med knytnävarna mot ryska tanks, och i maj 1982 i Polen sände de härskande ("kommunistpartiet") polis, militär och brandsoldater mot de arbetare som solidariskt med sina internationella bröder ville fira Första maj med en arbetardemonstration. * * * Förunderligt vad tanken kan förirra sig. Det ser ut som varken ekonomisk eller militär makt kan förkväva tanken på frihet, solidaritet och samverkan. Så det var alltså första gången jag trädde över tröskeln till ett verkligt Folkets hus, skapat uteslutande genom solidaritet. Tänka sig ett sådant byggnadsmaterial... Inte underligt att anarkisterna anser att man kan bygga en ny och bättre värld genom samarbete, solidaritet och kärlek... Här inne i kollektivisternas hus härskar pojkarna i Juventudes Libertarias, d.v.s. de allra yngsta, ty den vuxna ungdomen kämpar vid den inte alls avlägsna fronten. Den av pojkarna som serverar ställer två koppar kaffe och en flaska konjak på bordet som vi sitter vid. Dionisio häller upp ett litet glas konjak, vilket han slår i kaffet. Uddevallare är alltså populära även på dessa latituder. Sedan står flaskan där under hela tiden vi sitter. Det är väl onödigt att påpeka att Dionisio inte tog något mer ur konjaksflaskan. Under alla de månader jag arbetade i kollektivet såg jag aldrig någon ta två glas, hur länge flaskan än stod på bordet, inte ens bland tillresande. Ja, så är det lunch hemma hos Dionisio, vilket nästan alltid är en spännande historia i ett spanskt hushåll, vars köksträdgård mera liknar en exotisk botanisk trädgård. Efter maten följer Dionisio mig till min arbetsplats. Det visar sig att jag skall bli en kyrkans tjänare. Jag får ett spett och bryter loss den stenhäll, som vem vet hur många hundra år varit förstugan till sakristian. Stenarna dansar med dova toner till marken, liksom i glädjeyra över att det fördumningsinstitut, som i så många sekler hjälpt till att hålla folket i fattigdom, både andligt och materiellt, skall upphöra. Efter en stund kommer ett ekipage bestående av en svart mula och en vit häst. Där skall jag bli med som lastkarl. Nu har jag stor nytta av att jag som sjöman lärt mig kommunicera med mina medmänniskor mera med ljud och gester än med ord. Ty mina färdigheter i spanska språket är skäligen minimala, eftersom jag ju hela tiden vistats bland utlänningar, mest tyskar, i vilkas språk jag sedan skolan har någon insikt. Här lastar vi sten för ett bygge, en olivoljefabrik, som kollektivet hoppas kunna skaffa moderna maskiner till, för att rationellare kunna ta tillvara den dyrbara olivoljan. Emellanåt kör vi ned till floden efter sand. Under sommaren är ju de flesta spanska floder och åar utan vatten men har då ofta i stället ett rikt lager av fin sand. Jag får en skyffel och börjar ösa som ett paternosterverk. Men min kamrat visar mig hur man skall använda en skyffel. Vi skall ju veta att här hade man gammaldags grejor. En grov järnaxel gick oskyddad genom ett järnskott hål i navet. Om nu sanden hela tiden faller på axeln så dras den in i navet och det blir inte bara tungt för dragarna, utan axeln och hylsan slits i onödan. Efter denna undervisning rör sig skyffeln med sand med samma sammanhållning som en planet i världsrymden och landar med en duns i kärran. Inte ett sandkorn faller på axeln, konstaterar min kamrat med ett kamratligt grin. Vi kör åtskilliga lass. För var dag uppsnappar jag allt fler ord och blir bekant med kamraterna i Juventudes Libertarias. Juventudes Libertarias betyder egentligen Frihetlig ungdom och man hade nu helst velat ändra namnet till Anarkistiska ungdomsförbundet, men det första namnet hade redan vunnit hävd och alla visste ju att medlemmarna var anarkister. Liksom alla visste att dessa ungdomar var fanatiskt hängivna upplysningens och kunskapens sak. Slutligen ansågs jag så acklimatiserad både språkligt och i övrigt att de unga kamraterna en kväll tog mig med till "klubben" (Ateneo Libertario). Jag hade länge väntat på detta tillfälle. Som sjöman hade jag gjort mig hemmastadd i hamnarnas klubbar, då jag hade haft ofantlig nytta av mina färdigheter i esperanto. Men här mitt inne bland Aragoniens solstekta berg var det svårt att hitta någon esperantist. Men vilken ungdom! Här hade man på allvar rivit skrankorna mellan könen. Om jag inte minns fel var klubbens sekreterare en flicka. Jag häpnade över vilken oerhörd betydelse den anarkosyndikalistiska pressen haft för dessa människor. Detta visade verkligen att proletariatet kunde skapa fullgod ersättning för borgarnas högskolor och universitet. Ofta innan vi gick till "klubben" gick vi in på kollektivhuset och tog en kaffe. Pojkarna eller flickorna passade då på att skriva några verser, ibland en hel sång, som vi sedan sjöng eller föredrog på mötet. På Ateneo Libertario var det alltid trångt om utrymmet. Möte eller inte, så pågick alltid skolning i någon form, för både barn och vuxna. Man visste ju vad kapitalister och borgare åstadkommit genom den skolning debrik, säger Dionisio. -Här skall du jobba sedan, men först skall vi titta litet mer på byn. Här har vi en elektrisk mjölkvarn, fortsätter Dionisio när vi går förbi en fabriksliknande byggnad. -Ägaren anslöt sig direkt till kollektivet. Sedan talar han om ar också oändligt tacksam för att försynen lät mig uppleva dessa oförglömliga månader uppe i höga Aragonien. * * * Så småningom fick jag klart för mig hur revolutionen kommit till denna som till så många andra liknande byar i Spanien. Hit till denna by kom en kapten ur Spaniens armé, som skulle leda slakten på byns antifascister. Men det var en sak på vilken både de in- och utländska slaktardrängarna hade missräknat sig. Det visade sig att de anarkosyndikalistiska organisationerna, främst i Katalonien och Aragonien, hade tagit socialismen på allvar. De hade förstått att den sociala revolutionen ej kunde utlämnas på entreprenad åt ministrar eller riksdagsmän, ombudsmän eller partipampar. Alla måste medverka. Allas insats var lika viktig. Jag tror att jag reciterat Buenaventuras maning till sina kamrater före sista valet på 30-talet, så jag behöver inte upprepa den. Alla kamrater i hela Spanien visste med vilken blodtörst den lilla anarkistiska rörelsen i Ryssland krossades av Lenins horder, samt hur den försvann i Hitlers läger och i Mussolinis Italien. Där den anarkistiska andan var stark visste man att ingenting stod emellan individen och förintelsen. Det gällde att slå tillbaka hårt och snabbt. Helst slå först... I byn hade anarkosyndikalisterna väl förstått Buenaventura och lät sig inte överraskas, även om denne galonerade bödelsdräng som alla lönnmördare föredrog att iscensätta sin tilltänkta massaker under nattens mörker. Kamraterna var i allmänhet tystlåtna om denna avgörande episod i byns historia. En ny tid hade inträtt och om det gamla talade man inte gärna. Den långa kapitalistiska epoken med sin misär, sin förnedring, sin förödmjukelse var borta. Punkt och slut. * * * Men vi kan tänka oss de fascistiska borgarna, beväpnade av sin kapten, i husens skugga närma sig det hus, där man tror att ordföranden i den anarkosyndikalistiska lokalfederationen sover med hela sin familj. Man bankar på dörren till ett tomt hus, och när ett pistolskott spränger dörrlåset behövs inget mer vittnesbörd om besökets karaktär. Pistolskytten faller till marken för ett skott från ett jaktgevär, och den dystra hopen i skuggan ser sig omringad av den patrull av invånare, som har sig denna gata anförtrodd. Ja, det var det hela, kanske mer dramatiskt, kanske mindre. Varje gata hade sin patrull. Dagen efter samlades folket i byn på torget framför rådhuset. Majoriteten av folket var välorganiserat och hade lärt sig att fatta beslut. När hela byn var samlad slog man fast att Revolutionen hade kommit till byn och att från och med denna dag fanns ingen herre och ingen dräng. All byn tillhörig jord var fri att bruka så mycket som var och en kunde bruka utan hjälp av lejd arbetskraft. Sedan byn enhälligt fattat dessa beslut var nästa beslut endast en naturlig konsekvens av de första. Byn beslöt att bilda ett jordbrukskollektiv, baserat på anarkistisk ideologi (man skulle också kunna säga kristen). Byn beslöt om kvinnans frigörelse. Inom kollektivet avgjorde kvinnan själv om hon ville arbeta i hemmet i enlighet med gammal kutym - ta hand om gett sina barn och sin ungdom... Sedan jag blivit medlem i Juventudes Libertarias blev livet för mig mycket rikare i byn. Även om jag nog var den äldsta "ungdomen" i byn så accepterades jag, kanske mest därför att jag hade så mycket att lära av dem. Jag äpengarna, vilka ju nu behövdes, när det blev nödvändigt att skaffa så många nya saker för att göra kollektivet effektivt. Inom kollektivet beslöt man att som arbetsorganisation skulle alla som arbetade i samma bransch bilda grupper på 10-15 medlemmar. Varje sådan grupp valde en gruppledare (delegado), som kunde avsättas och nyväljas när helst majoriteten av gruppens medlemmar så önskade. Givetvis bildade man själv sina grupper, alltefter sympati, vänskap och tycke. När nu delegaterna, som naturligtvis arbetade med i grupperna, samlades var kväll och dryftade morgondagens arbete, fick man fram en bra och smidig arbetsfördelningsform, som fungerade utmärkt. Man träffades på överenskommen plats och kunde nästa morgon omedelbart börja arbetet, vari det än bestod. Här hade denna by, liksom hundratals liknande, legat i en genom hundratals år varande törnrosasömn. Fattigdom och rikedom hade ärvts och båda tycktes bara tilltaga. Fattigdom och svält frodades bland vajande vetefält. Vete växte och mognade bara för att göra någon godsägare rikare. Civilgardister vakade över att den fattiges barn inte skulle repa några veteax. Plötsligt som genom ett trollslag stod bordet dukat i matsalen, och där fattades inte något vad en normal människa behöver för att må väl och kunna sköta sin plikt. Detta var ändå under en svår tid. Inbördeskrig rådde. De rikas söner, officerarna och generalerna, hade börjat krig mot folket, mot republiken. Denna bys söner hade, liksom alla andra byars, fått ställa undan arbetsredskapen, spadar och plogar, för att gripa till geväret, som de knappt förstod sig på, och kriga mot de soldater som gått med officerarna. Det vill säga, dessa bondpojkar fick tillsammans med arbetarpojkar från städerna nu börja kriga mot yrkessoldater. Det är klart, att alla kamraterna i CNT var omåttligt stolta över sina kolonner och i synnerhet över Columna Durruti, som var den första CNT-kolonn som gick ut från Barcelona och som sedan bara ökade i storlek, allt eftersom dess rykte växte. Det var CNT själv som administrerade sina kolonner av milismän då ju alla pojkarna vid fronten tillhörde ett eller annat syndikat. Det blev då syndikaten inom CNT som fick bygga upp den administration som behövdes. Och CNT-kamraterna gjorde det med den äran. Både i stad och på landsbygd tävlade man inom syndikaten om att på bästa sätt sköta om de medlemmar som kämpade mot fascismen. De spanska kamraterna har därmed gett oss ett ovärderligt exempel på vilken underbar organisationsform syndikatet representerar. Fabrikernas produktion ändrades snabbt för att kunna tillverka sådant som behövdes vid fronten. Trots råvarubristen p g a den blockad de "demokratiska" länderna genomförde mot Spanien, höll denna organisationsform ända till slutet. På så sätt var det ett gäng av goda vänner som med största omsorg skötte kollektivets löpande göromål. * * * Det kan inte heller för ofta framhållas hur denna ålderdomliga by fått liksom en injektion av ett livselixir. Trots bristen på allt stormade livet fram och utvecklingen blomstrade. Läsaren kan kanske tycka att det jag berättat om utvecklingen från den 19 juli 1936 och framåt är skäligen enkla saker, men tar man i beaktande efterblivenheten, frånvaron av tekniska och maskinella hjälpmedel och kanske i synnerhet penningtillgångar, så måste man säga att byn genomgått en metamorfos, som var inget annat än ett under. Mitt arbete kom att röra sig omkring byggnationen och jag hade inte mycket att skaffa med själva jordbruket. Trots att jag inte är någon polyglott började det ordna sig med språket. En lustighet vill jag berätta. Verbet "att gå" heter på spanska "ir" och böjs i presens indikativ singularis: voy (jag går), vas (du går), va (han, hon, den går). Tredje person singularis används också som ett sådant utrop som grovarbetare och sjömän använder när alla skall ta i på en gång: "Va!" (hej!). Men i början rätade jag då på ryggen och svarade med ett fånigt "va?". Många sådana gropar finns det ju alltid i språket, men på ungdomsklubben gjorde kamraterna vad de kunde. Allt tycktes vara frid och fröjd, men av vad jag uppsnappade av samtalen var inte allting bra. En morgon mitt i sommaren 1937 var det ingen som reste sig ur gräset invid muren, som var övervuxen av blå druvor. På min fråga om vi inte skulle jobba, svarade vår delegat: "Hoy trabaja el cura!" (I dag får prästen jobba.) Ett spanskt talspråk att man tänker fira eller att det är helg. Man förklarade nu att alla tidningar slagit larm om att Madridregeringen, pådriven av de ryska agenterna, d.v.s. de ryssar och andra nationers kommunistiska agenter som Stalin sänt som utrensare till Spanien, nu organiserade hela truppförband och tågade hela Aragonien runt för att med terror försöka upplösa böndernas kollektiv. Ryktet ville också säga, att det Fria Aragoniens Råd, stationerat i Caspe, och tillsatt av de aragonska böndernas jordbrukssyndikat, blivit arresterat. Som formell anklagelse angav dessa russifierade kontrarevolutionärer, att rådet försnillat hertigparet av Aragoniens kronjuveler. Ordföranden i rådet för de aragonska jordbrukskollektiven var JoaquÌn Ascaso, bror till Francisco Ascaso, Durrutis bäste vän, han som stupade vid kasernen i Barcelonas hamn den 20 juli 1936. JoaquÌn själv var en stor kämpe, populär och omtyckt bland aragoniens bönder och proletärer. Innan någon i något av gängen rörde ett handtag, ville man veta om de kommunistiska krypskyttarna vågat mörda JoaquÌn. Detta diskuterades livligt. Många familjefäder i byn hade ju sina söner vid den inte alls avlägsna fronten. Om kommunisterna nu arkebuserade det Fria Aragoniens Råd, var det fara värt att de anarkistiska trupperna skulle gå ur skyttegravarna och rensa hela Aragonien och Katalonien på kommunister, vilket skulle varit gjort i ett nafs men knappast utan att öppna väg för Franco och fascismen. * * * Jag hade inte på länge varit i Barcelona och fattade nu ett beslut som jag ofta ångrat. När i alla fall arbetet stod still skaffade jag mig biljett och tillstånd att resa till Barcelona. Jag satt snart på tåget medförande tre stora aragonska vetebröd, som var till fru Guerrys syster som hade småttingar. Sent ankommen till staden fick jag inget logi. I städerna började det bli ont om bröd på grund av den svåra blockaden och därför att Andalusien fallit. Tre bröd i en säck var därför något att hålla i med båda händerna, när jag slog mig ned på en bänk på Rambla de las Flores. Mina ärenden i Barcelona var snabbt uträttade. På Regionalkommittén genomskådade vakten säckens innehåll och anmärkte med en grimas: "Du har mycket bröd du!" Men när jag förklarade att det inte var mina, utan till en skock småbarn, slätades ansiktet ut igen. Och fru Guerrys syster gav mig också en riktig kram. Jag minns nu inte om jag var en eller två dagar i Barcelona, men när jag återkom hade det hänt. I denna by hade man aldrig sett en milisman annat än de ungdomar från byn som kom på permission. Men nu kom trupper. Denna by hade haft tur. Det var en avdelning av Guardia Asalto, som inte räknades till de värsta och kanske inte anfördes av någon alldeles särskilt vidrig kommunist. Jag har tidigare omnämnt att då Spaniens kommunistiska parti redan i juli 1936 annonserade sig som kontrarevolutionärt fick det snabbt en massa medlemmar. Detta parti, som före revolutionen var helt mikroskopiskt, blev snart så stöddigt att det kunde kasta Largo Caballero ur sadeln och ersätta honom med miljonären doktor NegrÌn (han som för övrigt skickade den spanska guldreserven till Stalin). Många av de borgare och storbönder, som p g a revolutionen flytt ur byarna, gick nu in i kommunistpartiet. De följde med statstrupperna, och i händelse av att deras storgods blivit kollektiviserade på grund av att de avvikit utan meddelande, krävde de det nu tillbaka. * * * Här i byn gällde det inte direkt livet för kollektivet. Militären fråntog anarkistiska klubben dess lokaler, och kollektivets matsal, som var ett före detta borgarkafé. Det är klart att för kamraterna, som arbetade fulla av ideell entusiasm, var detta ett slag i ansiktet. Skulle de liksom miljonerna i Ryssland få börja arbeta för en ny överklass? Men lugnande meddelanden inflöt. Inga eller få kollektiv hade de kontrarevolutionära kommunistöverstarna lyckats upplösa. Det aragonska rådet hade man måst släppa, fronten med de konfedererade trupperna var trots allt för nära. Men Staten, regeringen i Madrid, släppte inte med alla tentaklerna. Precis som på kungens tid hade Madrid nu en guvernör över det nyss fria Aragonien. Hur det nu var, så hade de som älskar makten fått en fot innanför dörren. Vad intresserade det Stalin om Spanien var en republik eller monarki? Franco hjälpte Stalin att utrota anarkosyndikalismens starkaste fäste i Europa. Det spanska CNT representerade den frihetliga socialismen från Första Internationalen. Det var en organisation som på grund av att den hållit sig borta från partipolitiken, parlamentspolitiken, sluppit att komma i händerna på kontrarevolutionära borgare, vilka överallt i Västerlandet genom att gå in i "arbetarpartierna" nått ställningar som de aldrig skulle ha kunnat uppnå inom något borgerligt parti. Vi har förut talat om Hjalmar Branting, som lyckades uppskjuta åttatimmarsdagen för stora arbetargrupper. * * * En viss oro, en viss olust, hade naturligtvis smugit sig in bland kollektivisterna, som här i denna by själva hade skapat sig en ny egen värld. De hade nästan utan svärdsslag krossat ett månghundraårigt tyranni. Utan intervention från någon väpnad makt, utan någon kommunistisk kommissarie. Man hade tvärt emot varit beredd att genast gå ut och hjälpa sina bröder i andra byar och städer att krossa den fascistiska hydran, som ställt sig i det internationella kapitalets tjänst. Och nu kommer det plötsligt militär som inspirerats till att hindra bönderna i sin stora förnyelsekampanj. Inspirerade av ett parti som själv påstod sig vara socialistiskt, men visade det på så sätt att det skickade ut gangstergäng för att mörda oliktänkande. En svensk bolsjevik berättade i en radiointervju 1981 att han varit medlem i trupper, som när de sänts till aragonska fronten inte marscherade ut till frontlinjen, utan istället gick från stad till stad, från by till by, och försökte med vapenmakt upplösa böndernas jordbrukskollektiv. Hur medlemmarna i bolsjeviksekterna reagerade på denna tappra bekännelse låter sig svårligen sägas, men det är ju ett säreget släkte som härstammar i rakt nedstigande led från dessa 100-procentiga stalinister, som under utrensningarna på 30-talet ivrigt applåderade Stalin när han rapporterade om hur många av Lenins gamla kamrater han under den gångna kongressperioden lyckats likvidera. Ofta gjordes det på ett så fasanfullt sätt att dessa härdade bolsjeviker, som ofta suttit åratals i tsarens fängelser och deportationsorter, inför domstol med internationell publik erkände vilka infamiteter som helst åklagarna kunde hitta på att beskylla dem för. De ville bli arkebuserade och slippa torteras mer. Dessa män, t.ex. Vladimir AntÛnov-Ovsejenko (Spaniens bödel), Nikolaj Bucharin (en av Kominterns grundare), Ivan N Dubovo, Pavel Dubeko, GÛnrich G Jagoda (hög kommisarie inom NKVD som naturligtvis inte inför domstolen berättade om de gräsligheter han begått på Stalins order), Sergej M Kirov (mördad av Stalin 1934), Bela Kun (en gång ledande ungersk kommunist), Georgij L PjatakÛv (utomordentlig administratör), Michail N Tuchatjevskij (en av Sovjets första marskalkar och ledde massakern av Kronstadts sjömän 1921) och Zinovjev (ledande bolsjevik), samt att Bucharin som var Lenins allra mest älskade vän ("ryska revolutionens prydnad"). Han arkebuserades kanske just därför av Stalin, och efter sedvanlig "bekännelse". Han var utomordentligt populär och älskad av "folket". Detta var de som stod på toppen inom parti och armé. Givetvis måste de ha haft anhängare, vänner, men de försvann bland de tjogtals miljonerna som dukade under bland isviddernas kölddimmor i Sibiriens ödsliga tundra. En engelsk journalist sade efter en av 30-talets stalinistiska rättegångar, då delinkventerna (Lenins gamla vänner, som många varit med från partiets begynnelse) inte visat någon hejd i att beskylla sig själva för de ruskigaste förräderier: "Det måste ha varit några hemska individer som grundade det ryska kommunistiska partiet, om man ska döma av denna rättegångs bekännelser." Givetvis kände han som internationell journalist till hur hårdnackat Lenins kamrater stått emot Stalins tortyr, innan de gett upp allt vad de hade av människovärde och blott sett fram mot nackskottet som en befrielse. Man kan gott föreställa sig att den eller de som så regerade i sitt eget land, hur de skulle eller skulle vilja fara fram i främmande land. * * * Det var mycket som rörde sig i våra huvuden när vi återupptog arbetet, när vi åter såg kamraterna strömma ut på fälten, ut på de vidsträckta domäner som kollektivet hade att förvalta. Trots kommunistiska partiets hinder och stöld fortsatte den kamratliga tillvaron. -Ge dig iväg till Cooperativa och få dig ett par nya alpargatas (skor av smärting med sula av flätad hampa). Dom du har är så trasiga att man skulle kunna tro att du arbetade åt en kapitalist. Du får inte gå barhuvad i solen. Gå till Cooperativa. Så kommer jag ut från Cooperativa med en sombrero av flätat strå med så stora brätten att jag känner mig som en av Zapatas revolutionära peoner. Jag nämnde tidigare att den som blev medlem av kollektivet bl a också lämnade sina pengar dit. I stället utlämnades som "lön" poletter och märken som var gångbara i Cooperativa, kollektivkaféet o.s.v.. Till kollektivet hade anlänt ett tjugotal gruvarbetare från Katalonien som CNT inte kunnat utrusta med vapen, och som blivit arbetslösa och därför i väntan på vapen gick ut och arbetade i byarna. Vi som inte hörde till kollektivet som medlemmar hade ingen lön, men fick allt vad vi behövde och önskade på Cooperativa, inklusive kaféet. Nu var vi mitt i skörden, så vi fick låta olivoljefabrikens murar vila litet. Ett vetefält hade kommunisterna beslagtagit för statens räkning, deras stat, så en dag fick mitt gäng ge sig ut på skördearbete. Fältet var för länge sedan skuret och vetet var med flätade rep bundet i stora "band". Fyra sådana "band" var nog att klövja på en åsnerygg. Banden ströddes ut och löstes upp på tröskplatsen. Jag har nu glömt om denna var av betong eller av tilltrampad jord. Men när tröskplatsen var full av otröskat vete drog man fram två redskap som något påminde om rullharvar, skillnaden var att på de två eller tre axlarna satt stora cirkelsågtrissor med väldiga sågtänder. En mula spändes för vardera redskapet. Kusken ställde sig på bordet som täckte sågbladen. I skarpt trav körde man sedan runt, runt till dess att all halmen var sönderhackad till boss. Och så som Abraham fattade sin kastoskovel så fattade vi nu barnen, sköta hushållet etc - eller om hon ville arbeta i jordbruket eller annorstädes i kollektivet. Likalönsprincipen utan inskränkningar infördes. Alla som anslöt sig till kollektivet lämnade all sin egendom dit, utom sina rent personliga prylar. Även värmen blev så tryckande att inte ens vinden orkade röra sig och blåsa bort agnarna. Då fick vi förstås invänta aftonbrisen. Under tiden sändes en patrull ut på kostförbättringsexkursion. Vi var på statens mark och densamma borde ju stå för kostförbättringen. Patrullen återkom med korgar med de härligaste druvor, mandlar och fikon, en kanin och en stor ödla, inte långt från en halv meter lång. Eld gjordes upp, men jag har glömt hur våra villebråd tillagades. Nöjda och belåtna hälsade vi aftonbrisens svalka och vår möjlighet att tröska välkommen. När boss och agnar blåst sin väg vidtog sållningen av säden, ett tyngre och monotonare arbete, som dock gick friskt undan efter en så härlig middag. Och så fick kommunisterna sin gratissäd, hoppas bara de satte den i halsen. Juventudes Libertarias fann en annan lokal för sitt Ateneo Libertario, och studiearbete och samkväm kunde fortsätta oanfäktat av Tredje internationalens kontrarevolutionära attack. Vi började t.o.m. en kurs i esperanto, som jag själv var skyldig så mycken aktning, då det var just esperanto som satt mig i förbindelse med spansk anarkistisk ungdom. Den har därför varit ett medel till att berika mig i en dyster, känslolös och torftig borgerlig tillvaro. Men en dag får jag ett brev från kamraterna i Syndikalistiska ungdomsförbundet. De undrar om jag inte snart har studerat färdigt den spanska revolutionen. Hemma står de mitt uppe i en väldig kampanj, som tycks kunna bli framgångsrik. Men alle man behövs till hjulen, och med mina erfarenheter borde jag kanske fylla en plats. Samtidigt med brevet från kamraterna kom ett brev från ombudsmannen i Sjöfolksförbundet, som meddelade att förbundet nu var klart att ta hem de sårade skandinaverna från Spanien. Alla sårade skulle samlas i en kasern i Barcelona och där skulle jag anmäla mig ett visst datum. Jag hade inte lång tid på mig att fatta mitt beslut. Motvilligt tog jag farväl av alla kamraterna efter dessa härliga månader. * * * Och så var jag åter i Barcelona, som efter varje besök bara blev tråkigare, bara mer borgerligt, bara mer fyllt med militära gradbeteckningar och vapen, trots kommunisternas stora affischer om att alla vapen borde vara vid fronten. Men kommunisternas front gick ju utanför de av arbetarna kollektiviserade företagen. På utsatt dag och timma infann jag mig i kasernen, som var ett kommunistiskt högkvarter. Jag var naturligtvis mycket intresserad av att få byta erfarenheter med kamrater i Internationella brigaden, av vilka flertalet inte tillhörde något kommunistiskt parti, ehuru de givetvis alla hade stått under Röda arméns kadaverdisciplin, utan vilken de näppeligen erhållit några av det fåtal vapen Stalin kostade på sig att sända till Spanien. Här träffade jag dock inga skandinaver, men en tyska av den vanliga sorten, som fått sin skolni våra långa trekloade trägafflar och kastade upp bosset i vinden. Halmen och agnarna var ju lättare än vetekornen och blåste bort med vinden. Men liksom på segelskutornas tid kunde det bli stiltje. Även för oss tröskare inträffade det om eftermiddagen att livit så förborgerligat att man för utresa måste visera passet. Passet var stämplat för utresa en viss dag, så jag stod i valet och kvalet om vad jag skulle göra. Givetvis hade jag inga pengar till biljett, men kamraterna hade skrivit att när jag ville hem kunde jag telegrafera efter det. Sagt och gjort. I Barcelona hade jag några tyska vänner, anarkister, vilka anhållits av passpolisen, naturligtvis efter angivelse från tyska kommunister med ryska pass. Dessa omhändertogs av kommunistpolis, som skjutsade dem från det ena fängelset till det andra. Detta var en svår tortyr, då det ju var på detta sätt den spanska polisen i alla tider avrättat anarkister utan rättegång. Man tvingade folk att stiga ur fordonen, varefter de sköts vid "flyktförsök". Nu hände det ofta att "polisen" lät pojkarna stiga ur, och sedan de tagit farväl av varandra, lät dem stiga på igen. Två av dessa kamrater, sjöfolk som de flesta, var "villkorligt frigivna", men skulle stämpla ett kort ett visst antal gånger i veckan. När de hörde att jag skulle resa hem, bad de mig att jag skulle rapportera dem till Edo Fimmen, generalsekreterare i Internationella transportarbetareförbundet (ITF), för att se om han kunde göra något för dem. Jag lovade givetvis detta. Vem hade kunnat räkna ut vad mitt stackars huvud fick utstå dessa dagar? Om allt detta inte hade varit så grymt, vore det nästan komiskt. Hur skulle en enkel sjömanshjärna kunnat lista ut intrigerna i detta dubbelspel? Jag anade mer än förstod vad kamraterna i CNT hade att utstå. Varför stormade de inte Hotel ColÛn och gjorde slut på intrigspelet. När inte hjärnan räckte till ville man kräkas. Dagen närmade sig när mitt pass gick ut och således inte längre var giltigt. Och inte en rad från SUF. Mina pengar räckte dock till Perpignan vid franska gränsen. Möjligen låg pengarna där, i vilket fall som helst var det ju inte lång väg till Marseille med en stor hamn full av båtar. Pengarna låg på postkontoret i Perpignan. Det hade blivit svårt att få ut dem nu, när den statliga byråkratin höll på att ta över. Nu gällde det att ta sig till Amsterdam och ITF med Edo Fimmen. Ja minsann, precis som jag fått det förskrivet så låg där en rymlig förstadsvilla i ena kanten av Amsterdam. Men alla dörrar var låsta. Genom ett källarfönster såg jag en man arbeta med en duplikator. Jag bultade på dörren tills han öppnade. Han var nog inte van att ta emot besök, ty han såg rätt förvånad ut. Jag frågade om jag kunde få träffa Edo? Han frågade om jag var anmäld. Då frågade jag om Fimmen möjligen blivit kung av Holland. Men han svarade att generalsekreteraren var mäkta upptagen, varför det brukades så att den som ville träffa honom anmälde sig i förväg. Då jag stod och såg dum ut sade han att jag kunde skriva några rader så skulle han vidarebefordra dem till hans höghet. -Vad skall jag skriva på för språk? frågade jag. -På vilket du behagar, svarade han. -Då skriver jag på svenska! sade jag för att bräcka till honom. -Jaså, är du svensk, då skall jag gå efter Björklund, sade han. Björklund ordnade biffen och jag fick träffa den "högste" hamnarbetaren. Han gav mig också världens chock. En chock som jag sedermera skulle få genomlida sjufalt. Jag förklarade mitt ärende. Jag förklarade hur de tyska rysskommunisterna i Spanien kunde behandla tyska antifascister och sjömän bara därför att de inte gått in i kommunistpartiet. Fimmen åhörde mig med mycket ointresserad min, och förklarade sig vilja undersöka saken, men trodde sig inte kunna göra något. Han tycktes inte lägga värst på minnet vad jag berättade, och jag antog att någon kärvare promemoria inte skulle lämna Amsterdam med adress till Stalin. Nej, båda dessa "arbetarledare" stod nu alltför nära varandra för att några fattiga sjömäns öden skulle få stå mellan dem. Vilket inte hindrade, att jag blev bjuden på choklad och bakelser (alltså mutad). Sedan fick någon av personalen order att följa mig till Antwerpen-tåget, där jag skulle träffa både Jack Wesper, Sjöfolksförbundets ombudsman och dennes fästmö. Fimmen poängterade att min följeslagare inte skulle nöja sig med att följa mig till stationen, utan också se till att jag fick biljett och en bra sittplats. Trots detta steg jag i alla fall av vid fel station och fick en promenad genom hela Antwerpen. Jag träffade Jack som sig bör i sjömanskvarteren tillsammans med ombudsmannen och hans sällskap. När jag hämtat mig från promenaden genom Antwerpen och blivit presenterad för Jacks väninnor måste jag få höra om deras äventyr. Ombudsmannen hade ju, som han meddelat mig, kommit med för att efter samråd med Internationella Brigaden lägga sista handen vid de sårades hemresa. Allt tycktes klart, men det var bara det att de sårade inte anlände. Långt om länge fick man klart för sig att de sårade inte sänts till Barcelona utan till Alcoy och att de inte var beredda att resa. Jack var som tidigare nämnts tysk sjöman och hade tjänstgjort i samma förband som jag. Han hade förlorat ena benet ovanför knät och Svenska Sjöfolksförbundet hade lovat ta hand om honom. Han hade dessutom fått ITF-nålen i guld. Det var inget annat att göra för Jack, ombudsmannen och dennes fästmö, än att påbörja resan till Sverige. Resan hem skulle företas med passagerarbåten Belga i första klass. Här i Antwerpen skulle vi nu vänta ett par dagar på båten. Men först måste Jack med sällskap uppsöka svenska legationen i Paris för att ordna alla papper, och då måste jag berätta en liten hjärtevärmande historia från legationen. Alla tre sitter i legationens väntrum, då en tofsjanne, en betjänt med knäbyxor och tofsar kommer fram till Jack och bugar sig artigt med en silverbricka i handen. Jack som inte ser några flaskor och glas stirrar häpen på brickan. Ombudsmannen gör bakom ryggen på betjänten det tecken man använder för att slå askan av cigaretten. Ett ljus går upp för Jack, och han slår av sin rätt långa askpelare på brickan. Tofsjannen bugade sig så djupt, sade ombudsmannens fästmö, att man inte kunde se om han log eller skrattade. Men allvarsamt nog försvann han genom dörren, för att återkomma och meddela att man trots allt tog emot och att alla papper var klara. * * * Men varför kom inte de sårade, som ju haft så lång tid på sig att bli resklara? Lösningen ligger väl däri, att kommunistpartiet ännu inte hade hunnit ordna något riktigt hjärtknipande för mottagningen i Göteborgs hamn. Man vet också att inte alla sjömännen, inte ens de som var medlemmar i kommunistiska partiet, var så värst belåtna med kadaverdisciplinen inom Internationella brigaden. De sårade borde därför komma under politisk behandling innan de kastades vind för våg ut i världen. Man unnade väl heller inte Sjöfolksförbundet att göra litet internationell propaganda för sig. Detta var ju ett bra initiativ från Förbundets sida, då ingen annan hade kunnat hjälpa de sårade tillrätta på något vis, nu när republiken och alla dess organisationer vid krigsslutet var krossade. Så kom resdagen. Vi gick ombord i god tid och satte oss i "vår" röksalong, som ju var första klass. Vi var ju ett litet sällskap, fyra svenskar och några flickor och pojkar som ville ta farväl av oss. Alla var fullständigt nyktra. Då klampar något slags purser fram, stirrar på våra öl- och lemonadglas och halvvägs ryter på norska: "De må huske att Sjöfolksförbundet kun betaler reisen men icke noen drick!" Det blev givetvis djup förstämning i laget. Om det nu ändå hade stått några ishinkar med champagne på bordet, i stället för våra futtiga glas. Jag hann inte reagera, förrän en av de belgiska flickorna tog upp sin portmonnä och betalade. Det var kanske ett eko av att Förbundet betalat första klass för samtliga, vilket betydde att vi skulle äta vid kaptenens bord. I berörda kretsar hade det nog diskuterats, om ett så stort gäng som vi skulle ha varit, inte bara utav sjöfolk, utan till råga på allt frontsvin, skulle kunna äta med kniv och gaffel och dricka ur glas. Den stackars norrmannen skulle väl sätta sig i respekt. Vår journalist lovade att för tidningens räkning fråga rederiet om de hade särskilt anställt folk för att förolämpa passagerare och det t.o.m. i första klass. Kaptenen blåste i visslan och båten lade ut. Så gott som ensamma satt Jack med en grogg och jag med en coca cola. Kaptenen kastade misstänksamma blickar på oss, men till sist tog väl nyfikenheten överhand, och vi kom igång med en riktigt trevlig konversation. Skall jag vara riktigt uppriktig så var det nog första gången jag satt till bords med en sjökapten vid första klass bord, det vill säga där det var dukat med många slags skaffegrejor. Men genom att titta litet grand i smyg så gick det utan alltför tydliga klavertramp. När jag någon gång tog fel rättade uppasserskan helt solidariskt misstaget utan att väcka någon som helst uppmärksamhet. Nästa dag hade Nordsjön på sig den vita kragen och jag och kaptenen var ensamma vid bordet och vi kunde helt kollegialt bortse från etiketten. * * * När vi steg iland i Göteborg väntade det ett litet uppbåd med journalister och fotografer. Under hela inbördeskriget och långt därefter skulle Spanien och händelserna där nere hålla folket trollbundet. Det var som om arbetarna, utan att det officiellt gjordes någon propaganda om det, skulle ha förstått att något annorlunda försiggick där nere på andra sidan Pyrenéerna. Inte ens andra världskrigets blodiga fasor kunde senare helt ställa det spanska dramat i skuggan. Från Göteborg rymde jag för att slippa ifrån offentliga föredrag. Likadant i Stockholm. Men i Landskrona klarade jag mig inte utan fick lov att berätta om mina minnen från Spanien. Landskrona kom att under en tid bli mitt hem och den plats där jag erövrade sporrarna som agitator. Det var alltså inte så lätt att plötsligt ställa om maskineriet för hemmabruk. Vad skulle man tala om? Alla goda kamrater vars hjärnsubstans man sett stänka omkring? Hur skulle man kunna tala om detta folk som öppnat på skynket för framtiden och blottat ett samhällssystem som skulle kunna ge oss en lyckligare och ljusare tillvaro, samtidigt som världens s.k. demokratier lugnt åsåg hur mänsklighetens vildaste militärmakter förberedde det kommande storkriget på Spaniens mark, genom att lägga städer och byar i ruiner och göra det på kortast möjliga tid. Hur skulle jag kunna våga åtaga mig detta utan att bryta samman i gråt... Under svåra förhållanden, innan jag ännu fått tid att samla mina intryck, skrev jag en liten broschyr om mina upplevelser i Spanien (Som milisman och kollektivbonde i Spanien). Och så småningom kom man in i propagandarutinen. Landskrona, den lilla hamnstaden i sundet bakom Ven, blev den plats där idéerna skulle mogna och jag skulle nöta ut barnaskorna i propagandans tjänst. Här hade vi förstås ett LS som var aktivt med månadsmöte och studiecirkel höst och vinter. Vi hade en ungdomsklubb, som jag var med om att bilda, med studiecirkel under säsongen och så hade vi Nykterhetsorganisationen Verdandi, NOV, som höll sina veckomöten i en stor renoverad sal i den gamla kasernen. Verdandi hade också studiecirklar som pågick nästan jämt. Varje möte var en välorganiserad soaré, som alltid gav god behållning, så de kamrater som beslutat lämna fader alkoholismus behövde aldrig ångra sig. Vi hade alltid helt andra ting att dryfta än brännvin och öl. Jag minns bara två gånger då vi diskuterade alkohol, och den ena gången var när vi inbjudit socialdemokratiska ungdomsklubben för att diskutera ölproblemet. I nämnda förbunds stadgar står ju, eller stod i alla fall, att det arbetade för folknykterhet. Nu var det så att den tidens ungdomsverksamhet finansierades med lördags- och söndagsfester med dans. Nu hade socialdemokratiska klubben haft dans på en dansbana och sålt öl och skulle svara för på vilket vis detta gynnade folknykterheten. Vart diskussionen ledde är jag inte kapabel att i skrivande stund minnas men marxister i allmänhet har väl aldrig låtit principiella frågor stå i vägen för praktisk vinning. Att en socialdemokratisk finansminister slutar som rika karlen är ju alldeles i sin ordning. En annan gång hade någon sosse firat alkolholorgier med en NOV-kamrat. Detta rapporterades pliktskyldigast från den brännvinsdrickande sossen. Under diskussionens gång visade det sig till fyllerist-sossens stora grämelse, att hans moatjé i flaskglädjen inte var medlem i NOV och inte varit det på åratal. Jag minns mitt medlemsskap i NOV i Landskrona som ett av mina ljusaste minnen. Minnet sviker mig nu ofta när det gäller namn, men jag tror mig vara skyldig mycken tack till familjen Ramberg och till många av de unga som lärde mig så mycket och visade mig så mycket värme. * * * Syndikalistiska ungdomsklubben står ännu framför mig i ett förklarat ljus. Jag vet inte riktigt hur jag kände det, när jag såg mig accepterad i gemensamheten och godtogs som en kämpe för de idéer, som Krong i de kommunistiska internaten, där agenter skolades för diverse uppgifter i ockuperade länder. Damen hade inte hört talas om att några skandinaver skulle samlas här, så konfunderad lämnade jag kasernen. Även Katalonien hade nu under Madrids inflytande borganiserandet av sammankomster som skulle behövas, så gjorde vi så gott vi kunde. Och om ingen annan lär sig något av ett föredrag, så gör den det som håller det. Vad som står friskast kvar i minnet från den tiden är kamratmötena som ordnades kretsvis. Vi träffades en lördag eller söndag middag, hörde ett föredrag, diskuterade detta eller något annat ämne, drack kaffe och kanske dansade in kvällen om lokaliteterna passade och musik fanns tillstädes. Ibland kunde vi ha en större tillställning för hela distriktet, ofta med ett tältläger samma tid och då kanske under en hel vecka, med alla slags aktiviteter. Cykelpatruller såg till att trakten omkring "upplystes" av våra affischer. Ifrån Höganäs minns jag mitt första sommarting. På detta ting fick ungdomsdistriktet 200 kronor av DK för en "turné" i Skåne. Ungdomsförbundet ställde också i utsikt att vi skulle kunna få 2 kronor om dagen så länge turnén varade. Så skildes vi åt efter att med glatt humör genomlevt en liten orkan vid västerhavsstranden. Jag var nu etablerad i tjyvsamhället och arbetade på ÷resundsvarvet. Till att börja med tog jag väl inte arbetet så högtidligt, det gällde mest att skrapa skit i bottentankarna och det inbjöd ju osökt till tankarbete. Som klubbmedlem var jag ju inställd på att till varje möte ha med en eller flera nya medlemmar, en oupphörlig övning av agitationsanlagen. * * * En afton fick jag oväntat besök av kamrater från Höganäs och Malmö, så jag fick låta falukorven i stekpannan få sällskap av mer potatis. Kalle minns jag den hette som var från Höganäs och Karlsson var från Malmö. De berättade att de nu hade fått pengarna från DK och organiserat en cykelturné i Skåne med början i ett samhälle vid sydkusten. Jag gav dem förstås min välsignelse. Men då sade de att jag skulle bli med. -Jag! Aldrig i livet! Försök inte! Men då hotade de med att inställa hela saken. Och vid närmare eftertanke förstod jag att man inte får begära mer av andra än man är beredd att ge själv. Så efter en sömnlös natt cyklade jag om morgonen till jobbet och lämnade in mina brickor, d.v.s. slutade. Vi som var nere i bottentankarna hade ju ett avundsvärt privilegium: vi kunde inte falla djupare. Vi som jobbade i "sketgänget" var alltid eftersökta. Det var som om jag hade anat att tärningen nu var kastad och att en knagglig väg utan slut låg framför mig. Jag genomled min första förälskelse och det kändes som om Anarkismen sade: "Du skall inga andra..." * * * Det bar iväg till Malmö där vi frukosterade i en storfamilj. Storfamilj var något nytt för den tiden, tror jag. Jag skall heller inte glömma att vi hälsade på en gammal anarkistskribent, Heintze, utanför Malmö. Han bodde tillsammans med en pensionerad skollärare i en underbar trädgård, halvt förvildad, med alla dessa nästan bortglömda trädgårdsblommor. Vid denna tid hade vi två dagstidningar, Arbetaren i Stockholm och Norrlandsfolket i Kiruna, samt veckotidningen Arbetare-Kuriren i Göteborg. Dessutom stod veckotidningen Brand och månadstidningen Storm till vårt förfogande. Federativs förlag utgav då mycket agitationsmaterial. Heintze hade länge eldat oss i Arbetare-Kurirens spalter, sedan tidningen övergått till SAC. Vi älskade honom och hans vita skägg. Heintze var skollärare men då hans kristendomsundervisning ofta var en aning för realistisk, blev han inte gammal i socknarna. Men så en gång hamnade han i en bortglömd kommun någonstans där det levde en prostänka med äkta gammaldags myndighet och en djup känsla, nästan vurm, för den grekiska antikens filosofer. Heintze, som kanske som så många andra hamnat på fel plats, delade gummans intressen helt och fullt. Han hade dessutom ett tämligen komplett bibliotek i ämnet. Gumman hamnade i sjunde himlen och inget evenemang gick av stapeln i prästgården utan att Heintze var närvarande. Hon var seglivad och Heintze fick under ett antal år "dra bondebarn och statarungar i öronen". Många torde han ha räddat från religiös fanatism. När Arbetare-Kuriren på grund av göteborgarnas kärlek till Göteborgs-Posten lades ned, var det också slut med Heintze. Den nya hårda tiden hade brutit in. Vi kunde inte längre känna igen Heintzes artiklar när de kom från trycket och det gjorde inte han själv heller. Så miste vi en omtyckt medkämpe och hans plats i spalterna kunde ingen annan fylla. * * * Vi arbetade under denna turné på det viset att om vi hade någon klubb i närheten ordnade klubbkamraterna med mötet, affischering, tillstånd etc. Fanns ingen klubb i trakten cyklade Karlsson före och ordnade ett par möten för att sedan ansluta sig till oss. Vi hade med oss tält, litteratur, tidningar och annat vi kunde tänkas behöva. Denna vackra sommardag 1938 skulle vi "tala" på torget på en plats som jag tror hette Rydsgård. Ystadsklubben hade ordnat mötet och den röda ringen, vårt emblem, lyste från laduväggarna. Klubbmedlemmarna mötte upp i ett vägskäl och efter en frugal måltid i dikesrenen kom vi fram till ett mycket stilla och lugnt torg. En svartmålad dynamitlåda med den röda ringen på alla sidor tjänstgjorde, surrad på cykeln, som reservoar för vårt agitationsmaterial. Tömd på innehållet tjänstgjorde den som det podium från vilket skåningarna skulle få höra anarkosyndikalismen förkunnas. Lådan placerades mot en mur. Närvarande på torget var två konstcyklande pojkar och trenne gummor inbegripna i ett livligt samtal. Kalle, som varit i elden förut, inledde mötet med att börja tala om sitt ämne. Gummorna kände sig störda och flyttade sig litet längre bort. Situationen var litet pinsam och pojkarna från Ystad kände sig som ormen i myrstacken. Kalle, en excellent mötes- och samkvämstalare, stod ut i en kvart. Ordföranden i ystadsklubben vände sig något skakad till mig och sade: "Du skall väl inte tala?" Nu var det så att mina byxor råkat gå sönder under cykelturen, och i övrigt var det inte mycket i mitt uppträdande som verkade värst respektingivande, så jag hade förståelse för hans skräck för att förlänga och fördjupa detta sorgliga fiasko. Men något i hans nedlåtande ton retade mig till ursinne som jag dock sublimerade och sade helt lugnt: "Det är klart att jag skall tala. Ungdomsförbundet betalar två kronor om dagen för denna turné. De kronorna kan vi inte kasta i sjön!" Då Kalle just avslutat sitt anförande hade jag något mer än en halv minut på mig att fundera över vad jag skulle tala om och hur jag skulle börja detta mitt allra första föredrag. Men varmed hjärtat är fullt därom talar munnen. 1938 hade vi ännu inte glömt Hitlerdömets fasor, inte glömt att Hitler motståndslöst spatserade in i den tyska arbetarrörelsens högborgar och stoppade fickorna fulla av arbetarnas hopsparade pengar. Det låg ju hus runt torget inom hörhåll för en normal röst. Min röst var på den tiden mycket normal och den släppte jag på för fullt. -Vad var det som inträffade i Tyskland 1933? röt jag med hjälp av alla mina röstresurser. Ja, så var det ju bara att i samma röstläge besvara frågan. Sedan var det svåraste kvar. Hur skulle jag sluta? Efter en och en halv timma sade det sig självt. Tyvärr hade ingen lärt mig att avslutningen är det viktigaste. Ingen propagandistisk rutin hade jag, ej heller mina kamrater, varför resultatet av turnén blev skäligen enkelt. Ingen ny klubb blev bildad men vi sålde rätt bra med tidningar och litteratur. Min broschyr gick åt, den enda broschyr ungdomsförbundet sålde slut. * * * Ett par episoder från denna kampanj har stannat i mitt minne, som den gången då vi träffade Brazil Jack, den berömde cirkusdirektören. Klubbkamrater hade organiserat mötet och vi kunde glädja oss åt att varenda plank och varenda grindstolpe var tapetserad med våra affischer. Men överallt på alla laduväggar satt bredvid vår lilleputtaffisch Brazil Jacks jätteaffisch med en bildskön cowgirl på en eldig springare. Något hade inte klaffat på landsfiskalskansliet. Vi hade fått samma torg och samma tid. Efter att vi förfriskat oss med litet falukorv och en flaska Ramlösa beslutade vi på mitt förslag att tjuvstarta, d.v.s. att öppna mötet 15.45 i stället för 16.00 för att åtminstone hinna säga några ord innan publiken slukades av Brazil Jacks tält. Kalle öppnade mötet och jag tände just en cigarett men hade knappt fått ner den första rökdunsten i lungorna förrän jag hörde Kalle lämna ordet åt mig. Situationen var nästan ännu mer prekär än i Rydsgård. Det fanns ju folk på torget! Jag springer upp på lådan och släpper på för fullt. Men vad ser jag i själva tältöppningen om inte cowgirlen som med raska steg tillsammans med sina cirkuskamrater går fram och bildar en halvmåne framför mig. Det hade förstås verksam effekt på inspirationen. Självaste Brazil Jack kommer med väldiga språng med en mexikansk oxpiska i handen. Han snärtar med piskan så att det låter som ett pistolskott och ryter åt sina indianer och akrobater, vilka skyndsamt försvinner in i tältet igen. De kommer strax ut igen för att på en liten bana vid ingången börja en improviserad förhandsvisning. Från en bil med två högtalartrattar på taket, några tiotal meter från oss på torget, börjar det strömma ut reklam för cirkusen. Men nu var Brazil Jack för sent ute. En timma och fyrtio minuter håller vi honom stången. Folk sade efteråt att vi tog så gott som all publik från honom. Jag vill minnas att vi avslutade turnén på ett välbevakat torg i Lund. Fyra poliser stod som uppvaktning runt vårtalarstol, en i vart väderstreck omkring tio meter avlägset. På torget delade nazisterna ut flygblad, oantastade av den ganska stora folkmängd som samlats på torget och givetvis väntade bråk. På flygbladen nassarna delade ut stod att läsa: "Arbetare, från ord till handling!" Med ett sådant flygblad i handen inledde jag mötet med att uppmana arbetarna just till det som stod på flygbladet. Jag kunde hälsa från tusentals offer för den tyska nazismen, som med livet i behåll klarat sig ur det koncentrationsläger nationalsocialisterna förvandlat Tyskland till. Från ord till handling, bort med nassarna från detta torg! De försvann och folket slöt upp runt oss. Jag avslutade mötet med att föreslå att vi skulle gå till Folkets hus och bilda en ungdomsklubb. En bra hop slöt upp bakom mig men när vi kom fram till Folkets hus fylldes lokalen av småpojkar, och de som skulle ha kunnat bilda en ny klubb skingrades. Så stod jag åter där i ödemarken och fick denna gång som så ofta sedermera se att ingen hjälp stod att få någonstans. Det var som om alla tänkte att så fort talaren tystnat var verket färdigt. Aldrig fick jag någon att förstå vad jag menade. Aldrig någon som kunde ta ett initiativ, ett positivt initiativ, när jag trött av timslångt orerande inte orkade mer. Men till slut blev jag tillräckligt stark för att själv kunna agera. Och så blev det några klubbar här och var i landet. Men nu fick jag börja ett annat slags rutin. Arbetaren var daglig. Efter ett LS-möte såg jag mig vald som kommissionär för tidningen Arbetaren. Det var den finaste titel jag uppnått i det borgerliga samhället. Helt modest började jag med tio ex. Fler? O fasa! Jag hade inte tagit med i beräkningen att tio år till sjöss nära nog vant mig av med att tala med folk. Nu blev jag så småningom tvungen att vänja mig vid detta. Det kostade kallsvett men till slut fick jag någorlunda in takterna. Sakta men säkert ökade upplagan till dess jag hade 20 ex vardagar, 30 ex avlöningsdagar och 25 ex lördagar, 20 eller 25 Arbetar-Kuriren och 400-500 Storm i månaden, plus litteratur och tidskrifter. Jobbet slutade kl 16.00 och kl 16.45 kom tidningen till postkontoret. Och där var jag. Sedan gällde det att först hinna till sockerfabriken som slutade kl 17.00, sedan till alla båtarna i hamnen och så till ölhak, kaféer och krogen. Om jag hann allt detta före kl 19.00 fick jag mat innan det var möte eller studiecirkel. På varvet byggde vi båt efter båt. Hundratals utslitna kvastar vittnade om min framfart och förkovran. Det var omöjligt att ens för några dagar få någon som kunde avlösa mig. Min fästmö in spe tyckte inte att hon kunde tjudra sig vid en person som inte ens hade tid att gå på bio, för att inte nämna andra kanske viktigare ting, och när hon senare blev lyckligt gift med en annan, såg jag mig om efter ett annat verksamhetsfält. Det råkade bli Närke. Sedan råkade det bli litet varstans i landet. Mest ligger mig om hjärtat att skriva något om Västerbotten och Härjedalen. Kanske är det därifrån jag har mina käraste minnen och där jag mötte mest erkänsla. * * * Kattisavans järnvägsstation ligger omkring 30 km nordväst om Lycksele. Mitt i djupa skogslandet vid den glittrande Umeälven. Denna by var en ganska normal svensk skogsby, där bönder levde av sitt jordbruk och arbetade i skogen på vintern. Många levde också utan jordbruk dådet även förekom en del arbete i skogarna sommartid. Jag var konditionerad att besöka alla klubbarna i landskapet och om möjligt bilda nya. En underbar tid. Jag minns inte hur många gånger jag åkte runt mellan Kattisavan, Lycksele, Björksele, Sorsele, Storuman, Stensele och Gunnaren, nästan alltid med Umeälven eller Vindelälven inom räckhåll. När tillfälle gavs kunde jag sitta i timtal och se på hur jättestora timmerstockar jagade varandra nerför forsarna. Vilka soluppgångar över det böljande skogslandet! Vilken luft! På något konstigt sätt påminde landskapet om Nordatlanten. Och jag stortrivdes. I byarna blev man välkomnad som en kär gäst eller hellre vän. Och många gånger tänkte jag: Hur skall jag kunna göra mig förtjänt av all denna vänlighet, all denna gästfrihet? Jag minns en eftermiddag då jag hade hittat den lokal mötet skulle hållas i och satt bland nysört, rölleka, baldersbrå, utblommad sommargyllen och andra små blommor som hjälper till att göra den nordiska sommaren till en fest. En odalman i sin solbränna kommer vägen fram. Svårt att säga hans yrke, kanske bonde. Han skärskådar indpotkin så noga hade inpräntat i skallen på mig under långa höstresor över Atlanten. Jag hade också turen att få tillbringa ett par år till sjöss innan jag sögs in i propagandaapparaten. Även om vi kamrater i ungdomsklubben inte hade nått den virtuositet i t brumma ett: "Humm." Men om aftonen när predikan, som handlade om hur vi med samverkan och solidaritet skulle kunna skapa ett lyckligare samhälle och göra slut på krigen, var slut, kom han fram, tog i hand och sade: "Det var bra predikat!" Det är sådana små stunder av lycka som gör att man överlever. Men blommorna försvann och hösten före den svåra vintern 1939-40 stod för dörren. Krig, beredskap, skogsarbetarna i uniform. Jag hade försiktigt hört mig för om möjligheten att livnära sig på timmerhuggning, men mötte ganska stor skepticism. Men om man skjuter, kan det ändå inte bli sämre än bom. Så beslöt jag mig för att hugga timmer i Västerbotten. Hemma hos Lindgren hade vi högkvarteret för Västerbottens syndikalister väster om Lycksele. Lindgrens hade ett småbruk. Det vill säga, de hade någon hektar jord där de brutit mark till potatisland och någon åker. Där kunde det växa grönfoder som också kunde läggas på hässja till hö. Troligen hade de också lån för att bygga hus till bostad och uthus, ladugård, lada etc. Skogsarbetet på vintern var nödvändigt för att få kontanter och på en bondgård, aldrig så liten, fanns det alltid att göra. Kvinnorna på ett sådant småbruk fick alltid bekänna färg. Ofta var mannen borta fjorton dagar i stöten och då fick hon klara kor, kalvar och grisar, som hon ju ofta fick skotta väg till i snön, förutom att bära vatten till hushållet och djuren. Var det nu så att karlen fick sig ett vägarbete under sommaren, så skulle hon också slå och räfsa ihop hö åt kon och kanske ta upp potatisen själv. Så jag såg aldrig Svea Lindgren lida av sysslolöshet. Nu råkade jag hamna här uppe, där vi hukade under polcirkeln under de tre rekordkalla vintrarna 1939-42. Jag hade fått en god överblick över skogslandet och besökt fler byar än jag kan minnas namnet på. På min cykel kunde jag ju bara ha med mig ett visst kvantum litteratur, därför hade vi förvandlat Sveas finrum till revolutionärt förlag. Där låg bokhögarna var för sig på golvet. Varje hög hade sitt nummer, så jag behövde bara skriva till Svea och be om så och så många ex av de och de numren att skickas till t.ex. Burträsk, Vilhelmina eller Bastuträsk. Det fungerade perfekt. Aldrig var vi utan litteratur. * * * En morgon när vi med verktyg under armen och litet extra kläder i ryggsäcken trampade ut i snödrivorna, var det ännu långt kvar till gryningen. Jag trodde att jag kände till skogen lite grand, men inte trodde jag att den var så stor. Det var skillnad mot att åka velociped på en slät skogsväg genom ett leende sommarlandskap, då man kunde göra en paus och doppa sig i älvens klara vatten, och ur den mörka granskogen komma ut på en solig slätt, där byn omkransad av lummiga björklundar många gånger låg och speglade sig i älven eller en liten tjärn. Men här fanns bara snö; vit snö på och under tividen som sitter bland de andra blomstren. En svart och röd halsduk och trasiga byxor. -Är det han som skall predika i kväll? Först nu lägger jag märke till att det är en predikolokal för någon sekt som jag sitter utanför. På mitt: "Ja", svarar han med atvägen luta utför och vara omsorgsfullt plogad, ty här gällde det livet både för folk och kampar. Bolagen kan ju aldrig tjäna tillräckligt med pengar, därför lastade man vid lastplatsen, inte efter vad hästen kunde orka med, utan så mycket man kunde "björna" fast på kälken. Sedan fick man hjälpa igång ekipaget med spakar, och en bra skogshäst lärde sig snart att inte låta lasset stanna förrän ute vid älven eller bäcken där timret tummades, d.v.s. mättes efter varje körare, och skulle ligga tills flottningen om våren. Hästen lärde sig också att styra lasset så i svängarna när det gick utför, att det inte kantrade ut i skogen, ty det kunde betyda döden för både häst och karl. Det var underbart att komma fram till "kojan" och slå sig ned på bänken vid spisen. Hade det varit ett par år tidigare hade jag varit ännu tröttare, ty då hade jag också haft minst en veckas proviant i ryggsäcken eller konten. Men även skogsfolket hade börjat glänta på dörren till den nya tiden. Kojan var numera en modern flyttbar barack som kunde placeras mitt på hygget. Inte så många årtionden tidigare fick ett huggarlag ge sig av så pass tidigt när man skulle börja ett nytt hygge, att man hann timra en koja innan kvällen. Annars fick man bivackera under bar himmel och värma sig med norrskenet och en stockeld. Någon gång hittade vi en gammal koja ute i skogen, nersjunken i mossan. Själva väggen var knappt manshög och hade varit täckt av torv och slanor, av vilket intet återstod. Inne i kojan fanns en brits utefter ena långväggen. Där låg karlarna med fötterna mot elden som var uppgjord på eldpallen. Pallen var en timrad rektangel fylld med jord, så stor att den med eld och allt skulle kunna härbärgera en kaffekanna och en stekpanna per person i kojan. Alltid var det väl inte så muntert när eräden och aldrig tog vägen slut. Trots att vi snart kom ut på basvägen, så var det tungt att gå fast basvägen var slät som ett parkettgolv. Det bar hela tiden uppför och det skulle en god skogskarl till för att anlägga en basväg. Ända från hygget måste baså hände det enligt sägen att mången skogskarl fick hjälpas loss ur nattlegan med yxan när håret frusit fast i den glesa timmerväggen. I denna karga miljö skapades rikedomar. Sedan urminnes tider hade skogen stått där och spelat sin musik i storm och stiltje. Den var bra att bygga hus av och att elda med i husen. Men de som "ägde" skogen, enskilda eller kommuner, visste föga om trähungern ute i världens storstäder. Men som tur var, eller olyckligtvis, fanns det individer med luktorgan som hyenor på slagfältet. En sådan person fanns bl a i sjö- och stapelstaden Göteborg. Dickson hette han. Hyenainstinkten får vi tro vara medfödd och kapital, det lilla som behövdes, fanns också. Han kunde skicka upp agenter i skogarna med några hundra- eller tusenlappar och en plunta konjak. Med allt mer stigande förvåning hörde bönder och kommunalmän att skogen var värd pengar, reda pengar, och vartefter konjaken sjönk i pluntan, sjönk också priset per kvadratkilometer prima timmerskog. Nu hade välsignelsen kommit till skogen! Nu skulle bonden aldrig mer behöva sitta i röken i sitt pörte och långledas bland snödrivorna i byn. Nej, nu skulle han ut i friska skogen. Både häst och karl skulle nu skapa lyckan i hemmet. Och visst kom det välsignelse med. Täpporna som förr fött bonden förföll. Och bolagen, bland dem naturligtvis även Dicksons, måste ju tänka på framtiden, därför betalade man ej mer än 2 kronor per dag för häst och karl och 1 krona för huggare eller lastkarl. Bönderna var ju inte heller vana vid att använda pengar, men som tur var fanns det i södra Sverige omtänksamma människor som organiserade insamlingar för svältande skogsarbetarbarn. Behjärtansvärt var även att skaffa kojornas barnflockar skodon och kläder, så att de kunde gå till skolan. Herr Dickson behövde inte bekymra sig, om han nu hade anlag för det, utan kunde i lugn och ro förvandla skogsarbetarbarnens tårar till reda penningar. Så rik blev denne magnat, att han kunde skänka staden Göteborg dess första stadsbibliotek samt ett fyrtiotal fastigheter som en stiftelse. Dessutom byggde han sig en sommarstuga i granit, som en gammaldags riddarborg. Men nog hade väl staden Göteborg skaffat sig ett bibliotek, Dickson förutan, när dess invånare hade ansett ett sådant var av behovet påkallat. * * * Det var skönt att vila ett par minuter, ännu var det inte ljust. Kockan i vårt lag var med i Ungdomsklubben. Hon var en flink flicka och hade fått fyr i spisen, så vi fick en tår kaffe innan Lindgren följde mig ut på mitt skifte för att ge mig de första instruktionerna i timmerhuggning. Först se efter vartåt trädet lutar, sedan vartåt det blåser. Vilket är starkast, vinden eller lutningen? Den första tallen faller jämförelsevis lättvindigt, sågen är ställd av en expert. Jag skulle komma att få lära mig skillnaden på detta och då en amatör filat den stora timmersvansen med sina väldiga tänder. Men detta var vid Kristi blod inget grovarbete. Det var ett fint och svårlärt yrke. Hur jag än bar mig åt kom jag långt efter de unga pojkarna som varit ett eller annat år i skogen. Allt var lika djävligt, fällningen, kvistningen, men värst ändå barkningen, och här hjälpte inte ilskan. Armarna var så trötta, att jag vid måltiderna måste hålla mjölktillbringaren med båda händerna. Men om aftonen, den långa vinterkvällen, tog jag skadan igen. Vi hade nästan alltid studiecirkel eller något annat som ungklubbisterna kunde hitta på. * * * Innan jag fortsätter att tala om min tid i Kattisavan, måste jag berätta om första gången i mitt liv jag fick uthärda en offentlig diskussion med en bolsjevikchef i Västerbotten sommaren 1939. Filip Forsberg, "Röde" Filip kallad, skulle vid offentligt möte i Sorsele försvara vänskapspakten mellan Stalin och Hitler. Nu är det ju så att både kristna och kommunister hyllar satsen "saliga äro de enfaldiga...", och de enfaldiga läser i allmänhet inte mycket och vet därför desto mindre. Därför kunde de kristna under medeltiden bränna miljoner människor, mest kvinnor, för att de "bolat" med satan eller stått i någon form av opposition till kyrkan, utan att det nämnvärt skakade kommande generationers troende. Så var det också med de troende kommunisterna. De kände inte till, eller låtsades inte känna till, det svek mot arbetarklassen och de manövrer partiet använ 10-20 karlar skulle koka sitt kaffe och steka sitt fläsk och sin potatis tidigt om morgonen. Utefter andra långväggen stod hästarna som hjälpte till att hålla värmen. Men sjönk kvicksilvret under 30 grader celsius fick man gå vakt om natten och elda. Ändrättegångar, och vid konferensen och kongressen efteråt, applåderade även svenska s.k. kommunister alla dessa Stalins mord på eventuella medtävlare till posten som generalissimus, utan tanke på den tortyr som förmått dessa män att "erkänna" vad som helst för att få slut på lidandet. Naturligtvis kunde man inte begära att de i anden fattiga skulle känna till de underliga manövrer partiet gjort sig skyldigt till på sin slingrande väg mot maktens tinnar. Nu skulle alltså Filip Forsberg för de i anden fattiga förklara hur det kom sig att Stalin nu plötsligt ingått en vänskapspakt med Hitler, efter att i flera år rasat mot Hitler och hans nationalsocialister. Efter den slingrande Vindelälven trampade jag runt pedalerna på grusvägen genom storskogen och var på ett humör som sjönk djupare ju närmare jag kom Sorsele. Hur skulle man kunna diskutera med en man som icke aktade för rov att försvara denna vänskapspakt, efter att i åratal ha predikat det mest glödheta hat mot Hitler? Efter tidens sed var Sorsele Folkets Hus fullsatt när jag gläntade på dörren. Och Forsberg satt redan med sitt hov på podiet. Så tog han till orda och efter att ha lyssnat en stund började jag fundera över vad det var som föranlett folk att ge Filip epitetet "röd". Snarast verkade han litet skär, men mest grå. Och han friade hejdlöst till de i anden fattiga. Så slutade "Röde" Filip sitt föredrag, applåderad av ett fåtal anhängare, bland vilka jag till stor besvikelse igenkände en del organisationskamrater. Jag avlägsnade mig ett ögonblick för att röka en cigarett, kanske också för att hämta litet mod från stjärnhimlen. När jag kom in i igen hade den socialdemokratiska tidningens platsombud öppnat "knivkastningen", men jag gillade inte hans öppning utan sökte och fann en annan lösning. När jag fick ordet berörde jag i ampla ordalag Filips föredrag som ett föredöme, ett under av vältalighet. Men det största konststycket var i alla fall att Filip talat en hel timma, utan att med ett ord beröra de frågor som publiken kommit tillstädes för att få besvarade: "Hur kan freden gagnas av att Hitler får köpa olja från Baku av Stalin? Kommer denna handels- och vänskapspakt mellan de två diktatorerna att i något som helst avseende gagna freden?" Filip berörde naturligtvis inte dessa frågor under hela kvällen, utan försökte på alla sätt förödmjuka dem som deltog i debatten på vanligt sätt, medan jag framhärdade i att vid varje anförande begära svar på de brännande frågorna. Jag var ännu alldeles för grön för att kunna forma mötet till en svidande protest mot kommunistdiktatorns ljusskygga manövrer i potemkinkulisserna. Men samtidigt hade jag en känsla av att utlämnas och att inte få det stöd jag tyckte mig ha förtjänat eller behövt. Mest betryckt blev jag av att i den egna organisationen se medlemmar, som inte ens fattat vad som med clara verba stod i rörelsens principförklaring. Men en härlig sak var i alla fall att jag här i Norrlands LS fann så många kamrater som hade förstått inte bara syndikalismens revolutionära budskap, utan också hur stark en rörelse är som inte låter sig bindas av avtal och konventioner, utan som kan använda alla slags aktioner vid olika tillfällen. Jag erinrar mig särskilt en flottning utefter sjöar och vattendrag som går ner till Vindelälven. * * * Franco fick åter ett uppdrag. Av vem? Denna gång att med arméns hjälp krossa den spanska republiken. Men det gick dåligt i första omgången. De republikanska "myndigheterna" satte in en del högre och lägre officerare i fängelser, där de borde ha vetat att direktörer, konstaplar och administrativ personal var fascister. Dessa officerare kunde nu på statens bekostnad ägna sig åt att konspirera mot republiken och dess "myndigheter". En del generaler sändes till Barcelona, men Franco skickades "för säkerhets skull" till Kanarieöarna, bekvämt inom räckhåll för sina egna regementen i spanska Marocko. Det dröjde heller inte mer än två år förrän Franco hade reorganiserat sin kupp. Denna gång på allvar. Den 18 juli 1936 på natten var redan alla republikanska officerare arkebuserade. Hur många får vi aldrig veta... Republiken var fyra år och det hade varit intressant att veta hur många republikanska officerare regeringen lyckats tillsätta. Det var i Spanien som nästan överallt, att de demokratiska myndigheterna tycktes älska fascistiska officerare och höll dem under den republikanska statens skydd i lugn och ro, understödda av Tysklands nazister och Italiens fascister. Ja, så också när de upproriska officerarna stod på gatan med republikens vapen i hand och med republikens soldater som tvingats in under befäl av fascistiska officerare. Nästan överallt i södra Spanien försäkrade generaler och officerare att de stod på republikens sida. Myndigheterna i städerna och på landsbygden trodde på detta och lyssnade inte på arbetare och bönder, som enträget bad om de vapen myndigheterna ännu kontrollerade. Vi kan kalla detta "demokratisk harakiri". Den politiska medelklassen trodde att deras klassprivilegier bättre skyddades av fascistiska officerare än av arbetare under vapen. Inte många av dem som utövat "myndighet" under republiken slapp undan med livet. Där arbetarna tog vapen utan att fråga, där hade fascisterna ingen framgång. Det råder inget tvivel om att Francos revolt inte överlevt en månad om regeringen förbehållslöst beväpnat syndikaten. Jag har nog uppehållit mig alltför mycket vid dessa triviala symptom på den s k demokratiska sjukan. I århundraden, kanske tusentals år, har vi sett hur överklassen håller en medelklass, i sin tur indelad i flera klasser, som ett buffertskikt mellan sig och arbetarklassen. Detta mellanskikt är ofta det som tar hand om de politiska posterna, även inom arbetarklassens politiska partier. Och så funderar man över att vi glider allt längre bort från socialismen, ja, från demokratin. Arbetare i svenska fackförbund nekas rätten att rösta i egna angelägenheter... Men vi skall besöka en stad, Barcelona. När man talar om Barcelona tänker man på en man, Buenaventura Durruti. Han föddes inte katalan i Barcelona, utan hans vagga stod på de kantabriska bergens sluttningar mot södersolen i den fattiga staden LeÛn, som med något tiotusental invånare tryckte runt omkring sin gamla mögliga katedral. Denna stad var för liten för Buenaventuras verksamhetslust. För den räckte inte ens Zaragoza. När så Buenaventura, med rätt eller orätt, fick skulden för att ha avskjutit det skott som perforerade hjärtat på don Juan Soldevila Romero, kardinal och ärkebiskop av Zaragoza, och befriat världen från denna skurk, fick han ge sig i landsflykt i flera år. CNT spred ymnigt, samma dag som händelsen med kardinalen inträffade, ett flygblad över hela staden i vilket man hotade med generalstrejk om myndigheterna började arrestera oskyldiga arbetare. Detta lade sordin på klerikalernas hämndlystnad. Men jag skall här inte lämna någon biografi över Durruti, andra kommer säkert att bättre sköta om den saken. Men efter tusentals äventyr i både den gamla och den nya världen ser vi Buenaventura i full aktivitet i Barcelona så fort republiken utropats och syndikaten kunde öppnas. Oförtröttlig syntes han inte behöva vare sig sömn eller mat. Det var som om han vetat att varken han själv eller republiken hade mycket tid på sig. Så länge han kunde få jobb stod han i verkstaden vid sin maskin om dagen och i talarstolen om natten, trots att han visste att han mera var en handlingens man än ordets. Men kamraterna tyckte om att höra honom. De följde honom också gärna till barrikaderna, till Aragoniens skyttegravar, till närkampen i Madrid mot morerna i Casa de Campo, i universitetsstaden. Jag har talat om hur FAI genom sina kanaler inne i kasernerna, inne i generalernas matsalar, hade väl reda på fascistkonspirationernas förlopp. Därför var arbetarnas strategi klar när Barcelonas försvarskommitté bildades sommaren 1936, på byggnadsarbetarnas syndikat. Med äkta tysk grundlighet skulle fascisterna slå till i samma minut över hela Spanien. Denna gång hade man överlämnat själva planerandet åt Hitlers gossar, men för Barcelonas vidkommande hade SS-dignitärerna inte tagit CNT med i beräkningen. Fascisternas uppmarschplan var enkel. Från kasernerna skulle trupperna marschera upp till Plaza de Cataluña och besätta regeringsbyggnaderna, kommunikationerna och andra offentliga byggnader. Men syndikaten hade redan vart och ett i sitt fögderi utsett de strategiska poster på hustak och fönster, varifrån militären kunde hindras att nå kontakt med Plaza de Cataluña. På mindre än 24 timmar var militärresningen nedslagen av så gott som vapenlösa arbetare. Något vapen fanns dock kvar sedan borgarnas "krig" 1934. Hamnarbetarna i Barcelona hade bemäktigat sig en båt i hamnen som låg som vapendepå. Som bevis på borgarnas omtanke om fascismen vill jag endast framhålla att den katalanska autonomiregeringen sände ett kompani Guardia Civil till hamnarbetarsyndikatet för att beslagta vapnen. "Över våra lik", svarade hamnarbetarna, "kan ni hämta dem." Sedan underhandlade man och överlämnade några gamla gevär, så att inte Guardia Civil skulle ha kommit förgäves. Sedan fick ju arbetarna mer vapen vartefter kaserner och vapendepåer föll i deras händer. Men det för oss arbetare intressantaste är väl att så fort vapnen slutat tala, hördes CNT:s röst i Barcelonas radio: "Alla arbetare som inte är direkt engagerade i vakttjänst eller i stadens försvar återgår till arbetet!" Så tog en miljonstad klivet in i socialismen. Invånarna i denna storstad märkte knappast den väldiga administrativa förändring som skett. Det skulle de inte heller. Varje enskild medlem hade under otaliga möten och studiesammanträden utsett sin egen post och lärt sig förstå hur viktig hans insats var, oberoende om han sopade golvet i verkstaden eller sysslade med leveranskalkyler på huvudkontoret. Att jag själv fick uppleva och se denna stad ta vara på sig själv, anser jag vara den största gåva som mitt liv skänkt mig. Om det förunnas mig att ännu en gång träffa er skall vi syssla litet med de förryckta marxistiska politiker, som dessa händelser ingav hatets avund - ända in i hjärtat på den nya ryska överklassens ledare. Stalin vidtog alla upptänkliga åtgärder för att hindra förverkligandet i ännu större skala av denna verkliga socialism. Med den "hjälp" han sände till Spanien sände han också de mordänglar som varit honom behjälpliga med att utrota alla Lenins och Trotskijs gamla kamrater. (Noam Chomsky citerar i sin bok Makt och motstånd Josef Stalins uttalande i Pravda december 1936: "Nu har vi kommit väl igång med att utrota trotskister och anarkosyndikalister i Katalonien, som vi gjorde på 1920-talet i Ukraina.") Trotskisterna var ingen större match för Stalins professionella mördare. Det fanns ett litet marxistiskt parti, POUM, som inte var renlärigt stalinistiskt och det högg Stalins hejdukar först tänderna i. Ledaren Andrés Nin mördades under tortyr, som många andra. Svårare blev det med anarkosyndikalisterna. Men det erkännandet får de ha, Stalins bödlar, att de gjorde så gott de kunde. Lyckades de inte med annat, så lyckades de i alla fall skapa en atmosfär av avsky och leda omkring sig. Men kvar står glansen omkring detta Barcelonabornas ojämförliga hjältedåd att först ha krossat en välorganiserad militärkupp, sedan praktiskt taget från morgon till kväll ha infört vad Peter Kropotkin kallade frihetlig socialism och för det tredje att under nära tre år ha stått emot attackerna från den internationella kapitalismen och den (inte mindre) internationella marxismen. Kamrater! Ett trefaldigt hurra för minnet av detta hjälteepos! Att inte fönstren sprängdes efter det improviserade föredraget i Hede var förvånansvärt och vi skildes långt efter stängningsdags. Skildes är väl för mycket sagt, för solen höll på att gå upp, när jag i halvslummer såg de sista kamraterna lämna mitt rum. Så kunde stämningen vara i Härjedalen och jag minns möten i kojor och Folkets hus, vilka gjorde att man kände sig innerligt tacksam för att i all blygsamhet få lov att kämpa för den frihetliga rörelsen mot religiös och politisk övertro. * * * Alla gånger var det förstås inte så givande. Jag skulle en dag till en koja, där bl a medlemmar av distriktskommittén var inlogerade och jobbade på det närbelägna bygget. Kanske var det för att jag skulle träffa de medlemmar av DK (distriktskommittén), som jag hitintills inte hade sett, som gjorde att jag i mina funderingar körde vilse. Skuggorna hade börjat bli längre när jag trött och frusen träffade på en stuga i skogen. Innehavaren var en gammal anarkist, som bjöd mig stiga på. Jag behövde ju ta igen mig litet, så jag var inte nödbjuden. Middagen stod på bordet. Färskt älgkött och potatis bl a. Hungrig som jag var, glömde jag den förnämsta regeln för talare och sångare: att inte äta alltför kraftigt strax före uppträdandet. Jag hade inte förirrat mig alltför långt. Mötesplatsen var strax intill. Jag ankom, uppblåst som en ballong. Trött som jag var efter den stadiga middagen, hade jag större lust att lägga mig ner och sova än att försöka hålla ett eldande föredrag. Följden blev att jag började gapa och skrika av mina lungors fulla styrka, vilket bara gjorde mig ännu mera nervös. Nervös är ett ringa uttryck för den skräckfyllda paralysi, som fyllde eller rättare sagt tömde hjärnan. Slutligen dämpades och tystnade dånet från den tomma tunnans buller och skamsen sjönk jag ner i en vrå. För mig tycktes det som om de båda DK-ledamöternas ansikten upplystes av skadeglädje. Båda tog mig ut under vinternattens bleka stjärnljus, där den snötyngda skogens bakgrund var ett flammande norrsken. Flammade gjorde också mitt inre, när jag fick utstå åtminstone en halv timmes utskällning och undervisning i hur man håller syndikalistiska föredrag. I alla fall den ena av mina opponenter bar inga synliga tecken i sitt konterfej av att vara gripen av något socialt patos eller någon revolutionär glöd. Om jag inte tar fel blev han sedermera invald i Svegs kommunalfullmäktige. Mina tankar flaxade nu villigare än under "föredraget". Jag hade på tungan att be dem dra åt helvete och direkt ta mig ner till Sveg, som var den närmaste järnvägsstationen. Men jag tänkte på alla de bussiga ungdomar jag träffat överallt i skogen och trodde mig känna att jag ännu hade en hel del att säga dem. Dessutom hade jag troligen inte tillräckligt med mynt för att ta mig ur landskapet. Så jag höll tand för tunga och svalde grämelsen. Men det skulle i alla fall bli dessa två, som senare jagade mig bort från Härjedalen. Men innan dess skulle jag uppleva många trevliga stunder bland Härjedalens syndikalister, både som propagandist, timmerhuggare och vägarbetare. Det var här jag en dag med nysnö i jättegranarna och en atmosfär av till synes absolut vila - stillheten stördes blott av min flåsande andedräkt - skulle uppleva ett konstigt äventyr. * * * Timmersvansen försvann nästan i den väldiga stammen, som klämde litet på sågen. För sådana tillfällen hade vi en järnkil att slå in i sågspåret. Då sågen var dåligt ställd och sågaren inte värst rutinerad kom stubben att få en inte alls tolerabel vinkel. Sågens rytmiska raspande förde mig bort på fantasins vingar. Plötsligt stod jag där med sågen i hand. Jag hade sågat tvärs igenom trädet. Troligen hade en liten vindstöt från "rätt" håll lyft stammen så pass att jag gjort de sista sågtagen utan motstånd. I det blekstilla vädret balanserade det rakvuxna trädet på stubben. Perplex som jag var räknade jag inte hur många sekunder, men plötsligt halkade jättegranen av den snedsågade stubben och föll lodrätt flera tum ned på en sten och överhöljde mig med ett kompakt snöfall. Jag var i alla fall så pass rutinerad huggare att jag trevade mig genom snöfallet och kände på stammen åt vilket håll den slutligen skulle falla. Sådana äventyr upplever nog bara en novis. Fötterna hade man här i den 35-40 gradiga kylan inpackade i strumpor och otaliga torra trasor, vilket nog var orsaken till att jag inte oftare än vad som var fallet fick besvära doktorn, ty pjäxorna var alltid ordentligt sönderhackade, långt upp på skaften. Efter att ha fullgjort en mission i hälsingeskogarna skulle jag åter föda mig med armkraft och hade redan samma kväll jag anlänt till byn fått huggning så nära att jag kunde bo hemma. Naturligtvis var jag utan pengar. Men jag hade ju ibland fått kredit t o m på Konsum, så glad i hågen gick jag till krämaren med en önskelista på fläsk, bröd, margarin och annat livets nödtorft. Men med ett sardoniskt leende, som det ibland står i romanerna, pekade handelsmannen på ett anslag med stora bokstäver: "Härmed meddelas att ingen kredit lämnas på matvaror." Så jag snörde igen ryggsäcken och gick att inventera mitt ägandes matförråd, vilket vid inspektionen visade sig bestå av en halv säck potatis, som stått ute på vinden i 25 graders kyla och därför på sätt och vis kunde sägas vara färsk. I en vrå låg dessutom några magra norsksillar i en burk. Närande och kraftig föda för en skogshuggare och som måste räcka tills jag hunnit hugga ihop en avlöning eller fått iväg bud till Sveg. Potatisen lades liksom sillen i blöt på kvällen och lät sig nästa morgon kokas. Men denna diet kom mig redan andra dagen att må fysiskt illa vid åsynen av kåken där ryggsäcken bevarades. Tredje dagen kallsvettades jag när jag på darrande ben gick till kojan för att stärka mig för eftermiddagens strapatser. Sedan jag fått litet eld på härden, nalkades jag inte utan avsky ryggsäcken, vilken jag utan alltför stor iver löste upp. Och ur ryggsäcken halade jag upp ett paket knäckebröd, ett paket margarin, termoskaffe och ett paket kokt fläsk. Jag måste nog till min skam säga att jag var så hungrig att jag hade ätit ett bra tag, innan jag började reflektera över vem av Jesu lärjungar som varit framme och spelat mig detta spratt. Men jag visste att flera unga kamrater hade sitt hygge åt samma håll och om de vid passerandet av min koja vilat där ett tag hade de nog uppmärksammat min ryggsäcks slaka utseende och sett min kalla skrumpna potatis på bordet. Men jag fick aldrig veta vem "jultomten" var. * * * En annan gång hade jag inbjudits till en by på gränsen mellan Härjedalen och Hälsingland. När jag kom dit var det alldeles för tidigt på hösten för skogshuggning, så jag fick rådet av LS-kamraterna att söka jobb på ett närbeläget vägbygge. När jag sade som sanningen var, att jag aldrig jobbat på vägbygge, sade kamraterna att det skulle jag inte tala om för ingenjören. Jag klev in i kontorsbaracken, försökte hälsa som en gammal rallare och frågade efter knog. Naturligtvis kom genast den fråga jag hade hoppats slippa besvara: "Har du jobbat på vägbygge förr?" "Ja." "Var då?" Infernaliska kräk! I Västerbotten hade jag i alla fall passerat ett vägbygge vid byn Lossmen. "I Lossmen." "Var ligger det?" "I Västerbotten." "Vem byggde vägen?" Infernaliska inkvisitor! Vem fan bygger vägar? "Vägstyrelsen." "Ja, det brukas visst så däruppe." Korsförhöret var genomlidet och namnet antecknat på listan. Jag var alltså vägarbetare, ett slags rallare. Jag skulle bo i baracken med nummer si och så och skulle bli med i ett gäng som skulle komma på kvällen. Jag hoppades att det i alla fall skulle vara gamla vana "vägisar", men nej, det var helt gröna pojkar från Hudik. Jag blev inte glad av att lyssna till deras resonemang. Givetvis försökte de pumpa mig på mina insikter i vägbyggnadsvetenskapen, vilket jag klarade mig ifrån helt enkelt genom att gå och lägga mig. Det vore synd att säga att jag sov särskilt länge. Nästa morgon tog ingenjören oss först till förrådet för att hämta ut utrustning, spadar och stövlar. Men till mig fanns det inte några stövlar. Sedan bar det av till arbetsplatsen. Ute i en myr stod det här och där, vad jag tyckte, några stickor ute i vattnet. Efter vad jag sedan lärde var det ett utfallsdike. Gänget som hade fått stövlar vadade tafatt ut i vattnet, utan att veta vad de skulle ta sig till. Ingenjören skakade på huvudet. Eftersom jag inte hade några stövlar kunde han ju inte skicka ut mig i vattnet. Vi lämnade kompisarna där som ett slags amfibier och jag följde med ingenjören till förrådet och fick en yxa och började hugga bort buskar och träd i vägbanan. På kvällen tog de nya vägbyggarna bussen till Hudik och jag åkte in i ett annat gäng, där jag så småningom lärde ett och annat om vägbygge. Här byggde vi med fröjd och gamman några kilometer väg tills frosten kom och det blev tid att börja i skogen. Nu hade jag ju litet grand praktik och det började gå något bättre, även om inte plånboken blev tjockare än vanligt. Tiden gick fort, ty i byn fanns en livaktig klubb, vars verksamhet jag hade kunnat följa under sommaren, då vår vägbarack låg bara några få kilometer från byn. Men som så ofta var det svårt att få arbetskamraterna att förstå annat än att klubben var något slags tidsfördriv. Men klubben var ju som sagt livaktig och skulle väl med tiden och med en rätlinjig utveckling kunnat skaffa sig det inflytande som anstod den i byn, om den bara hade fått det stöd från förbundet som den behövde. * * * Tidigare har jag berättat om Jack Wesper, min kamrat från Spanien. Han hade ju mist ett ben i Aragonien och hade tagits om hand av Svenska sjöfolksförbundet nere i Göteborg. Genom kamrater i Stockholm hade jag fått reda på att han sänts till Långmora koncentrationsläger i Dalarna. Han hade ju i Barcelona gått in i CNT:s kolonner och blivit inskriven i Columna Durruti. Där uppe i det höga Aragonien gavs rika tillfällen att ute i byarna erfara hur syndikalisterna gestaltade sitt samhälle under revolutionstiden. Anarkosyndikalisternas metod att genomföra en frihetlig revolution satte djupa spår hos Jack Wesper (som hos så många andra), i synnerhet som han som sjöman haft möjligheter att jämföra de aragonska kollektiven med livet bakom järnridån. Om det var för Jacks politiska sympatier eller av annan orsak man sände honom till Långmora må vara osagt. I alla fall fick jag under eftervintern telegram från Olle Jansson, ungdomsförbundets ordförande: "Jack Wesper kommer med söderifrån kommande tåg till stationen Fågelsjö kl si och så. Hämta honom." Jag hade varken pengar eller bostad och bodde inhyst hos en kamrat, vars 89-åriga mor hushållade för oss. Vad göra? Jag fick snabbt låna ihop pengar till resan och så tog vi tåget upp till Hede. Jack hade protes från ovan knät och hade ännu inte lärt sig gå utan kryckor. Det visade sig omöjligt att få honom inackorderad i någon familj. Men jag fick bud att inställa mig hos landsfiskalen som omedelbart meddelade oss att han egentligen skulle arrestera oss, men om vi tog nästa tåg ner till Sveg och inte talade med någon skulle han inte låtsas om något. Hede var, på grund av närheten till gränsen, förbjudet område för utlänningar. På resan ner från Hede berättade Jack att nästan alla internerade på Långmora var så kallade kommunister, dvs nästan religiösa marxister, begåvade med den vanliga religiösa intoleransen. Man bojkottade Jack och antydde att först när han anslutit sig till deras parti skulle de tolerera honom och börja tala med honom. Om Jack kom haltande med sina kryckor till någon grupp på gården eller i samlingsrummet, så skingrades genast gruppen. Partidisciplinen tillät ingen att avvika. Han stod ut i närmare ett år, men sedan gick han in till direktören och frågade om inte direktören kunde ta honom ifrån detta helvete. Denne svarade att han nog sett hur man bar sig åt med Jack, men att han inget kunde göra. "Då måste jag göra något själv då", sade Jack och tog ena kryckan och började slå sönder fönstren på kontoret. "Kan direktören hjälpa mig nu då?", undrade Jack. "Nu går det bra", svarade direktören och ringde polisen, som strax hämtade Jack. Direktören, som synes ha varit en bra karl, talade med polisen, så att det inte blev några efterräkningar för intermezzot på kontoret. Men Jack måste omedelbart ha ett jobb och ett sådant fick han genast. Jack hade väl i ett svagt ögonblick sagt att han var kock. Sant var att han som ångbåtseldare hade kokat mycket vatten, men jag vågar inte säga om kokkonsten sträckte sig därutöver. I alla fall fick Jack jobb som kock för ett lag vedhuggare på en öi Mälaren. I jobbet ingick att med roddbåt hämta mjöl och annan proviant från en handelsbod på fastlandet, ungefär en kilometers väg. Jag häpnade när jag hörde detta. En fullständigt ofärdig människa skulle bära potatissäckar och andra tunga kollin i och ur en båt! Så god är ju inte Gud att han tillstädjer något sådant, så t o m polisen gav Jack och hans vänner några dagars respit för att skaffa något annat. Och så kom jag in i bilden. I Sveg gick det lika litet att få någon hjälp. I ren desperation reste vi då ut till en anarkist som bodde i skogen utanför Sveg tillsammans med sin lama hustru. Nå, han var ju anarkist och vi lyckades övertala varandra att Jack skulle kunna hjälpa honom och hans hustru i hushållet. _terkommen till Fågelsjö högg jag timmer resten av vintern för glatta livet, till dess jag råkade skära av senan på vänster stortå, vilket höll mig inomhus några veckor, och så kom våren. Det var krigsblockad och landet måste utnyttja sina naturliga tillgångar. Dit kom bl a stubbarna från de första drivningarna i trakten någon gång på 1880-talet att höra och stubbarna var ganska höga. Dessa stubbar hade haft tid att "mogna" och kanske "sugit must" ur marken, i alla fall fanns i dem kol, tjära, terpentin, sprit förstås och en olja som man t o m kunde köra fiskebåtarna med. Med 60% statligt stöd byggde bolagen nere i Sveg två fabriker för att utnyttja stubbarna. Kamrat Liiv, DK:s ordförande, hade åtagit sig stubbrytningen på ganska stora arealer, på vilka det stod en slåtterkoja, egentligen ett regnskydd med en stenhäll att elda på i ena hörnet och en rökhuv. Denna stuga blev nu Jacks och mitt hem för denna sommar. Kanske var jag grym, men nu var jag tvungen att lära Jack att gå utan kryckor med sin protes. Jag hade honom att laga min middag och gå ut i skogen med den. På kort tid blev han riktigt duktig att gå och vi båda hade stor nytta av det, då jag förtjänade ganska bra med pengar och nu sparade tid och kunde vila litet i stället för att springa i skogen. Men jag blev snart av med min kock, ty Jack skaffade sig en fästmö. En gång hade jag vrickat foten så illa, att jag blev tvungen att skicka honom till Sveg bara för att få skrika riktigt. Som ångbåtseldare var Jack naturligtvis inte så litet mekaniker och hade hjälpt flickorna laga maskineriet i deras ångpress. Sedan såg jag inte till Jack mer. * * * Men jag förtjänade pengar på ett jobb som jag gillade mycket bra. Vi sprängde stubbarna med nitrolit, som är ett slags "segare" dynamit och lämplig för jordskott. Nitroliten fick vi köpa själva, så man fick lära sig hur man skulle hushålla med den. Placerade man gubben väl under en stubbe med t ex fyra sidorötter, så kunde den hoppa upp i fyra delar. Då tog man stora klyvyxan och en slägga och klöv den en gång till och hade alltså åtta bitar. Dessa släpade man ihop till lagom stora högar för köraren att köra fram till vägen, där han lade upp bitarna i travar två meter höga och två meter breda. Både huggare och körare hade betalt efter kubikpris. Kruxet var knotten och mot dem fanns endast en bot: att arbeta så att svetten skvalade, och det var inte så svårt då man hade ett trevligt arbete. Dessutom hade inte alla stubbar fyra sidorötter, en del stod på en stadig pålrot. Ungdomsdistriktet i Härjedalen gjorde mig allt gladare. Vi fyllde allt större lokaler vid våra konferenser och samkväm. Jag gladde mig också mycket åt att få vara med om första maj i Sveg. Det var tradition att LS i övre Härjedalen reste ner till Sveg för att demonstrera och jag hade lagt ned stor energi på att få våra ungdomar att komma ned. Jag talade med DK om det inte gick att ordna ett särskilt möte för ungdomen. I så fall skulle vi kunna ha en särskild talare för ungdomsförbundet. Men DK förklarade att de inte hade råd att ta en särskild talare för detta från Stockholm. Efter att ha slitit i nära två år för ungdomsdistriktet ansåg inte DK mig värd att få hälsa ungdomen från byarna välkommen till majmötet. Kanske var det egot som fick en knäck, men jag anser ändå att det inte skulle ha skadat mitt renommé eller stört mitt arbete bland ungdomarna om DK visat mig förtroendet att få tala till dem när de i hundratal samlats till majfest. * * * Då jag strax efteråt inkallades till Skeppsholmen i Stockholm, tog jag med tungt hjärta farväl av Härjedalen, där jag kände att jag hade mycket kvar att göra. Men jag förstod också att det fanns folk som gärna ville använda våra medlemmars, kanske även kommunisternas och andras, röster för att komma in i kommunalfullmäktige. I så fall skulle det bli svårt att i Härjdedalen arbeta för ett syndikalistiskt ungdomsförbund. Jag hade inte följt med min tid, begravd som jag varit under flera år i storskogens tystnad. De kamrater jag lärt känna inom förbundet, som skulle ha kunnat arbeta vidare på de revolutionära idéerna, som var så intimt förknippade med händelserna i Spanien, de hade redan funnit sina poster inom SAC och krupit upp i fåtöljerna i sina kanslin. De ville framför allt ha lugn och skickade då och då ut sina torra cirkulär, som lästes upp för ett par, tre mötesdeltagare, för att sedan läggas till handlingarna. Att bryta denna trend blev mig ej förunnat. Man må förlåta mig om jag i fortsättningen blir bitter, men ingen skall tro att jag för ett enda ögonblick tappat tron på att det en gång skall komma en generation som kan tänka långt över den egna magens räckvidd. Under tiden fortsatte jag mitt värv, kanske mot alla odds, men jag tror och hoppas att inte bara fiender gav akt på min framfart. Tänk inte allt för illa om en stackare som stupade på vägen utan att nå målet! * * * Så dunkar skenskarvarna igen. Medan jag dåsar i ett hörn minns jag episoder, roliga eller tråkiga, trista eller glada. Men de hjälper mig över de trista myrarna. Jag minns den gången när jag råkat ut för någon slags influensa och var så trött och håglös på morgnarna att jag knappt tyckte att jag orkade lyfta yxan. Arbetet blev därefter. Man sade i byn att köraren på mitt huggarskifte hittat en granstock som var barkad på översidan men inte kvistad på undersidan. Nåja, hoppas att de skojade. I alla fall fick jag vid jultiden höra att skogvaktaren sagt att han skulle tala ett allvarsord med mig. Jaså, tänkte jag, och tog Arbetarekalendern, några böcker och tidningar och knallade iväg till skogvaktarbostället. Där träffade jag en skolkamrat, skogvaktarfrun. Kalendern sålde jag, kanske böcker desslikes och tidningar, och skogvaktarfruns julkaka smakade riktigt bra. Arbetarekalendern jämte annan lämplig jullektyr saknades för övrigt inte i många kåkar i byn. Eller jag minns den gången när jag hade skurit av mig senan på stortån, och doktorn i Loos, som jag höll för att vara en riktig läkare, sade att jag kunde ringa och meddela när jag kände mig tillräckligt frisk för att börja jobba. Jag tänkte då att jag väl kunde pröva först, så jag gick ut en dag och högg. Det gick bra, men för säkerhets skull gick jag ut en dag till. Jag svingade yxan och så - pang - där satt den i knät. Nu är det så att om man skär eller hugger sig med ett skarpt verktyg känner man inte om det tagit mycket eller litet. Hålet i byxan var inte så stort, föga mer än en tum. Rädd för att få veta sanningen vågade jag inte fira ned byxorna, men sneglade då och då på knät. Blodfläcken blev större och större men stannade slutligen vid en knytnäves storlek. Inga ädlare delar var skadade. Om jag hade huggit sönder knät, hade jag knappast tagit mig ut ur skogen. Hemma var jag kvick att se efter såret. Jag drog ihop det med ett trasförband och sedan fick jag brått att kontakta doktorn. * * * Många ljusa minnen har jag från Härjedalen, fast jag ofta hemsöktes av ångest över min kolossala okunnighet. Kunde jag inför framtiden ha rätt att tala om samhället, om det rättvisa samhället... Kanske hundratals mer eller mindre vetenskapliga författare har skrivit oerhört digra verk om socialismen i marxistisk tappning. Om man undantar Marx kände jag inte någon av dessa marxistiska profeter till namnet eller gagnet. Men jag hade en känsla av att de i likhet med Marx, Lenin, Trotskij och Stalin, alla var småbourgeoisie, kafébohemer ur de s k revolutionära emigrantkretsarna i de av Europas storstäder, där de kunde samlas. Jag har aldrig hört någon kommunist tala om Fridtjof Nansen, som genom NF tvingade de kapitalistiska länderna att låta honom bringa hjälp åt de svältande ryska och ukrainska folken. I Ryssland fick de vetenskapliga marxisterna tillfälle att experimentera med sin dimmiga kafébohemsfilosofi. Det gick förträffligt på många ställen. Polis- och militärorganisationer sades i propagandan vara de bästa i världen. Kanske var det sant om man undantar en liten lapsus, i det att den tyska krigsmakten, med vilken Ryssland nyss varit förbunden, marscherade rätt igenom de stalinistiska försvarslinjerna och fortsatte österut till dess att de tyska soldaterna vid vinterns inträde började frysa ihjäl, därför att Hitler hade glömt att skicka med dem ylletröjor och långkalsonger. I stället för de vapen tyskarna under marschen genom de ryska linjerna plockat upp, fick kapitalisterna i Nordamerika över Norra ishavet och Persien förse Stalin med de vapen han behövde för att köra ut vapenbrodern Hitlers invasionsarmé. Om det internationella sjöfolkets kamp bland Ishavets kyliga jättevågor, späckade med tyska ubåtar, som Stalin själv genom pakten hjälpt Hitler att framställa, har jag heller aldrig hört dessa som kallar sig kommunister tala. Denna tystnad kanske kan bero på att Moskva aldrig yttrat ett ord om hjälpen från det internationella sjöproletariatets tusentals representanter som frös ihjäl bland drivisen eller brändes upp av lågorna från torpederade oljetankrar, vars brinnande olja spreds över havet fortare än någon livbåt kunde ta sig fram över vågtopparna. Överdrifter säger man kanske, men bibliotek och arkiv talar sina siffror. även så tidningarnas rubriker. Den som inte är för lat kan gå och se efter själv. Tyskarna stod i förstäderna till Leningrad, Moskva och Stalingrad, men som så ofta i historien mötte de professionella soldaterna de civila invånarna, som med livet som insats och ofta med primitiva försvarsmedel stoppade inkräktarna. Under tiden bidrog USA:s kapitalister, genom Roosevelt, till att bygga upp en ny krigshär åt Stalin. Proletariatet följde de kristna prästerna med kurs på himmelsriket genom nöd och fasor, krig och elände i tvåtusen år. Under tiden kunde de känna doften av människokött från s k kättare, ofta nog unga kvinnor som nekat dela bädd med någon äcklig munk. Man hörde skrin från den heliga inkvisitionens tortyrkammare, vilka betänkligt liknade KGB:s "korrigeringsinstitutioner". Hur kommer det sig att medlemmarna i de mångfaldiga marxistiska sekterna inte lägger märke till att medlemmarna inom toppen av det ryska kommunistpartiet plus stordirektörer för industrin är minst lika vräkiga överklassare på sina militärbevakade datjor som någonsin den tsaristiska överklassen? Var någonstans annars i världen har överklassen egna körfiler genom storstäderna, än bakom järnridån? Ja, så kan skärvorna från ett långt livs iakttagelser blandas och man kan förvånas över den allt överskuggande glömskan. Var skulle den ryska överklassen köpt vetet till sina frukostwienerbröd om Röda Armén och KGB lyckats organisera kolchoser i hela den kapitalistiska världen? Efter Budapest, Warszawa, Prag, Berlin etc, måste man fråga var och en som kastar en valsedel i urnan för ett kommunistiskt parti: "Vad är det för skillnad på stalinism och fascism?" När jag funderar på det, så tror jag att jag gott kan försvara min plats bland andra förkunnare... Kapitel 5 Tåget hade snart luffat över upplandsslätten och jag skulle ut och kriga. Naturligtvis var jag klar över den svenska överklassens, i synnerhet den militaristiska överklassens, nazisympatier, och beslöt mig för att vara på min vakt. Jag hade ju redan exercerat, och det inte med förbundna ögon, så jag skulle nog klara av dem. Jag var inkallad två gånger under kriget, så det är inte lätt att berätta i kronologisk ordning om de stolligheter man fick uppleva. Det är inte heller min mening att skriva en militär diarie. Det mesta av min krigiska utbildning inhämtade jag i diskrummet, en utbildning jag tror mig ha haft mer nytta av än att lära mig att slipa bajonetter. Kanske fanns det mer eller mindre hemliga anteckningar i min dossier, så att man kände till mina svårigheter med att skilja gradbeteckningarna åt. I alla fall nötte jag inte ut många skosulor på exercisplatsen. Jag var ju enögd och var därför säker på att bli hemsänd. Men så blev det inte - i den sjunkande nativitetens tidevarv fick man inte vara så noga. Men eftersom jag haft min protes ganska länge, tyckte jag att kronan kunde kosta på mig en ny. Sagt och gjort! Jag fyllde vederbörligen i en blankett, lämnade in den, och hörde naturligtvis inte av något svar. Men eftersom ryktet gick på Skeppsholmen att kanslierna ännu behandlade anhållanden om skadestånd för erhållna blessyrer från Gustav Vasas tid, förstod jag att tålamod och energi var det enda som kunde leda till målet. Ännu en blankett fylldes lika vederbörligen i - med samma resultat. Jag förstod då att en annan strategi var av nöden. För flankangrepp var tydligen läkarkansliet väl skyddat. Frontal attack!! Jag trängde mig in hos överläkaren, hos vilken det givetvis inte stod några köer, och kom nära nog i brottning med den anticharmerande korpralen. Man hade nog inte ofta haft någon enögd sjöman med namnet Lätt på Skeppsholmen, men jag blev i alla fall förvånad när förste läkaren inne från det allra heligaste ropade: -Är det Lätt? Som god krigsman svarade jag: -Ja! och klev utan vidare förbi den konsternerade korpralen. -Ni har anhållit om en ögonprotes, men det kan inte beviljas. -I så fall tar jag ut den här protesen och kastar bort den. -Varför då? -Därför att den är gammal och förorsakar mig men. -Men det skulle ni ju ha skrivit på blanketten! Gå nu och fyll i en ny blankett och glöm inte anteckningen om ögat! Efter en tid kom order om att jag skulle inställa mig på läkarexpeditionen. Korpralen försträckte mig medel för spårvagnsresa till militärsjukhuset, givetvis efter att först ha gjort sig underrättad om huruvida jag skulle vara kapabel att ensam finna vägen till sjukhuset. Jag får nog be om ursäkt för att jag benämnt honom korpral - det var en andra gradens styrman som försåg mig med reskassa och noga lade mig på minnet att jag från sjukhusets expedition skulle utbedja mig en räkning, som jag vid återkomsten skulle lämna honom. En söt och rar sjuksyster provade in en protes. När det var klart tog hon ut den och började att omsorgsfullt emballera densamma. Jag meddelade systern att jag fått order om att medhava en räkning från sjukhuset. Systern svarade att det alltid tog så fruktansvärt lång tid för krigsmakten att betala sina räkningar så sjukhuset skrev aldrig ut sådana, utan krävde kontant betalning och i detta fall skulle sända protesen mot postförskott. Eftersom jag inte hade någon räkning med mig tillbaka inställde jag mig förstås inte hos den andragradiga styrmannen. Efter några dagar, eller kanske någon vecka, hade jag order att inställa mig på läkarexpeditionen, där förut omnämnda underofficer, möjligen ännu något i dimman från föregående afton, skrek: -Vad fan är detta? Han viftade med en postförskottsblankett. -Det ser ut att vara en postförskottsblankett, svarade jag. -Sa jag inte åt dig att ha med dig en räkning? -Jo, men krigsbolaget var inte betrott hos lasarettet. -Vad fan skall jag göra med den här? skrek han. -Eftersom jag inte är underofficer, vet jag inte det. Men jag tar ut det här gamla ögat och kastar det åt helvete! Jag gjorde ställningssteg så att parketten dånade. Efter bara ett par dagar kunde jag hämta paketet på läkarexpeditionen. Min tro är den att styrmannen själv betalade postförskottet, som endast rörde sig om något mer än en tia. Annars hade jag säkert fått vänta åtminstone till Gustav XXVII på min protes. Hade jag varit angelägen kunde jag ju själv betalat beloppet. Nu tog hela affären föga mer än en månad. Och denna lilla glasbit återställde inte bara mitt naturligt intelligenta utseende utan också min andliga balans. Det fanns säkert ingenting man inte kunde begära av den militära enfalden. * * * Inom flottan var det så att de som inkallats för att exercera vid flottans stationer men inte var sjömän, i första hand skulle beredas tillfälle att komma ombord på flottans fåtaliga fartyg. Vi andra, mer salta pojkar, fick ikläda oss de befattningar som existerade i land på stationerna. Vid denna tidpunkt var kanske disciplinen en aning slapp, ty vi allmäntjänstare, som vi kallades, samlades om morgnarna på planen utanför matsalen, utan uppställning. Där hämtade underbefäl och underofficerare de män de behövde. Det var en enkel sak att ställa sig bakom ett tjockt träd tills faran var över, sedan som en gentleman intaga sin frukost och så med oklanderligt rena händer och dito samvete bege sig upp till ungdomsförbundets expedition i Klara. Detta klarade jag endast därför att slumpen satt ett för hela dygnet gällande passerkort i mina händer. Detta gick så till att en krigsman ur mitt kompani frågade mig om jag ville bli arrestpost. Eftersom jag trodde att det var ett dåligt skämt, svarade jag att det var min barndoms stolta dröm. Utan att vidare tänka på saken kallades jag en dag till kompaniet. Där blev jag försedd med passerkort (en post har ju tjänstgöring när som helst under dygnet, ofta utanför förläggningen) och kommenderad till en utrangerad gammal kanonbåt vars trossbotten omvandlats till arrester. Här var nu mina fångar, sju eller åtta stycken, mest beväringar, som rymt från "slagskeppen" av bara äckel av att se uniformer och gradbeteckningar. Mitt mest maktpåliggande uppdrag blev nu att tjänstgöra som postiljon mellan de fängslade krigarna och deras "fästmör". Det var rent rörande att se i vilken utsträckning Stockholms köksbjörnar tagit sig an de vilsekomna krigarna. Ibland fick jag äran att träffa de älskliga najaderna för att vidarebefordra brev eller paket, från vilka det ibland kluckade när de halades fram ur de mer eller mindre moderliga barmarna. I mina åligganden ingick även att vid läggdags lämna in madrasserna i cellerna. En dag, när jag haft jobbet i nära nog en vecka, släppte jag ut allihop på trossbotten och det blev ett himla brottande bland madrasserna, vilket man nog kan tänka. Här stod jag mitt i röran och storskrattade, när uppbördsskepparn plötsligt står i dörren som ett rytande lejon. -Vad försigår här? -Jag blev litet försenad och tyckte att var och en kunde hämta sin madrass själv. -Du skall förstå att detta är ett förtroendeuppdrag och sköter du inte det kan du mista det. -Du kan stoppa förtroendeuppdraget upp i rumpan, svarade jag. Detta var strax före pingst. Nästa dag kom två krigsmän ner på trossbotten, som var förbjuden plats. -Vad vill ni här? frågade jag. Jag har order att döda alla obehöriga oberoende av rang! -Vi skall börja jobba här i morgon, svarade pojkarna. Å fan, blev min reflektion. Alltså hade jag och min kompis fått sparken. Men vänta, vi jobbade varannan dag och nästa dag var lördag, sedan söndag och pingst. Lördagen var min fria dag. Jag sade, elakt nog, att de inte behövde anmäla sig förrän söndag morgon, varför jag stod kvar på listan till söndag, som ju då var fri eftersom jag gått av vakttjänsten. Måndag var annandag pingst och jag var utbjuden på landet. Det kunde inte varit bättre. Om jag anmält mig utan tjänst lördag hade jag säkert med hänsyn till mitt yttrande till uppbördsskepparn fått något slags vakt hela pingsten. Nu stannade jag på landet ända till tisdag kväll. Har man tur så har man mycket tur. På onsdag middag var jag kallad genom ordertavlan till kompaniet. Jag inställde mig och anmälde mig så föga militäriskt som möjligt. -Jaså, där är du! Var i herrans namn (det var inne på expeditionen) har du varit? -Jag? -Ja, just du! -Jag gick av min vakttjänst i lördags, sedan var det söndag och expeditionen stängd. -Ja, men i måndags då? -Det var ju annandag pingst. -Ja, men tisdagen då? -Jag var flera gånger och tittade på ordertavlan, men kunde inte se att jag var kallad. Men idag såg jag med det samma att jag var kallad och här är jag. -Vad gjorde du igår? -Jag plockade ihop lite kläder. Den gamle expeditionsfuxens ansikte ljusnade: -Sorterade du kläder på tvättinrättningen? -Nej, det var mina egna smutskläder. -Höll du på med det hela dagen? -Ja, nästan. Han stirrade medlidsamt på den stackars beväringen och skakade sorgset på de grå lockarna. Men jag som kommit till rätta gick glad i hågen till min syssla - att hålla mig undan. Jag hade rikliga tillfällen att sätta mig in i ungdomsförbundets arbete, som nu började gå trögt. Kriget tog alltför mycket intresse i anspråk, socialism och revolution kom i andra hand, om inte ännu längre ner. Men ännu hade jag inte fattat vidden av den olycka jag skulle konfronteras med. * * * Jag hade blivit nonchalant och en morgon trillade jag dit. Blottad stod jag utlämnad åt offentligheten: -Men där står ju en man just lämpad att fylla vakansen i diskrummet. Så var man i selen. Vi arbetade bara varannan dag, ty arbetsdagen var lång, men den lediga dagen skulle vi inställa oss kl 10 för gymnastik eller exercis. Hur klarar man det? I det undermedvetna var detta problem kanske redan löst. En dag kom jag upp på exercisplatsen och fick se vår kompanichef. En liten rar och trevlig gubbe som på pricken liknade en pensionerad trädgårdsmästare. Sympati vid första ögonkastet! Jag stod som sista man i ena ledet. Givetvis hade jag lärt så mycket att jag alltid automatiskt började gå med fel fot. När man skrek höger om marsch var jag invecklad i en brottningskamp med det andra ledet och hamnade långt utanför båda leden. Knappt hade jag hunnit söka tryggheten på min plats, förrän någon sadist vrålade helt om marsch. Herregud, ingen människa att krypa bakom! För att ändå inte förlora kontakten helt och hållet med mänskligheten sprang jag baklänges i stora cirklar framför leden och sparkade upp kaskader av grus. Kanske hade jag flera sådana här privatuppvisningar, men nu kände jag att jag var med. Jag är säker på att jag var likblek och svetten forsade från ansiktet. Omsider ropade kaptenen halt. Han vinkade mig till sig. -Vad är detta? -Kapten, sade jag och behövde inte alls spela teater, ty kaptenen såg verkligen brydd ut. -Kapten, stammade jag med tårar i ögonen och gråten i halsen, det är så att jag är enögd och jag blir så förfärligt nervös och hinner aldrig se vart kamraterna tar vägen. Seende honom rätt in i hans hjärtegoda ögon ubrast jag stammande: -Men jag skall göra det allra bästa jag kan. Vid det laget hade båda leden börjat storskratta. -Inte skall du vara här, sade kaptenen och skrev ut en befrielse från all exercis och idrott. Under dånande skrattsalvor avlägsnade jag mig reglementsenligt springande, inte så litet stolt över att höra stockholmarna tjuta: -En sån rolig jävel! En sån tokig fan! Därmed hade jag tre lediga dagar i veckan. Man hade ju läst i tidningarna och hört talas om översten som lagt beslag på mannarnas tidningar, böcker och tidskrifter. Hur var sådant möjligt när halva nationen var inkallad för att försvara demokratin? SAC stod i full blomstring. Huvudorganet Arbetaren redigerades av en riktig syndikalist, Albert Jensen. Vi hade dessutom daglig tidning i Norrland och veckotidning i Göteborg. Brand för anarkisterna och Storm för ungdomsförbundet. Alla dessa eller åtminstone en del hämtade jag bland posten på kompaniet. Som vanligt lade jag en dag mina tidningar på bordet i läsrummet och gick ner för att låsa in min kavaj. I Gamla Stan betalade man så mycket för kommiskläder att man inte kunde lägga ifrån sig en pryl. När jag kom upp igen var tidningarna borta. I tron att bolsjevikerna kastat dem överbord, sprang jag upp på däck, men där stod en underofficer med tidningarna under armen. -Hör du, sa jag, de där tidningarna skall jag ha. När jag läst dem kan du få dem. -Jaså, är det du som släpar hit dom här blaskorna? -Ingalunda släpar jag någonting, styrman. I enlighet med soldatinstruktionen bär jag dem under armen medan jag med raska steg beger mig från kompaniexpeditionen till detta logement. Och nu får du ge mig tidningarna! -Det är förbjudet att läsa de här tidningarna! -Det var egendomligt att jag inte fått veta det förut. Så många år som jag läst och medarbetat i dessa tidningar. -Ja, sade herr underofficeren, du kan ju få läsa dem, men du får inte lägga dem på bordet. -Men där ligger ju andra tidningar. -Ja, Socialdemokraten, Nationalsocialisten och sådana tidningar får ligga där, men inte dina. -Det diskuterar jag inte med dig, men jag skall anmäla saken för kasernöverbefälhavaren. Och så gjordes. Mina tidningar kom aldrig mera bort, men ett lustigt efterspel blev det. Vi hade i högvakten en löjtnant som gått den långa vägen, dvs han hade vi fjorton års ålder skrivits in i skeppsgossekåren och fått löjtnants avsked med pension. Han var nu inkallad som löjtnant. Även som underofficer hade han nog varit stollig och kallades intet annat än "löjtnant Tokas". Han var givetvis utsatt för mycket spe. Ny Dag, kommunisternas organ, hade haft en humoristisk artikel om honom, där man bl a berättade att Tokas en gång skrivit rapport på sig själv: "Vaknade på vakt och fann mig själv sovande." En gång kom hans fru några minuter för sent till fria inpasseringen och hade glömt passerkortet. -Men ser du inte att jag är din hustru? -Det kan vem som helst säga, sade Tokas och hustrun fick tillbringa natten i Kungsträdgården. Tokas hörde säkert talas om mina tidningar, om skriverierna i Ny Dag och kopplade troligen ihop dessa båda saker. I alla fall kom han en dag upp på mitt logement och begärde att få visitera mitt klädskåp. När jag låst upp dörren tog han först ut mitt skrivblock samt lade beslag på ett adresserat brev. Vi använde ofta ordet "kamrat" som titel på brev och då brevet dessutom var adresserat till Norrland verkade det kanske mystiskt för honom. Ur fickorna på kavajen tog han även mina medlemsböcker i SAC och ungdomsförbundet, ett spiralblock som jämte andra notationer innehöll ett upprop till Härjedalens revolutionära ungdom, samt ett vykort med en dragspelande sjöman och tysk text som uppmanade matroserna att skjuta sina officerare och hälla saltsyra i lagren. Jag anhöll om att omedelbart återfå brevet, som skulle postas genast. -Var bara lugn du, sade Tokas, vi skall bara undersöka det här. Jag hade förstås tillräckligt med förstånd för att inte byta ord med en stackare som varit instängd på kasern sedan sitt fjortonde år. I stället skyndade jag att söka reda på en kamrat som jag visste var hemmastadd i formulering av besvärsskrivelser. Resultatet av sammanträffandet blev ungefär: Till Stationschefen för Flottans Örlogsstation, Skeppsholmen. Härmed anmäles, att löjtnant Kumlin vid visitation av mitt klädskåp tillgripit ett i klädskåpet förvarat skrivblock med ett däri liggande förseglat, frankerat och adresserat brev, dessutom ur min i klädskåpet hängande kavajs fickor tillgripit medlemsböcker, en anteckningsbok och andra handlingar. Härmed anhålles att det måtte utrönas huruvida löjtnant Kumlin härvid överskridit sina befogenheter som officer. Högaktningsfullt Nils Lätt 7-232-27 Någonting i den stilen var det dokument jag nästa morgon lämnade in på kompaniexpeditionen. Knappt hade jag hunnit tillbaka till diskrummet förrän en ordonnans hämtade mig till högvakten. Jag hann inte göra ställningssteg förrän Tokas ropade: -Här har du alla grejorna jag tog i går. Polisen sa att det var privatsaker de inget hade med att göra. Var så god, här är de. Brevet har jag postat. -Tack, sade jag, men det är bäst att löjtnanten behåller sakerna, så att han kan meddela stationsöverbefälhavaren vad han skulle ha dem till, ty jag har anmält händelsen. Jag tyckte nästan synd om den stackars Tokas, men vände på klacken och gick. Det kunde ju vara bra för de andra löjtnanterna att veta var deras befogenheter tog slut. Snart kom en ny ordonnans och hämtade mig till kompanichefen, som satt och studerade ungdomsförbundets stadgar. -Jag ser ju att era stadgar är gamla (de var 10 år), för här står att ni kämpar för militarismens raserande, och det kan väl inte i närvarande stund vara er mening. -Det är klart, att med sådana grannar som vi har söderut kanske man inte borde stå utan försvar. Men försvar och militarism är långt ifrån samma sak. Vi hade t ex i Spanien en stark militarism, företrädd av en myckenhet generaler och andra officerare. Denna militarism köptes av utländska makter och började krig mot land, folk, regering, konstitution och allt de heligt svurit att försvara. Folket fick självt ur gatstenarna stampa fram det försvar som fick ställas mot landets militarister och legotrupper från andra länder, som snabbt översvämmade landet, då Spaniens egna militarister i början av kriget inte tycktes kunna krossa folkets motstånd. -Ja, jo, ja, jo..., tystade kaptenen ned resonemanget. Sedan tittade han i LS-boken och höll med om att arbetarna borde ha rätt att slåss för livet - dock förstås utan att träda aktieägarnas rätt för när. Den ädle kaptenens sympatier stod hellre på Tysklands sida än på Englands, även om han inte sade det rent ut. En gång i mitt liv fick jag stå som käranden. Domaren öppnade knivkastningen med att fråga Tokas vad han hade för motiv för att visitera just kärandens klädskåp. -Ja, han hade gjort sig skyldig till agitation. -På vilket sätt? -Han hade bland annat spritt en tidning som heter Arbetaren. Domaren vände sig till mig och frågade: -Är det med sanningen överensstämmande? -Ja, det är det, såtillvida att jag mottager dessa tidningar genom postverket. När jag läst dem brukar jag lägga dem på bordet i läsrummet bland de andra tidningarna. -Kallar ni det agitation? vände sig domaren till Tokas och sedan till fiskalen: -Är det inte Arbetaren som Albert Jensen är redaktör för? -Jo, sade fiskalen. Samtidigt får jag en admonition att iakttaga ett militärt uppträdande, jag börjar nämligen att värmas upp och långt från ett anarkistiskt brandtal var det inte. * * * Holger Carlsson, en av våra duktigaste pojkar i förbundet hade gett ut en katalog över alla Sveriges nazister, en volym på ett par hundra sidor. Mitt exemplar gick luckan runt. När någon hade läst den lades den på min säng. På väg in till "Holmen" mötte jag logementsunderofficeren. Han stannade mig på bron och sade: -Fänriken hittade en politisk bok på din säng i förmiddags. -Jaså. Vad gjorde han med den? -Han tog den med sig. -Jäklar, det kan gå illa! -Ja, sade underofficeren, som var styrman. -Ja, jag menar för fänriken. Att tillägna sig andras ägodelar och till på köpet i vittnens närvaro kallas stöld och är straffbart! Logementskorpralen som anmälde detsamma fick samma svar. Om kvällen låg boken på min säng, vilket den strängt taget inte skulle få, då ju alla lösa prylar skulla vara inlåsta. För denna bok gavs dock ett undantag, den cirkulerade ju på luckan. * * * SAC skulle ha kongress. Jag hade blivit vald till ombud och lade in om permission, vilket beviljades. Dagen innan permissionen skulle träda i kraft blev jag kallad till kompaniexpeditionen. -Ni är kommenderad till Göteborg. -Men jag har ju permission beviljad från och med i morgon. -Får jag se, sade den jävla fähunden, tog permissionssedeln och rev sönder den. -Order bryter permission! Men ännu var det gott om tid. Jag fick färdbiljett och reste samma dag till Göteborg. Nästa dag steg jag in på kompaniexpeditionen och beklagade att ordern brutit min tjänstledighet. Tjänstledigeheten beviljades då på stående fot och då jag inte utnyttjat mina fria resor fick jag tur och returbiljett till Stockholm. Jag hade matkort för en hel vecka och min bädd stod till förfogande under hela kongressen. Kongressen är väl inte mycket att säga om. Klappjakten på anarkister och anarkism hade ännu inte börjat riktigt, och jag var nog också för upptagen med närliggande problem för att kunna läsa tidens tecken. Vi avlägsnade oss ju alltmer från den spanska revolutionen som kvävdes i blod. Efteråt har jag frågat mig själv tusen gånger vad vi gjorde för att hjälpa spanjorerna? Att det var så litet har varit min nattmara i många år. I Göteborg var det friskt liv i klubben och den började visa sig offentligt. Men det var klart att det måste kärva. Jag hängde ju i allt vad jag orkade, och som det senare skulle visa sig, tyckte en kamrat att jag gjorde alltför mycket. Jag hade förmått klubben att hålla mötena i en kafélokal där det fanns klubbrum. Sådana klubbrum fanns på en del kaféer och där fick man vara mot att man beställde kaffe. Det var trevligare än att hålla till på en dammig expedition, och så kom ju kamraterna i kontakt med nya ungdomar. Jag var stormförtjust och jätteglad då klubben nu fick nya medlemmar. Jag skulle få se sedan, när jag slutat lumpen och kom tillbaka till Göteborg, att en hel del personer inte gillade alltför mycket aktivitet. I sinom tid återkom jag till Skeppsholmen för att mönstra av. Jag tänkte stanna ett tag i Stockholm om jag kunde få något jobb. Det kunde ju vara roligt att se hur det gick till i revolutionens högborg. Men det var inte gott om jobb och uppe på LS fanns inte några som helst förslag, så jag började resignera. Men då kom en kamrat in på expeditionen och ville ha en man till hjälp. Han skulle bygga en villaute på Svartsjölandet. Jag sade som sanningen var, att jag inte var specialiserad på villor. -Det du inte kan, skall du snart lära dig! Så var man etablerad byggnadsarbetare i huvudstaden. Det är ju sant att man lär mycket mer på ett litet bygge än på ett stort. Men vad jag nu så småningom fick lära mig var att jag var hopplöst efterbliven. Revolutionen i Spanien var slut, drömmen om internationellt brödraskap och solidaritet förlegad. Nu gällde det att lära avtalsjuridik. Arbetarrörelsen hade rensat ut de revolutionära fraserna och stigit in i den institutionella världen. Medlemsmöten var nästan bortlagda och omröstningar inom förbunden hölls mest för skojs skull och kallades konsultativa. Förbundsstyrelser och påvar fattade ofta beslut tvärs emot kompakt majoritet. Men veckoavgifterna flöt in som vanligt, precis som skatter och till samma ändamål: att föda upp byråkrater. I detta andligen försumpade träsk var det väl för mycket begärt att det lilla SAC skull kunna hålla den kurs som dess grundare utstakat, och som delvis fortfarande finns tämligen klart angiven i SAC:s principförklaring. * * * Villan på Svartsjölandet växte i höjden. Min kamrat hade själv gjort vårt avtal med villaägaren. En och annan sak gjorde jag väl så grundligt att folket på orten länge hade roligt åt det vid sina sammankomster. Vår murare sade om kvällen: -Jag går hit i morgon tidigt innan ni hinner hit från Stockholm. Blanda mig en bra sats och lägg i baljan. Lägg en plywoodskiva över. Mina tankar var förstås redan på Söderklubbens möte, där jag bland andra skulle träffa Stig Dagerman. Jag doserade satsen vetenskapligt och lade ner hela min yrkesskicklighet i blandandet. Sedan öste jag den i baljan och bearbetade den ytterligare duktigt med vatten till önskad konsistens. Jag satte i murarens slev och täckte med en skiva. Inte förrän jag steg ur bilen nästa dag och såg Mälaren framför mig kom jag att tänka på vatten. Jävlar! Slog jag inte vatten i satsen och satte sleven i baljan? Men var var baljan? Muraren kom upp ur källaren och skrattade så att han var färdig att spricka. -Satsen var så hårdbränd att jag inte fick loss sleven, men jag har en till. Baljan rullade jag ut i Mälaren, så att inte ägaren skulle se den. Ingenting kom fram till vederbörande och jag fick skämmas för mig själv så gott jag kunde. Och muraren var betald för sleven mot att han fick sig ett gott skratt. Stig Dagerman tillhörde Söderklubben, där han var sekreterare. Klaraklubben hade börjat bli lagom stor (och stor skada är det väl att grävskoporna vid renoveringen av Klara tog hand om ungdomsförbundets hela arkiv). Fast ingen direkt visste det då, så var ungdomsförbundet redan då slut som en frihetlig faktor vid sidan av SAC. Det ser nästan ut som om världens syndikalister var revolutionärer till den siste spanjoren. Var det inte kommunalfullmäktige som hägrade, så var det så mycket annat som distraherade. Sedan gammalt var också SAC infekterat av dessa i anden fattiga, som vid den tiden ännu trodde, eller låtsades tro, att ryska kommunistiska partiet var ett arbetarparti. Eller som trodde att så fort ryska tanks överskridit gränsen, så skulle de stackars krakarna bli den nya överklassen eller åtminstone få bemanna den nya järnridån och skjuta sådana som inte gillar likriktning och diktatur i ryggen. Sovjetunionen, Ryssland, gillar inga gränser. Sedan Peter den Stores tid har landet flyttat sina gränser genom Europa och är nu nästan framme vid Danmark. Finland låg för nära Leningrads hamn och där behövde gränsen rätas ut. Det var att ta till tsarens knutpiska... Till och med Lenin lär ha sagt någonstans i sina samlade skrifter att ett folk har rätt och skyldighet att kämpa för sin integritet, men inte bara därför antog förbundet som sin uppfattning att syndikalister kunde ställa upp och försvara Finlands gränser mot inkräktarna. Vid ett LS-möte i Stockholm diskuterades frågan och förbundets ställningstagande kritiserades hårt. Men när de unga pojkarna stod på sig, tjöt salongsbolsjevikerna: -Om ni är så kära i de finska reaktionära generalerna, så res för fan till Finland, så att vi blir av med er här! Dessa LS-bolsjeviker tänkte knappast på att det var de ryska, reaktionära generalerna, som krossade Kronstadt och genomförde massakern på sjömän där och som krossade Ukrainas frihetliga socialism. Bolsjeviker läser bara historia när det passar in i bilden. Nu på senare år har det inte passat att tala om Polen och Afghanistan. Om de kamrater i ungdomsförbundets verkställande utskott (VU) som var närvarande hade börjat tröttna i kampen eller varför de lät några söndagsbolsjeviker provocera sig är svårt att säga, men de som senare avlöste dem var trötta redan från början. * * * I Stockholm hade man tagit initiativet till bildandet av ett nytt borgerligt parti, Radikala Landsföreningen, sammansatt av akademiker och skolfolk. Föret lär ju vara trögast i portgången, säger man, liksom att den drunknande griper efter halmstrået. Halmstrået blev i detta fall Syndikalistiska ungdomsförbundets VU, bestående av fem personer, av vilka två syntes ha fattat stor kärlek till de politiserade akademikerna. Förbundets expeditör var på semester och vikarien var en kamrat som inte tjusats av de teologiska sirenerna i Radikala Landsföreningen. Förbundets ordförande Stråle, ombudsman i SAC, var slagen i kärlekens band, liksom sekreteraren Svensson, kamrat i ett syndikalistiskt sprängargäng vid tunnelbanan i Stockholm. Stig Dagerman och de andra två medlemmarna var dock helt oanfäktade av den nya politbacillen och lät sig inte tjusas av titlar, inte ens akademiska. En morgon, mitt under brinnande valkampanj, möter jag vår tillförordnade expeditör i trappan till SAC-huset i Klara. -Se här, säger han, här har jag ett manifest för vårt ställningstagande i valet. Vad tycker du? frågar han sedan jag ögnat igenom detsamma. -Perfekt, säger jag. -Tror du att VU i kväll kan anta det för publicering i vår tidning Storm? -Säkert, svarar jag. -Men, säger han, det har glunkats om att Stråle och Gunnar Svensson gett löfte till Radikala Landsföreningen att i Storm publicera deras valmanifest. -Ge mig några kopior, säger jag, så skall jag se vad pojkarna säger. Jag sökte upp pojkarna, först Dagerman, sedan de båda andra. Alla tre gillade i högsta grad vårt manifest och lovade att rösta på detsamma. VU-mötet började som det brukar när främmande element smugit sig in. Jag hade hand om vårt manifest, men såg tiden an. Gunnar Svensson började som försiktig general tala om förbundets allmänna antipolitiska inställning. Men det var ju vår principiella inställning och vid särskilda tillfällen kunde man av taktiska skäl tvingas osv, osv... Ingen tog någon notis om kamrerns synpunkter, hur mycket hjälp han än fick av ombudsmannen i sitt ältande. Till slut frågade ordföranden vad vi ville, eftersom vi varken sade ja eller nej. Jag begärde ordet och sade att jag ville föredra ett antivalmanifest, som jag hoppades VU skulle besluta sig för att publicera i Storm. Så föredrog jag manifestet. Varför jag så noga uppehåller mig vid detta VU-möte är därför att det var första gången jag själv såg de antirevolutionära reaktionärerna inom rörelsen uppträda öppet. Till sitt förfogande hade de alltför många hjälpare inom SAC och livet skulle bli svårt, som det senare visade sig... När manifestet var uppläst frågade ordföranden mötet om det kunde rösta för den rappakalja som Lätt stått och läst upp. Dagerman och hans två kamrater svarade ja. Vi borde alltså med majoritet ha godkänt förslaget men i stället sade ordföranden: -Det är väl inte VU:s mening att godkänna den smörja som Lätt här har föredragit? Fyra eller fem gånger ställde ordföranden samma proposition, som varje gång besvarades med ett trefaldigt ja. Jag började känna mig litet rörd, men sade helt lugnt, att om inte ordföranden nu slog klubban i bordet och stadfäste beslutet skulle jag gå fram och slå ordföranden på käften. Därvid föll klubban. Dessa kryptoparlamentariker har stor skräck för direkt aktion. Trots att frågan var avgjord och beslut fattat, begärde Svensson att ärendet skulle bordläggas, men detta avslogs. Då begärde Svensson att manifestet skulle uppläsas och korrigeras på mötet, så att de allra värsta revolutionära klyschorna, som han uttryckte sig på sin småländska, kunde strykas. Mötet beslöt i enlighet med förslaget. Stråle var kolvedhuggare från Älvdalen och Svensson snickarpojke från Småland. Stig Dagerman var A-student i svenska från Södra Latin. Ordförande Stråle började uppläsningen med att läsa tre ord och sedan göra en omständlig beslutsprocedur: -Kan Syndikalistiska ungdomsförbundets verkställande utskott besluta godkänna det upplästa? Trefaldigt ja. -Jag finner att Syndikalistiska ungdomsförbundets verkställande utskott etc, etc... När detta upprepats åtskilliga gånger sade Stig Dagerman: -Vi vet ju alla att Stråle inte är så fortfärdig, men om han nu inte orkar läsa mellan de stora skiljetecknen, vill jag dock föreslå att han läser mellan de små, på det att vi bättre måtte förstå sammanhanget. Mötet beslöt i enlighet med förslaget. Ordföranden läste mellan komma och punkt, men med bibehållande av ovan antydda beslutsprocedur. För alla var nu meningen klar. De båda kanaljerna skulle tvinga mötet att ajournera uppläsningen för att få en vecka på sig för att intrigera. Men nu hade Dagerman hunnit bli arg och svarade sitt ja ensam hela tiden, sedan hans kamrater tröttnat på komedin. Tjugo minuter i midnatt lämnade jag mötet, där jag inte hade rösträtt. Då hörde jag fortfarande i trappan Stigs rungande: "Ja!" Klockan två om morgonen var skrivelsen genomgången. Inte ett enda ord var struket eller ändrat. Man kan väl ha vilken åsikt man vill om parlamentspolitik, men vad fan skulle ungdomsförbundet blanda sig i denna borgerliga röra för, när alla måste ha kunnat se att den var dödfödd. Vad skulle dessa yrvakna skolfuxar göra bland durkdrivna politiker? Ungdomsförbundet skulle alltså frångå de principer som låg till grund för dess bildande bara därför att några småaktiga, ynkliga strebrar skulle kunna skaffa sig bekanta, kanske "vänner" inom akademiska kretsar. Den som fick bära hundhuvudet blev förstås jag. Ty på nästa VU-möte valdes jag och den kamrat som varit vikarie för expeditören, en flicka som nu återkommit, till ledamöter av VU. Hur stor kärlek expeditören hade till de teologie kandidaterna i Landsföreningen kan jag aldrig mäta, men hon beskyllde mig och min kamrat för att ha kört bort Svensson och Stråle, som var hennes vänner och det skulle hon akta sig för att bli med oss. Och så blev det. Redan nästa VU-möte kom Stråle och Svensson med en besvärsskrivelse, i vilken de beklagade sig över den behandling Nisse Lätt utsatt dem för. Kamraterna i VU ville att jag skulle skriva ett svar, men jag hävdade att om man gav sig till att byta ord med skurkar, blev man troligen till sist en skurk själv. Dessutom fanns det knappast en klubb i landet som jag inte besökt, och jag ansåg att kamraterna borde känna mig bättre än att ta ynkligt kärringprat ad notam. Men så var inte fallet. Denna skrivelse kom att spöka på varje VU-möte och ingenting utöver rutinarbetet blev uträttat. När så Västra Sveriges distrikt av SUF skulle ha en agitationsturné åtog jag mig den och lämnade Stockholm utan saknad. * * * I Göteborg hade därvarande distriktstyrelse ordnat med möten i alla städer där det fanns LS. Slentrianmässigt till synes för att något ha gjort. När turnén var färdig fick jag genast jobb i ett syndikalistiskt gäng, "Anläggningsindustri", hos vars kassör "Blekinge-Ola" jag fick ett rum tills jag hunnit skaffa eget. Anläggningsindustri hade bildats några år tidigare, när stor arbetslöshet rådde inom byggnadsbranschen. Grovarbetare inom Göteborgs LS blev ofta förbigångna av den offentliga arbetsförmedlingen, och de slog sig ihop och tog "egna" jobb. I början husgrunder, vatten och avlopp, gator och vägar i nya stadsdelar. Det hade gått väldigt bra och gick fortfarande bra, ända till dess företaget tog på sig för stora saker och blandade in verkmästare och ingenjörer från de stora firmorna. Vilket var skada, ty det var roligt att arbeta ihop med kamrater och vi förtjänade bra med pengar. Jag har förstått det så, att för en del föståsigpåare började den gamle stenhuggaren Blekinge-Ola inte vara god nog och så sökte man skolat folk. Man började också bygga hus och så var det slut. Hur stor del de skolade hade i likvidationen förmäler inte historien. Men det var tråkigt att detta gäng upplöstes. Vi hade var sin spade och skyffel, några spett och ett par rep för att fira ned vattenrören med och vi lade ned många kilometer rör på Käringberget, där jag ensam gjorde en liten gata och gick ifrån Ola på avlöningsdagen med stora sedlar (tior) i alla fickor. Det var väl anno 1944 jag kom till Göteborg. Jag hade bestämt tagit löfte av kamraterna, när jag var inkallad till Flottan på Nya Varvet, att klubben ovillkorligen skulle skaffa en egen lokal. Vilket också skett. En hel sal i en skola vid planen framför Karl Johanskyrkan. Jag förnyade bekantskapen med kamraterna och kastade mig in i arbetet, nästan med frenesi. Jag ville glömma diskussionerna i Kungliga Huvudstaden. Allt såg så lovande ut. Då kommer en kamrat och god vän till mig och säger att han fått ett brev från en av klubbens grundare, och han säger att han inte längre kan vara med i klubben om Nisse Lätt ska härja där. Vad är väl detta? En direkt uppmaning till kamraterna att stoppa min aktivitet. Visserligen hade klubben fått många nya medlemmar sedan den väl ordnat den nya lokalen. Kan det vara ren avundsjuka? Visserligen hade hon som var expeditör för förbundet när jag var i Stockholm varit förtörnad, och hon ansåg det vara mitt fel att Stråle och Svensson lämnat VU. Men även denna enfald måtte väl bottna i djupare liggande orsaker? Kanske en allmän tendens att förlöjliga de idéer som låg bakom SAC:s bildande och till grund för hela rörelsen? * * * Skulle jag nu inom SAC bevittna den skamliga process, som skedde ett hundra år tidigare inom Första internationalen? Där hela Internationalens kämpande och internationella solidaritet höll på att utveckla sig till arbetarepartier, som gjorde Internationalens anda till en chimär. Och hela "arbetarrörelsen" till ett slagsmål om vem som skulle erövra de fetaste posterna. Och dessa taburetter i regeringar, kommunal- och stadsfullmäktige ledde till att arbetarklassen stod som lamslagen och lät en Hitler, en Mussolini och andra äventyrare utan vidare lägga beslag på samma poster. Kanske de svåraste sviterna av denna kamp om de fetaste politiska posterna, var väl att den drog in en del borgerliga element i arbetarrörelsen. Individer som såg att det skulle, för dem, vara absolut lättare att göra politisk karriär inom ett arbetarparti än i vilket som helst av de borgerliga partierna, där konkurrensen var avsevärt större bland de intellektuella kretsarna. Dessa borgare hade ju ingenting gemensamt med arbetarrörelsen. De intog ofta en dominerande ställning och bröt kampandan, och förskräcktes för revolutionen, ja, för bara talet om densamma. Så fick vi katastroferna, Hitler, Mussolini, Chile, ja, det är lättare att räkna upp länder där inte parlamentarismen har förrått arbetarklassen. Alltså: Var skall vi söka orsaken till den tilltagande aggressiviteten mot anarkosyndikalismen inom SAC? Världskrigen plägar ju förgås av en intensifiering av fredsrörelserna, som tycks kontrolleras och hållas inom vissa banor. Ännu har jag aldrig hört någon fredstalare som vidrört problemet med var vi skall göra av rustningsindustrin och dess miljardärer. För att inte tala om korpralerna och generalerna... * * * Följ mig en bit så skall vi göra ett detektivarbete och se om vi kan spåra brottslingen! Den genomgripande våg av socialisering som särskilt Katalonien, men också på många andra platser, blev följden av att fascistupproret så snabbt krossades där, åsamkade givetvis det internationella världskapitalet oerhörda, oberäkneliga förluster, förutom den prestigeförlust de mäktiga mastodonterna led, när det visade sig att arbetarnas syndikat var väl kapabla att administrera samhället på landbygd, i byar och i miljonstäder. Redan innan Franco och hans internationella bundsförvanter hade krossat republiken var kampen på liv och död etablerad mot anarkosyndikalismen. Skoningslöst dödades alla bödeln kunde lägga vantarna på. Och sedan när blodfradgan stod bödlarna om käften och man började fylla fängelserna, började kampen på allvar. Vi vet att många kamrater fick välja mellan döden eller samarbete i de fascistiska fackföreningarna. Vi vet att många valde döden... Men alla människor är inte sådana hjältar. När man inte hade att välja med döden som alternativ, utan ohyggliga fängelsestraff, där man oupphörligt ansattes av förespeglingar och propaganda, är det väl mänskligt att många råkade ut för moralisk kollaps. Kanske tänkte många, att de inom Francos statliga fackföreingar skulle kunna verka för den gamla saken. Men snart var de ohjälpligt korrumperade och sprattlade i konspiratörernas nät. Detta gift spred sig förstås som med all smitta sina egna vägar. Redan efter kriget torde, både i Spanien och i exilen, kampen mot de revolutionära anarkismen tagit organiserade uttryck. En verkligt revolutionär organisation är ju alltid frukten av ett synnerligen intensivt skolningsarbete. Jag har i början av dessa skriverier försökt ge en bild av det intryck jag som sjöman fick av Bilbao-kamraternas intensiva propaganda och studiearbete 1932-34. Om detta skolningsarbete upphör eller mattas, så blir ju följden densamma som om vi skulle sluta upp med att underhålla grundskolan, gymnasiet och universitetet. Några, kanske t.o.m. många, skulle väl lära sig skriva och räkna, kanske söka sig fram till vetenskapen (det gjorde de ju också före folkskolan), men i det stora hela... Under hela Franco-tiden fanns ingen allmän revolutionär skolning. Medan fascisternas propaganda ökade för vart år. 1945, när andra världskriget var över, kunde alla de spanjorer, som i gerillan kämpat mot Hitlers invasionsarmé i Frankrike, de som inte spårats upp av franska och tyska fascister och förintats i de tyska dödslägren, samlas i Paris till den första CNT-kongressen efter den i Zaragoza 1936. Det blev en kongress där det stod klart att Franco och hans internationella uppdragsgivare ej endast militärt besegrat den spanska republiken, utan att de även lyckats ta ifrån CNT, anarkosyndikalismen, tron på en verklig social revolution. I nära tio år hade Franco kunnat använda de mest djävulska metoder för att utrota både idéer och människor. Det kanske dödligaste hugget mot anarkosyndikalismen under CNT:s kampfyllda historia utspelades under denna kongress, som var synnerligen välbesökt, med landsflyktiga CNT-are från snart sagt hela världen. Där resornas längd hindrade närvaro, representerades med ombud. Jag ber att få påpeka att tre av de fyra representanterna CNT haft med i republikens regering, när Caballero var premiärminister, var närvarande vid kongressen. Federica Montseny, Garcia Oliver och en kamrat jag inte minns namnet på, gav en omsorgsfull redogörelse för sin medverkan i Largo Caballeros regering. Först erinrade Federica om under vilka villkor hon och hennes kamrater kommit att medverka i regeringen. CNT var ju en väldig maktfaktor i Spanien, som totalt dominerade arbetarvärlden i Katalonien, där en nästan total socialisering genomförts av CNT-syndikaten. Vi vet att Stalin genom det spanska kommunistpartiet gjorde vad han kunde för att sätta en käpp i hjulen för Kataloniens näringsliv. Det är inte långsökt att tänka sig att CNT sökte en väg för att eliminera Madrids bojkott av Katalonien. Det fanns en chans att CNT:s deltagande skulle ha kunnat eliminera detta Moskvas tryck på den frihetliga rörelsen. Men en regering arbetar ej på sådant sätt... Largo Caballero kunde ju naturligtvis som representant för socialdemokrater na känna detta tryck minst lika hårt. Det var han som insisterade på att CNT skulle gå med i regeringen. Han hotade t.o.m. att avgå om inte CNT accepterade. Federica har själv berättat vilken själsstrid hon genomgick en hel natt innan hon böjde sig för CNT:s krav. Trycket mot den spanska republiken kan vi tänka oss, när strax efter miljonären Negrin i det nästan obefintliga spanska kommunistpartiet, kunde sparka Caballero ur sadeln och ta hans plats. Federica sade på kongressen ungefär följande: "Några anarkister och revolutionära syndikalister ute i världen har klandrat mig därför att jag, trots att jag är anarkist sedan födelsen, och min mor och far före mig, gick in i regeringen. Men jag skulle vilja säga, att all världens anarkister har mycket att tacka mig för de månader vi stod ut i regeringen. Fastslaget är det en gång för alla och bevisat, att i vilken som helst regering, finns inte någon verklig makt. Den ligger alltid i händerna på den ekonomiska eller militära makten, eller i båda tillsammans. I detta fall Sovjet med despoten Stalin, som nog ett tag hade tänkt sig Spanien som en satellitstat och därför måste utrota det frihetliga CNT, liksom Trotskij och Lenin utrotade alla vänsterriktningar i Ryssland, och då i första hand de anarkosyndikalistiska fraktionerna, som fanns. Historiskt bekant är ju Kronstadt 1921, som ju låg så pass nära "järnridån". och hela Europa var vittne.. Mindre bekant är Trotskijs och Lenins nedkämpnade av en spirande frihetlig anarkistisk rörelse i Ukraina. Men för denna kongress är ju detta kända saker. Det är därför jag säger ännu en gång och ytterligare betonar, att CNT:s deltagande i Largo Caballeros regering ytterligare har poängterat, att länderna aldrig styrs av någon regering, i annat fall än där den ekonomiska makten själv är regering och då utgör ministerkonseljen snarast ett utskott, må vara dekorerade. När det lilla kommunistpartiet, bestående av medelklass, och som vid valet 1936 knappt samlade en handfull delegater till Cortes (riksdagen), kunde sparka socialdemokraten Largo Caballero ur regeringen och plocka dit miljonären herr doktor Negrin, kan man ju tänka sig var "makten" ligger. Herr Negrin kunde sedan, den övriga regeringen ovetande, skänka Stalin den spanska guldreserven, som sades vara en av de största i världen och som rätt använd i juli 1936 före Nationernas förbunds blockad av Spanien, kunde ha räddat republiken om regeringen då köpt vapen och beväpnat arbetarorganisationerna. Arbetarna i Spanien visade ju vad de dög till, då de så gott som vapenlösa krossade militärrevolten i halva Spanien. Vad skulle de inte då ha uträttat om de erhållit vapen? Nej", slutade Federica sitt anförande, "jag ångrar ej att jag gick in i regeringen, där blev det ju uppenbarat att en minister endast är en maktlös marionett, vilket alla tänkande CNT-are visste förut. Skulle vi CNT-are i regeringen ha lyckats bryta Sovjetunionens och Madrids blockad av CNT och Katalonien, och CNT-milisen rustats tillräckligt för att befria Zaragoza och öppna vägen till det industriella Bilbao och hamnarna i norr. Det finns väl ingen CNT-are som tror att vare sig jag eller Oliver skulle blivit politiker eller att en hundraårig ideologi om syndikatens betydelse, skulle rubbats av en sådan händelse. I synnerhet som katalaner och aragonezer visat inför hela världen, vad arbetarna där under några få månader åstadkom av socialisering och kollektivisering. De stod emot den politiska blockad en och ett mekaniserat krig under tre heroiska år. Så må det vara klart att CNT aldrig har något att göra i en regering, vare sig i Spanien eller här i exilen." * * * Som brukar ske med härtagna länders folk, och som också skedde senare med folk och länder som Tyskland och Sovjet invaderade, så bildade medborgare, som lyckats ta sig levande in i ett neutralt rike, en s.k. exilregering. Så gjorde ockå de spanka politikerna här i Paris. Jag minns ej om CNT var särskilt inbjudet att ta säte i exilregeringen. Kongressen avslog i alla fall allt samarbete med de spanska politikerna med en överväldigande majoritet. Kongressen bestod ju av ombud som med egna ögon sett politikerna bojkotta CNT och sett hela divisioner av anarkoyndikalister stå utan vapen. Alla hade också sett, att först då sent omsider, när republikens politiker och militärer med Sovjetunionens hjälp lyckats sätta uppe en statlig armé, först då började det gå riktigt illa på fronterna... * * * Politiken hade väl inte existerat om det inte hade varit så, att det i alla läger funnits individer som trott sig korade till permanenta representanter. Att vara politiker hade ju också gjorts till ett mycket lönsamt yrke, med god lön och förmånlig pension. En "fattig" arbetare kunde i politiken stiga mot höjderna, likväl i handelsvärlden, inom vilken en "duktig" pojke som sålde tidningar i gathörnen, kunde sluta sina dagar som chef och kontrollör, ägare till världsomspännande koncerner. Så varför skulle det inte också ha nästlat sig in personer som sett sig korade att mot rimlig betalning leda folkets öden. Jag förut påpekat den oerhörda press, som under Francos ohyggliga regim nu vilat över i synnerhet CNT i ett fyrtiotal år. Dessutom får man ta hänsyn till de medel de stora internationella företagen, som så gott som ägde spanskt näringsliv, förfogade över. Främst kontrollerade de naturligtvis alla fascistiska och halvfascistiska organisationer och var redo att offra hur mycket pengar som helst för att inte en sådan revolution som CNT genomförde i Katalonien skulle upprepas. I dessa led saknades givetvis inte organisationsexperter. Tar vi alla dessa faktorer med i beräkningen, förvånar det oss ej att vid CNT:s Paris-kongress 1945, enstaka ja-röster blandades med nej-rösterna. En opposition uppstod, en liten minoritet, men som väl förstod vad en sprängning av enheten i en kritisk situation betydde. De lämnade kongressen och bildade ett politiskt CNT. Detta var under ett för CNT ytterst kritiskt läge, klappjakten på medlemmar av CNT-FAI var permanent. Pressen på fångarna, tortyren var rent inkvisitorisk. Fångarna och de kamrater som med livet som insats uppehöll organisationen så gott det gick, var sannerligen i behov av uppmuntran. Man kan gott tänka sig hur deprimerande det måste vara för anarkosyndikalismens kämpar både i och utanför fängelserna. För den som under spanska inbördeskriget följde med i spalterna i SAC:s huvudorgan Arbetaren, måste det ha kommit som en chock att SAC vid denna kongress, tog kontakt med och ställde sig bakom utbrytarorganisationen, dock utan att helt bryta med CNT. * * * Vid denna tid låg IAA (Internationella arbetareassociationen, den anarkosyndikalistiska internationalen, som SAC varit med om att ta initiativet till) i Stockholm. Då låg nästan alla SAC:s internationella förbindelser i händerna på Helmut Rüdiger, som även var ombud för SAC på kongressen i Paris 1945, givetvis endast som gäst. Trots detta tog han öppet parti för de politiska utbrytarna... Rüdiger hade i många år deltagit i den tyska anarkosyndikalistiska organisationen och även tillsammans med Rudolf Rocker representerat på CNT:s kongresser och syndikalistiska konferenser långt före inbördeskriget. Han var följaktligen väl känd med spanska förhållanden. 1932, i god tid för att klara sig undan Hitlers massmord på medlemmar av den tyska arbetarrörelsen, emigrerade Rüdiger till Spanien. Men inte förrän 1936, efter det att striderna upphört och CNT obestridligen behärskade situationen, visade han sig i CNT:s högkvarter. Ovedersägligen var Barcelona en anarkosyndikalistisk stad, fredlig, sjudande av liv och rörelse. Man kunde nästan inte se staden för alla svartröda fanor. Alla syndikaten visade stolt sina fanor från flaggstängerna. På spårvagnarna och tågen syntes syndikatens emblem. Då presenterade sig Rüdiger för Regionalkommittén och ställde sig till förfogandemot som organisatör och representant för Deutsche Anarcho-Syndikalisten, med tjänsterum i Regionalkommitténs stora kontorskomplex vid blivande Avendia Durruti. Klart såg Rüdiger när Stalin lade sig i det spanska dramat, att det snart skulle vara lika farligt att vara anarkist i Barcelona som det varit i Stettin. Om det var för detta eller av andra orsaker, så inställde sig Rüdiger inför Regionalkommittén och påpekade att det nog var slöseri med arbetskraft att hålla en så skicklig språkmänniska som Rüdiger bunden på en så obetydlig post som kontorist för den lilla tyska gruppen. Han tyckte själv att han mer skulle komma till sin rätt på Internationalens sekretariat i Paris. Om jag inte missminner mig, behandlades inom Regionalkommittén sådana frågor av den dynamiske Mariano R Vasquez, CNT:s sekreterare, vilken till att börja med ej låtsades förstå att Rüdiger var angelägen om att skudda Barcelonas stoft av sina fötter. Han var själv en väldig kämpe, om det så gällde att organisera stormningen av en fascistförskansning eller att reda ut trasslet i en organisationsknut. Han gillade naturligtvis inte att Rüdiger dröjt så många år med att inställa sig, i synnerhet som man naturligtvis de första dagarna vid upploppets början lidit brist på, inte bara barrikadkämpar och vapen, utan kanske även duktiga organisatörer för syndikaten. Nu drog han sig inte för att inför Rüdiger deklarera sin åsikt i klara omissförståeliga verba. Ord som Rüdiger dolde i sitt hjärta. Biljett och pass till Paris skrevs ut och Rüdiger kunde under några lugna år ägna hela sin kapacitet åt den anarkosyndikalistiska internationalens revolutionära arbete. Svårligen kan man under 1937-39 leta fram någon kritik från Rüdiger riktad mot anarkosyndikalistisk teori och praktik. Men så kom sammanbrottet i Frankrike 1940. Internationalens sekretariat sändes omgående till Stockholm, dit även Rüdiger strax anlände. Men Internationalens styrelse hade vid ett sammanträde beslutat det ej var av behovet påkallat, att hålla ett särskilt sekretariat för Internationalen under kriget. Under den avspärrning som kriget ovillkorligen skulle föra med sig, skulle SAC:s sekretariat mycket väl kunna uppehålla den korrepsondens som skulle kunna komma ifråga. Från denna tid härstammar Rüdigers hat mot Internationalen, mot anarkosyndikalism, anarkism, ja, man trodde sig ibland kunna spåra hatet mot spanjorerna, och i synnerhet mot CNT, som Rüdiger anande låg bakom beslutet att slå ihop Internationalens sekretariat med SAC:s. Språkskicklig som Rüdiger var, blev han ex offico allenarådande som internationell förbindelselänk mellan SAC och utlandet. Och detta började snart bära syn för sägen. De reformistiskt politiska sympatisörer inom SAC, som under den spanska revolutionen fått ligga lågt, började nu resa huvudet. 1945 fick Rüdiger chansen att slå tillbaka. Som nämnt ställde sig SAC officiellt bakom utbrytarsektionen, utan att öppet bryta med CNT. Rüdiger förstod att han på det sättet lättare skulle konspirera mot CNT och Internationalen. * * * SAC:s insamlingar, som sades gå till CNT, gick till utbrytargruppen, som naturligtvis även kallade sig CNT. Och av ovan anförda skäl förstås att den som kunde tillfoga det revolutionära CNT avbräck, inte skulle komma att sakna medel. Nu började Rüdiger.falangen rapportera om stora framgångar inne i Spanien. Om hållna konferenser och valda nationalkommittéer. Av vad vi kunde förstå upphörde redan vid Barcelonas fall all organiserad revolutionär verksamhet, helt enkelt på grund av den polisövervakning hela landet var utsatt för. Motståndet fortsatte ofta från kamrater i vad vi skulle kunna kalla självmordsgrupper, vilka ibland var organiserade på andra sidan gränsen och gjorde räder ända in i storstädernas banker, varigenom de skaffade sig medel till fortsatt verksamhet. Dessa kamratgäng, som var både många och hänsynslöst djärva, kunde ibland straffa någon fascistkoryfé som blivit alldeles särskilt hatad. Men modet, uppoffringen, försakelsen uppe i snöbergen i all ära - det var ingen organisatorisk verksamhet. Man skulle vara frestad att säga tvärt om. Där sådana räder utförts blev naturligtvis övervakningen ytterst skärpt. Och det hände även att kamrater som släppts villkorligt återarresterades, för den händelse man skulle pumpa dem, vilket de naturligtvis i de allra flesta fall skändligen misslyckades. Men när nu Rüdiger kunde rapportera idel framgångar för sin fraktion, blev det naturligtvis glädje i SAC. * * * Jag har redan talat om Spaniens olyckliga belägenhet att vara en koloni åt dessa som vi med modernt språkbruk kallar multinationella företag. Spaniens olyckliga historia visar också hur dess lata och dumma överklass, storgodsägare, grevar, generaler, ättlingar i oräkneliga led till conquistadorer och krigare, efter att ha kört ut araber och judar ur landet var oförmögna att förvalta det underbara land och den höga kultur som araber och judar lämnat i arv. De spanska ädlingarna kunde bara kriga. De hade också turen med sig. Den tredje augusti 1492 avseglade Columbus till Amerika och så fick krigarna en respit på något århundrade, då de fick pröva på hur deras rustningar stod sig mot amerikanernas pilar. För militarister var det en härlig tid. Kanonerna dundrade och skrämde livet ur folk. Skutor lastades med guld, och en del av dem kom hem. Få människor stannade hemma vid plogen och spinnrocken. Guldet som kom hem kunde med fördel användas till att föra krig även i Europa. Riket blev stort, gränserna vida. Men det rika Spanien, det bördiga Andalusien och arabernas lustgård, försvann. Ett par galoner var förmer än en dynggrep. Det underbara land araber och judar byggt upp, förföll utan att till synes kunna räddas. Det är lätt att i historiens statistik mäta förfallet. Spinnrockarnas antal i verkstäderna minskade katastrofalt. Städer sjönk ned till att bli byar. Så beslöt överheten att Spanien borde bli ett agrarland, då den trodde sig ha erfarit att lantarbetaren var mer rojalistisk och mer religiös än industriarbetaren. De huvudsakliga skälen var att denna överklass, dit också klerikalerna måste räknas, dels var obenägen att investera sitt kapital, som i allmänhet var bundet vid jättestora jordegendomar eller i kyrkans rikedomar, dels oförmögen till något konstruktivt ekonomiskt skapande genom tradition och genom bristande eller felaktig skolning. Dessa sakernas tillstånd gick naturligtvis mest ut över arbetarklassen som i stor utsträckning såg sig arbetslös i byar som låg omgivna av ouppodlad mark. Att vreden tändes i barmen på hungrande lantarbetare är helt naturligt. Men här fanns ingen annan lösning än den anarkisterna predikade: Direkt aktion! Tag jorden ifrån den som inte duger till att bearbeta den! Här fanns heller inte så många moderna kapitalister, med vilka ombudsmännen för reformistiska fackföreningar mellan krigen kunde göra mer eller mindre förmånliga avtal, som ombudsmannen sedan som ett slags avtalsjurist kunde fara omkring och tolka och då genast anses som litet medelklass. I de blindas rike är den enögde kung! Så växte anarkismen fram i ett land som snart, som ett påbröd till fattigdomen, skulle komma att plundras av de multinationella kannibalerna som nu föll över Spanien som en flock hyenor över ett kadaver. Spanien var ett "jungfruligt" land. Sedan romarnas och arabernas tid vilade rikedomarna oanvända i jorden. Inte underligt att det vattnades i munnen på hyenorna. Men säg den lycka som varar beständigt! Plötsligt, från morgon till kväll förvandlades denna förtjusande monarki till republik. Jag har redan tidigare berört med vilka ovationer och glädjeyttringar folket såg den gamle monarken smyga iväg med sitt tjuvgods. Anarkisterna stod emellertid ganska surmulna i dessa orgier av republikansk entusiasm. De multinationella miljardärerna mumlade att anarkisterna var avsevärt farligare än en gammal försupen monark. Men republiken spottade upp sig och antog ett reformförslag för jordbruket, som vilken analfabet som helst kunde förstå att det skulle ta tusentals år att genomföra, så godsägarna lugnade sig. Men vad värre var, republiken införde åtta timmars arbetsdag och minimilön. Det sistnämnda betydde att lönerna på många platser höjdes till det dubbla. Inte så märkvärdigt då en dagslön kunde uppgå till 25 öre. Men detta var ändå inte något de multinationella kunde stå ut med. Spanien var emellertid fullt av krigare och sådana är till salu. Snart var en herre som hette Franco med gelikar i stånd att störta republiken. Första försöket var dåligt organiserat och misslyckades därför. Republiken kunde förstås inte tänka sig att ställa generalerna mot väggen i sina snygga uniformer utan man satte dem i fängelse, där de tillsammans med fängelsedirektörerna kunde planera för nästa kupp. Fascistrevolten började överallt i Spanien den 18 juli 1936, men blev effektivast i Marocko, där Franco utan vidare tog upp sitt gamla kommando och lät arkebusera allt manskap och alla officerare som stod på republikens sida. När ryktena spreds i Andalusien om generalsupproret i Marocko begärde bönder och arbetare vapen av de republikanska myndigheterna. Republikens myndigheter ansåg sig dock ha situationen i sin hand och trodde sig ha såväl militär, polis och garden på sin sida, så man nekade folket vapen. Men när Francos svarta legionärer kom så gick republikens väpnade styrkor över till Franco. Så föll hela södra Spanien, kornboden, i fascisternas händer. Francos legionärer hade fri plundring i städer och byar. I Barcelona väntade inte anarkisterna på lov att ta till vapen mot fosterlandsförrädarna, och nu sparade de multinationella inte på slantarna. Jag har tidigare nämnt noninterventionen, hur världskapitalismen köpte politikerna i Nationernas Förbund som man i Gamla testamentet köpte en sköka på torget. * * * Underbart, ja, ett underverk var hur den spanska arbetarklassen i när tre år kunde stå ut mot hela världen. Jag har skrivit dessa rader som ett sätt att frambära mitt ödmjuka tack för att ha fått medverka, om så endast som en obetydlig kugge i hela detta, i ett av mänsklighetens väldigaste epos, om inte i omfång så i karaktärsmening. För en normal människa är det svårt att fatta med vilket hat, med vilken namnlös ilska borgaren, överklassaren iakttar eller förstår, att den del av mänskligheten som ofta kallas folket, mängden eller packet, mycket lättare klarar sig utan överhet än denna klarar sig utan folket. För dem är det fruktansvärt att folket plötsligt genomskådar att många, ja, de flesta av statens eller det borgerliga samhällets institutioner är rena chimären - organisationsskonstruktioner som konstruerats blott för att skapa fiktiva befattningar och rena låtsasjobb. Pariskommunen kommer alltid, vad marxisterna än säger, att förbli det klassiska exemplet på att staten med sin oerhörda försörjningsmaskin för sin hundratusenhövdade byråkrati är en fullständigt meningslös och onödig apparat. Paris behövde ingen stat, inte heller de andra städerna och landsbygden. De hade själva sina egna naturliga administrationsorganisationer. Men staten behövde preussarna för att nedkämpa Paris. Om vi går framåt eller tillbaka i tiden, så får vi kanske stanna framför Hitlers gaskamrar för att finna maken till uttryck för det gränslösa hat, som hovet från Versailles och den parasithord som trängdes runt det gav uttryck för, när den hack i häl på preussarna trängde in i Paris. Vittnen har berättat hur de "fina damerna" slog och stack redan ihjältorterade män, kvinnor och barn. Här i Spanien hade folket med sina organisationer visat inte en utan gång på gång med vilka resurser och vilken talang de förstod att bygga det nya samhället utan överhet. Det tog den professionella knekten Franco tre långa år att återinsätta bödlarna och statens parasiter i sina "arbeten", och ändå var Franco i tjänst hos världens rikaste koncerner med outtömliga kapital och vapenarsenaler. Dessutom tillkom noninterventionen, som det ovedersägliga vittnesmålet om de s k demokratiernas tillmötesgående mot världsfascismen. * * * Så var Franco herre i hela södra Spanien. Toledo blev ett namn som fascisterna runt om i världen jublande visade på som uttryck för fascistiskt hjältemod. Arbetarna sades inte kunna erövra detta fäste som hölls av kadetter och annan överklassungdom. Men dessa hade redan vid händelsernas början tagit arbetarkvinnor och barn från staden som gisslan och stängt in dem med sig själva i borgen. Ja, de gjorde t o m utfall från borgen och drev kvinnor och barn framför sig som en levande sköld. Franco trängde på så sätt förbi Toledo och in i Madrids förstad Casa de Campo redan på ett tidigt stadium av kriget. Franco satt redan i sitt tält och höll på att lära sig det tal han skulle hålla i Madrid när staden fallit. Regeringen hade flytt till Valencia. Federica Montseny har berättat om den flykten, och hur hon hotade att avgå ur regeringen. Caballero, socialist och UGT-sekreterare, hotade då i sin tur att avgå som statsminister, vilket Montseny bedömde skulle ha lett till att kommunisterna med Stalins hjälp skulle ha tagit över regeringen. Jag följde, säger hon, mycket skamsen med till Valencia. Generalstaben i Madrid hade lårar och väskor packade för att följa efter. CNT hade divisioner utan vapen. Men ett vapen hade CNT: det okuvliga modet. CNT kallade alla medlemmar i Madrid till syndikaten, med eller utan vapen och med proviant för tre dagar. Så gick man till Casa de Campo. Tanksen började rulla mellan de gamla olivträden, och det såg illa ut. På den tiden var emellertid tanksen inte så avancerade och man kom snart på att man kunde slå ut dem med hjälp av kraftiga dynamitladdningar som kastades in under dem. Sedan kom Durruti på anmodan av Montseny och så Internationella brigaden, som både vad det gällde kläder och vapen var någonting non plus ultra, någonting CNT kunde drömt om för sina vapenlösa kolonner. Andra har skildrat striderna i universitetsstaden, om hur Durruti föll i spetsen för sina pojkar, som sedan i glödande raseri slängde ut fascisterna ur staden. Så kom 1937, med kamp, intriger och elände. Efter hand som kampen utmattade och republikens resurser uttömdes tack vare "demokratiernas" blockad, ökade bara Francos krigspotential, understödd som han var av hela världens roffarkapital. En mur av tanks trängde upp i Aragonien. Kataloniens fagra fält skövlades, Barcelona föll, men inte förrän man satt in flyg mot anarkisternas högborg. Kanske är det signifikativt att man inte kan få exakta uppgifter om hur många spanjorer som räddade sig till livet undan Francos armé över Pyrenéerna... Detta fruktansvärda uttåg ur det Spanien som Francos legionärer nu förvandlade till ett slakthus - nej, till ett inkvisitionens bödelsnäste och tortyrkammare! Quipo de Llano, Francos pressofficer, general, sade i Spaniens radio: "Legionärer, när ni intagit Madrid får ni tre dagar till plundring i arbetarkvarteren, så som ni haft i alla Andalusiens städer och byar!" Flickorna i arbetarrörelsens ungdomsorganisationer stängdes ofta in i soldatkasernerna. De hundratusentals som flydde gjorde det inte utan orsak... * * * Jag tillåter mig att låna några rader ur Federica Montsenys bok El Exodo (Exilspanjorernas lidande och död). Federica var under inbördeskriget minister för skolor och sanitära ärenden (om jag inte missminner mig), innan Moskva genom Dr NegrÌn helt och hållet tagit över. Jag vill dessutom påpeka att dödsfallen i Spanien bara ökade i antal efter republikens sammanbrott, då ju motståndet hade upphört. Federica Montseny: "Jag evakuerade med mina två små barn - Vida var fem år och Germinal sju månader - min sjuka mor och min svärmor. Tillsammans med oss gick en grupp av våra släktingar, bland vilka fanns min adoptivsyster med sitt månadsgamla barn. Då jag fruktade att min mor, som under resan hade brutit ett ben, inte skulle uthärda de fruktansvärda timmarna till fots i väntan vid gränsen, skaffade jag mig i La Junquera en bår, som Dr Mestre Puig gav mig, och i vilken vi placerade min stackars mor. När vi nu följde denna bår, där min mor låg döende, delades vår grupp i två. Jag med mina två barn och min syster Teodora passerade under en fruktansvärd natt, när det kalla regnet öste ned, den sorgliga vägsträckan som skiljer La Junquera från Perthus. När vi kom fram till gränsen, som skiljer de två länderna åt, fick båren passera, men inför oss andra korsade senegalnegrerna bajonetterna. -Tillbaka! Här får ingen passera! -Men det är min mor! bönföll jag förtvivlad. Soldaterna ryckte på axlarna. -Order är order! Gränsen är stängd för alla. Många olyckliga försökte nonchalera denna order genom att på krokvägar och stigar ta sig mot den ouppnåeliga gränsen. Vakterna sköt obarmhärtigt på dem och några fick för detta sitt vansinniga tilltag plikta med livet. Vem kan någonsin glömma dessa timmar, detta hemska skådespel bland dessa berg fulla av folk, som i regnet slagit läger under träden, darrande av köld och fruktan? Miltals sträckte sig köerna av bilar och kärror som räckte ända från Figueras till Cerbere utefter hela franska gränsen. Vem kommer någonsin att kunna glömma dessa hemska timmar! Hur barnen grät i regnet, kvinnornas jämmer, karlarnas svordomar. Bullret från flygplanen som svävade över våra huvuden med sina bomber. Följd av Teodora, som bar Germinal i sina armar och med min lilla flicka vid handen, gick jag för att söka en vrå där vi kunde tillbringa natten. Allt var fullt. Det fanns inte ett hus i det spanska Perthus som inte var alldeles fullt. Till sist kunde vi tränga oss in i ett magasin, som var fullt av stockfisk och potatissäckar... Stockfisken och potatisen var destinerad till det hungrande Spanien, men liksom allt annat kom det för sent för att stilla hungern eller ge lisa i dödskampen! Sittande i ett hörn ammade jag min gosse. Nästan hoptryckt av folket lyckades jag i trängseln få fram bröstet till gossen, som med den första barndomens lyckliga omedvetenhet förnöjsamt tog emot och kände sig lycklig blott med att få tillfredsställa sina primära fysiska behov. Vida, hopkrupen vid mina fötter och med sitt huvud mellan mina knän, sade ingenting. Men vilken tragedi för henne som hade gråtit så bittert, då hon i bilen som hade fört iväg oss, hade varit tvungen att överge en mycket vacker docka, som en kusin till mig för inte så länge sedan hade förärat henne! För henne var den smärtsammaste stunden när hon nödgades lämna alla sina leksaker, när hon tvingades att lösgöra sig från denna ram, som hade innefattat hela hennes barndoms lycka. Men hon var ju medveten om faran och om detta förfärliga slag som hade träffat oss och som satt en tagg i hennes såväl som i våra hjärtan för resten av livet. Åh, vilken natt ! Vilken natt! Där vi låg hopklämda nådde oss avbrutna meningar av samtal, som ibland tycktes oss veritabla utbrott av vansinne. En kvinna skrek i dörren utan att kunna tränga sig in i magasinet, som bokstavligt talat var fullpackat. -Min flicka! Min flicka! Hon blir ju våt! Min flicka! Hon blir ju våt för mig! Min stackars dotter! Gör då litet plats för min stackars dotter! Detta skri upprepat flera gånger gjorde mig så outsägligt ont i mitt innersta. En annan kvinna vid min sida mumlade liksom från sina sinnen: -Det skulle vara mycket bättre att döda alla barnen! Vore det inte mycket bättre för dem? För det som väntar dem... Kvinnan fortsatte att ropa: -Min dotter! Min stackars dotter! Min dotter kommer att dö för mig! Gör litet plats! Av barmhärtighet för min stackars dotter! Nerverna, spända till bristningsgränsen, kopplade bort förnuftet. En man som irriterades av jämret från modern, som oupphörligt bad om misskund för sin dotter, skrek åsin sida från en vrå: -Men tig då, kvinna! Ni ser ju att det inte finns plats. Var vill ni att vi skall placera er dotter? Gå till ett annat hus. Kanske är de inte så hopträngda där som vi är här. Många barn grät, störda som de var, utan att kunna hejda sig. Mina teg lyckligtvis. Vida var hela tiden mellan mina knän och Germinal sov tillfredsställd. Jag tänkte på min mor: -Vart kan de ha fört henne? Var kan hon nu vara? Om åtminstone någon tog hand om henne! Teodora försökte lugna mig: -Det är klart människa! Inte lämnar de henne att dö! En sådan massa illusioner vi ännu hade! Någon sade: -När jag kommer in i Frankrike, skall jag resa till Grenoble, där har jag några vänner som kommer att skaffa mig arbete med detsamma... -Jag skall se, om jag kan skaffa mig ett lantbruk, så att min fru, ungarna och jag kan börja arbeta. Vad jag längtar efter att komma till ro, sa någon annan. Med slutna ögon lyssnade jag, tigande, till pratet. Jag tänkte: Nej, de är ännu inte medvetna om vad som kommer att bli vårt öde. Man har dömt oss att bli den kollektiva bilden av den vandrande juden. Utkastade från våra hem, utkastade från vårt land, uppryckta ur vår jord kommer det aldrig mer för oss att finnas vare sig hem, land eller ro. Den där natten när vi väckte barnen, lastade in allt vad vi kunde i bilen och började resa mot gränsen var ett slag, fruktansvärdare än födslovåndan. Med ett slag, på några minuter slet vi av navelsträngen med det som förenade oss med tjugo generationer: med möbler som vi ärvt av våra mor- och farföräldrar, med det landskap, med budskapet som var så familjärt när vi vaknade, med de leksaker som vi brukade leka med och som våra barn fortfarande lekte med, kanske förlorade vi för alltid rätten att vara avkomma av någon. Ty även den dag vi kan återkomma till Spanien kommer vi att vara främlingar där, märkta och förändrade av de förfärliga upplevelser vi genomgått. Natten gick mödosamt och långsamt. När det dagades tittade vi ett tag på dem som under några timmar hade varit våra rumskamrater. Det var av alla sorter i ladan: militärer, civila, män, kvinnor och barn från alla partier och organisationer. Jag kände igen några och några kände igen mig. Olyckan gjorde oss alla lika och skapade ett brödraskap så som kampen och segern förde oss samman i ett brödra- och kamratskap. Vi började gå mot gränslinjen. Vilket skådespel! Framför gränsbommarna sammanpackades man nu i hundratal. Många hade tillbringat natten under bar himmel i det iskalla regnet, som inte tycktes vilja sluta falla. Där fanns stora grupper av sårade, med armen i band, med skadade ben, utsträckta på marken, genomvåta. Där fanns kolonier av barn som kastats av från lastbilar, rädda och genomvåta, som höll varandra i händerna. Där fanns kvinnor som på huvudet bar korgar fulla med våta kläder, med fem eller sex gråtande barn, som hängde dem i kjolarna. Här fanns allt det elände som man skulle kunna föreställa sig. Vi stod bland de sårade, kvinnorna, barnen och männen, som svor och förbannade och knöt näven, oförmögna att göra annat mot den stängda gränsen. Så förblev vi stående i jag vet inte hur många timmar. Vida höll fast i mig. Germinal var ibland i Teodoras armar, ibland i mina. Vi stod där ända tills en grupp militärer och civila kom igenom den mänskliga muren, bland vilka jag kände José Prat, statssekreterare. Han kände igen mig: -Men vad gör ni här, Federica? frågade han förvånad. -Vad vill ni att jag skall göra? Jag väntar på att man skall öppna gränsen så att jag kan passera tillsammans med de andra. -Kommer ni ensam? -Jag kommer med denna kamrat och med mina barn och min mor, som de igår släppte igenom på en bår. Och nu vet jag inte vad de gjort med henne. -Var god vänta här en stund. Tydligen hade de tillstånd att passera gränsen, eftersom de visade några papper och vakterna lät dem passera. Jag såg dem tala med en grupp franska officerare från generalstaben. Sedermera fick jag veta att i den gruppen fanns en general som den franska regeringen sänt för att ta hand om operationerna med evakueringen. Jag minns inte om det rörde sig om general Ménard. Efter en kort stund återkom Prat till mig. Jag följde honom tillsammans med Teodora och barnen. Förbannelser kom från alla de tusenden som väntade. Jag såg på dem med förtvivlan. Alla ord skulle ha varit meningslösa i detta ögonblick. Vad skulle jag ha kunnat säga dem just då! Jag gick skyddad av en rest av respekt för könet och prestigen. Tusentals kvinnor och barn stannade utan att man kunde ge dem tillstymmelse till något som helst skydd. Generalen frågade mig: -Har ni pass? -Ja, jag har diplomatpass. Jag har det fortfarande, sedan jag gjorde resan till Schweiz 1937, då jag var medlem av regeringen Caballero. -Ah. Det underlättar allt. Jag skall stämpla ert för laga inträde, så är ni fri att passera. -Och alla dessa olyckliga, som väntar. När kommer man att öppna gränsen för dem? Generalen slog ut med händerna i en gest av maktlöshet. Han visste ingenting, och ingenting kunde jag säga honom. Regeringen höll på att överlägga. Gränsen skulle otvivelaktigt komma att öppnas, men ännu hade inte alla åtgärder vidtagits, för att kunna härbärgera sådana massor av människor." * * * Så långt Federica, som efter ohygglig möda lyckades tränga igenom den polisiära likgiltigheten och hitta sin mor, döende i en skola bland massor av äldre människor, som övergivna höll på att dö. Ännu större och förfärligare likgiltighet hade hon att forcera på "högre ort", när hon försökte bistå de tusentals, som stod i snögloppet och inte kunde överleva många timmar till. Och när hela denna massa släpptes in i det demokratiska Frankrike, så var snart sagt de enda hygieniska och humanitära åtgärder man vidtagit, att man satt ut taggtråd ute på en hed och delat ut några spadar. Barn dog naturligtvis i massor, men egendomligt nog överlevde många, och många av demsom överlevde har vi idag att tacka för att anarkosyndikalismen i alla fall finns kvar som idé. * * * Yrvaken och häpen stirrade en förvånad kapitalistvärld på sina tidningsrubriker den 20 juli och följande dagar 1936. Militären i Spanien var omsorgsfullt förberedd och den hade också kostat det kapitalistiska slöddret, kanske allra mest det engelska, massor av pengar. Även Mussolini hade ju bidragit med vad hans fattiga land förmådde. Man hade inte räknat med minsta motstånd. Den spanska arbetarrörelsen, åtminstone dess största falang CNT, hade alltid missaktats, fastän den hade miljoner medlemmar, men ändå ingen representation i parlamentet. Den mäktiga tyska arbetarrörelsen, Andra internationalens styrka och prydnad, som bestod av omkring 7 miljoner socialdemokrater och 6 miljoner kommunister - drygt ett dussin miljoner marxister - överlämnade hela arbetarrörelsen med Folkets hus och kassor i Hitlers händer. På Schleichers anmodan om en generalstrejk mot Hitlers övertagande av makten svarade de, som skulle kallas ledare för arbetarklassen: "generalstrejken är olaglig..." Och enligt vad Hitler själv vittnar, så försvann stora delar av kommunistiska partiet in i SA innan han ännu gripit makten. Det är så marxister och kapitalister drar en slipsten tillsammans. De tyska marxistiskt skolade massorna följde sedan villigt den bloddrypande hakkorsflaggan ända bort till Ural. Minns att det tog Hitler tjugo minuter att krossa marxismen i Tyskland, men att det tog Franco tre år att gå från Marocko till Madrid! * * * För världskapitalismen var Spanien ett underbart land, styrt i stor utsträckning av en kohort officerare med, sägs det, fler generaler än vad som då fanns i USA:s armé. Där fanns tre, fyra olika poliskårer, specialtränade till att slå ned arbetarnas strejker. Ett engelskt bolag som köpte kopparfyndigheterna i RÌo Tinto, tjänade in köpeskillingen på första årets drift, och spanska regeringen fick ta ut stämning mot bolaget, i vars styrelse Englands premiärminister satt, för att det skulle betala stipulerad skatt. Man kan förstå att det kändes som het gröt i ansiktet på de snikna finanshajarna, när plötsligt den heliga spanska monarkin förvandlades till republik. Republiken utropades under absolut lugn, efter en valseger, som sagt att spanska folket nu var trött på monarker och monarki. Jag har redan tidigare talat om hur folket i olika delar av Spanien reagerade inför denna regimförändring. Hur ytterst "moderata" åtgärder regeringen och republikanerna vidtagit, bl a åtta timmars arbetsdag och minimilön. Ändock retade det de multinationella kapitalisterna, som själva ville bestämma i "eget bo". Anarkosyndikalismen måste krossas till varje pris, och eftersom CNT-FAI internationellt hade blivit själva symbolen för direkt aktion och revolution, vidtogs åtgärder snabbt i Francos fängelser. Många kända anarkosyndikalistiska kämpar ställdes mot väggen, och fick välja på att gå med i Francos fackföreningar eller omedelbart arkebuseras. Vi vet att många arkebuserades, men vi vet också att motståndet mot CNT hårdnade mer än vad som borde varit normalt. Federica har ju tidigare berättat om hur hundratusenden människor räddade livet genom att fly över Pyrenéerna. Hurudant mottagandet än var, så överlevde många. Berättelsen om motståndet mot Franco under andra världskriget är dramatisk och fylld av heroism. Även om inte stor åverkan kunde göras mot Francos diktatur, så höll moståndet modet uppe. Väpnade grupper gick över gränsen och likviderade någon sällsynt ruskig bödel. Men naturligtvis blev svaret ökad repression, och därmed blev det ännu svårare för kamraterna att upprätthålla ett illegalt CNT-FAI. I exilen kom de spanska kamraterna snabbt att inordna sig i den gerilla, som efter tyskarnas ockupation av Frankrike snabbt började bekämpa de tyska trupperna och de franska fascisterna. Ett ruskigt kapitel är att fransmännen ej vidtog några som helst åtgärder för att skydda de från Spanien flyktade antifascisterna. Ofta var det tvärt om. Hela förband av spanjorer hindrades från att sätta sig i säkerhet, hamnade i tysk fångenskap och fördes till gaskamrarna. Det finns en del litteratur om detta och vi får hoppas att något av detta publiceras på svenska. Dessa berättelser ur människans historia får inte hamna i glömskans hav. Vi får aldrig glömma hur de franska myndigheterna 1939 beordrade senegalnegrer ur franska främlingslegionen att fösa tillbaka spanjorer, spanjorskor, sårade soldater, sjuka och barn till det av fascisterna besatta Spanien. Bestialiska batongslag och sparkar haglade över krymplingar och sjuklingar och andra som inte snabbt nog kom undan. Naturligtvis är senegalnegrer även de bara människor, och de tyckte väl kanske att de kunde ge igen för all den sadism de utsattes för av de vita nere i kolonierna. Jag tror dock att det var första gången under fred som svarta trupper sattes in mot vita. Ännu ett bevis på hur djupt moraliskt "myndigheter" i ett borgerligt samhälle kan sjunka och missbruka sin makt. Här hade de "makthavande" kunnat visa sina talanger genom att snabbt organisera fältkök, tält och annat, vilket snabbt kan åstadkommas om det gäller krig och andra räntabla affärer. Vi får aldrig veta hur många tusentals barn som frös ihjäl den iskalla natt Federica talat om. Vi ska inte ens nämna de sårade soldaterna, som ej fått vård sedan de flera veckor innan lämnat fronten med tomma patronväskor. Mänskligt elände! Och så kallar man anarkismen för utopi, oordning och kaos! Vad ska man då kalla den regim som här lät tusentals frysa ihjäl? Man kan ej freda sig för att tro att det i den borgerliga franska republikens överhet satt inte så få fascistsympatisörer, som med illa dold glädje såg senegalnegrerna puckla på dessa flyktingar, av vilka många under nära tre år levt ett socialistiskt liv i sina kollektiv... * * * Av de överlevande tog som sagt de tyska gaskamrarna sin dryga skörd, men knappt hade sista skottet ekat förrän CNT-FAI kallade sina barn i förskingringen. Redan 1945 höll CNT sin första kongress i exilen. Trots allt blev det en väldig uppslutning, både från CNT-anhängarna i Frankrike och från dem som var spridda runt hela världen. Bland dem befann sig Federica Montseny, GarcÌa Oliver och flera av dem som under republiken deltagit i Largo Caballeros regering. Här fick nu de anarkistiska exministrarna tillfälle att åter slå fast, att allt deltagande i det parlamentariska spelet bara är till nackdel för arbetarna. Arbetarna, eller som man säger vid högtiderna, folket, narras att tro att en regering är en makt. Ingen av de fyra CNT-kamrater som hade gått in i Largo Caballeros regering trodde att de skulle kunna göra stora saker. Men Katalonien, hela Kataloniens näringsliv, de stora företagen, hela kollektiviseringen var i fara, på grund av den bojkott, den blockad Madrid utövade mot Barcelona. CNT:s och FAI:s fiender önskade inget högre och gjorde inget annat än att hopa svårigheter för Kataloniens näringsliv, för att sedan kunna säga: "Var det inte det vi sa?" CNT ville genom att representera sig i Caballeros regering söka en utväg att häva bojkotten. Men det var nu helt andra krafter som styrde Spanien - krafter utanför regeringen. Som redan nämnts hade borgare, miljonärer och andra gått in i kommunistiska partiet, vars ledare snart var herr dr NegrÌn. NegrÌn tog strax efteråt över styret i Spanien och kunde utan någon ansvarigs vetskap sända hela den spanska guldreserven till sin broder Stalin i Ryssland. Federica kunde nu på kongressen 1945 lämna klara bevis på att anarkosyndikalister på det bestämdaste måste avvisa allt partipolitiskt eller annat samarbete med marxister eller andra borgare. De spanska parlamentarikerna, republikaner och marxister, som hade gett republiken i Stalins händer, tycktes inte ha gjort tillräckligt fiasko i Spanien utan ville även på fransk mark göra ett försök att spela sitt spel. Representanter för de olika partierna bildade en exilregering. Tydligen fanns i kassan så mycket pengar att det räckte till ministerlöner och kanske också till något dussin sekreterare. CNT-kongressen avvisade med bestämdhet allt samarbete med någon som helst spansk eller annan regering. Man får inte glömma hur många CNT-kamrater som fallit för regeringspartiets lönnmördare. Ingen riktig CNT-are kunde samarbeta med dessa mördardiplomater. Men det måste visst finnas alla sorters människor. En liten klick med en regeringssugen individ i spetsen avlägsnade sig från kongressen och bildade ett politiskt parti, vars representant togs emot med öppna armar av de legoknektar i Stalins sold som så ihärdigt bekämpat CNT under republiken. Detta var år 1945. * * * Många s k renläriga anarkister har klandrat Federica för att hon lät sig övertalas att gå in i Caballeros regering. Men ingen som följt Federicas liv skulle kunna säga att hon skulle ha fallit för en ynklig ministerlön, med gåvor som skulle ha placerat henne på toppen var som helst i det borgerliga samhället. Hela hennes liv har varit fyllt av försakelser. Hon har ständigt kämpat för våra idéer, nästan alltid med livet som insats, med ett ständigt flängande från den ena tjurfäktningsarenan till den andra, alltid predikande de frihetliga idéerna för tusentals människor. Hon var 1982 över 80 år, hade svårt ont i benen och var nästan blind, men hon var fortfarande anarkismens största tillgång. De som smädar henne kastar smuts på sig själva. Så tänkte också alla de anarkosyndikalistiska kamraterna i det spanska CNT, som nu i Frankrike började en seg kamp för att uppehålla idéer och idealitet bland kamraterna i förskingringen och på bästa sätt underlätta arbetet inom Spaniens gränser, där man nu hade en fruktansvärd tid att vänta. Som extra sten på bördan kom nu detta politiska CNT, som omedelbart, både inom och utom Frankrike, började utbasunera sig som det "rätta" CNT med majoriteten på sin sida. Många var de inte, kanske på sin höjd 10 % av representanterna på kongressen. Men det var ju folk som allierat sig med dem som under hela inbördeskriget motarbetat CNT och den frihetliga revolutionen, så man kan ju lätt föreställa sig med vilka vapen deras kamp skulleföras. Ryssland var naturligtvis genom kommunistiska partiet representerat i den spanska exilregeringen, så inte skulle det fattas rubel för den som ville skada CNT-FAI. Det blev också en mycket svår och olidlig kamp, som att kämpa mot bakhåll och lönnmördare. Olyckligtvis låg vid denna tid all internationell representation i händerna på en tysk medborgare som hette Rüdiger, som ofta signerade sina artiklar med Rodriguez. Eftersom han skulle komma att spela en lika ful som lång roll inom SAC under ganska många år, förtjänar han att nämnas i nästa kapitel. Kapitel 6 Jag har inte ansett det mödan värt att forska längre tillbaka i Helmut Rüdigers liv än annat att han var verksam inom den tyska anarkosyndikalistiska rörelsen och ofta följde med på representationsresor, bl a till Spanien, tillsammans med så eminenta kamrater som Rudolf Berner, Max Nettlau och andra. Han var nämligen en språkbegåvning. 1932-33 var de kritiska åren då den tyska socialdemokratin beslöt att hellre släppa fram Hitlers gaskammarspolitik än att kalla de tyska arbetarna till kamp. Rüdiger var dock för listig för att hamna i Hitlers utrotningsläger. Han skuddade Vaterlandets stoft av sina skor och hamnade i Spanien. Där lät han inte mycket tala om sig förrän de händelser timat som tidigare berörts. CNT stod som segrare och syndikaten hade övertagit administrationen av samhället. Barcelona låg som den fredliga, idoga stad som den var. Alla skyndade sig till sina arbeten och få flanörer syntes på strögen. Då dyker kamrat Rüdiger upp och erinrar sig gamla bekanta. Tyska frivilliga kamrater hade redan i Casa CNT, regionalkommittén, organiserat en DAS-grupp, en expedition för Deutsche Anarcho-Syndikalisten. Där stod redan en bekväm kontorsstol, och det vara bara för Rüdiger att slå sig ned. Men de ryssinspirerade spanska kommunisterna började bli farliga, och skydde inte ens att ge sig på utländska anarkister. Det började bli kusligt i Barcelona, inte mycket bättre för en anarkist än i Berlin. Men det fanns ju trevligare reträttplatser inom CNT och IAA (den syndikalistiska internationalen med säte i Paris) och Rüdiger började bearbeta CNT:s internationella kommitté. Han ansåg själv att han var en alltför god och dyrbar kraft att nöta bort sin tid med expeditionsarbete i DAS-gruppen, vilket vilken miliciano som helst skulle kunna sköta. Den kamrat som skötte dessa ärenden höll med äkta spanskt leklynne Rüdiger på halstret. Men en dag, när han tyckte det räckte, sa han: -Jaha du, Helmut Rüdiger. Du kom hit till Barcelona 1932, om jag inte är felunderrättad. Nu är det 1936. I fyra år har du varit här. I månader har vi under den tiden förberett oss på kampen, arbetat dag och natt i sammanträde på sammanträde. Sedan kämpade vi i två fulla dygn, under vilka vi såg våra bästa kamrater, vänner och anhöriga stupa. Gatorna var fulla, men dig såg jag aldrig någonstans förrän CNT skapat frid i staden, då du betald av CNT kunde slå dig ner här som kontorschef i din lilla tyska pytteorganisation. Men nu tycker du det börjar se otrevligt ut igen. Kamrater som du känner mer eller mindre varmt för plockas upp på gatorna. Vem vet, det kanske kan bli din tur en dag. Många tyska kommunister som lärt sig lönnmördandets konst har kommit som praktikanter till Barcelona. Du är en feg stackare, Helmut Rüdiger. Här har du pass och introduktionsbrev, i vilket jag inte berört detta mitt sista samtal med dig. Rüdiger bet ihop tänderna, men hans tid skulle komma... De som vill kan följa anarkosyndikalisten Rüdigers göranden och låtanden i den anarkosyndikalistiska internationalen. ända till 1939 kan man följa hans revolutionära skriverier, t o m i SAC:s dåvarande tidskrift Syndikalismen av årgång 1939. Där kan man läsa artiklar under signaturen "Rodriguez" (en "förspanskning" av Rüdiger) som andas varm känsla och stolthet för det spanska CNT, ja, t o m för FAI. Men kriget kom ända till Paris. På Champs Elyssés stoltserade preussiska löjtnanter med sina ariska behag, och där i Paris var det kusligt att bo, för att inte tala om att redigera en anarkosyndikalistisk internationell bulletin. Men Rüdiger var inte där. Internationalens byrå hade under tiden flyttats till Stockholm och efter kom Rüdiger. Stockholm har i flera hundra år varit en lugn vrå. Underbara internationella perspektiv öppnar sig. Endast undantagsvis blir människor så nära polcirkeln avdagatagna mot sin vilja. Men vad skall egentligen en generalsekreterare i en liten international göra i ett stort krig? Internationalen beslöt att den lilla korrespondens som kunde komma i fråga under detta världskrig mycket väl kunde skötas av SAC:s mångårige och betrodde generalsekreterare, John Andersson. Och där stod Rüdiger på Klara strand och fick nöja sig med att smaka en språklärares bittra bröd. Men med tiden tycktes Rüdiger ha funnit på råd om att få sovel på brödet. Samtidigt fann Rüdiger hur rysligt det var att i denna borgerliga värld envisas med att göra revolution, vilket tydligt framgick av hur han yttrade sig 1950, vid den sista SAC-kongressen jag deltog i. Med salvelsefull röst uttryckte han då sitt stora deltagande och sin gränslösa sorg över all den spanska ungdom som vid sina fäders sida fallit som brådmogen säd för fascismens lie. Ack, hur mycket mer skulle inte dessa pojkar och flickor kunnat åstadkomma i parlamentens bekväma bänkar tillsammans med trevliga politiker av alla slags skolor. Det var ordvändningar som Syndikalistiska ungdomsförbundets medlemmar inte var vana att höra. Istället för applåder märktes en viss oro i kongressalen i syndikalisternas hus i gamla Klara. Ty SUF:s ordförande, Olle Jansson, undertecknad och den då stridbare Rudolf Berner, hade varit med tillräckligt länge och var och en på sitt sätt medverkat i det spanska dramat för att ha hållit förbundets medlemmar ájour om händelserna där nere. Jag fick ordet och framhöll att Rüdiger naturligtvis från sina utsiktsposter som redaktör för diverse bulletiner, sekreterare vid kongresser etc, hade haft en vidlyftigare utsikt över händelserna, kanske också genom det intellektuella sällskap som stod honom mera till buds än mig. Men jag hade inte rest till Spanien för att sitta och titta på revolutionen, utan för att personligen delta i denna. Jag förklarade för Rüdiger hur jag såg tårar i ögonen hos enkla bönder och arbetare, när de talade om vilken socialistisk skörd de erhållit, som frukt för sitt långa och mödosamma slit i propagandans och skolningens tjänst. Mer än en kämpe som ärrats i livets och propagandans strid hade sagt till mig: -Och skulle än den internationella fascismen och dess bröder, de multinationella tjuvarna, bli oss övermäktiga, kan de aldrig ta ifrån oss spanska arbetare och medlemmar av CNT den stolthet vi idag känner över vad vi skapat med våra händer, våra hjärnor, med våra syndikat, som kommer att lysa som en vårdkase för kommande generationer. Skulle vi stupa här i våra bröders blod, kan ändå ingen ta ifrån oss den ära vi erövrat! Rüdiger gick från kongressen synbart illa berörd och jag hade fått en fiende för livet. Men ytterligare en gång skulle jag träffa Rüdiger man mot man: vid en disputation organiserad av Göteborgs LS. * * * Det var en förfärlig tid inom SAC. Som överallt inom organisationsvärlden stod inte den sociala revolutionen högt i kurs. Av slentrian, lättja och obenägenhet att vara aktiv inom organisationerna växte såväl LO och SAC över alla breddar. Ombudsmannainstitutionen blev själva organisationen. De idéer som besjälat dem som en gång skrivit principförklaringen, de som vid kongressen röstat på densamma, glömdes bort. Hela organisationen blev en själlös institution. De organ som skulle ha skolat medlemmarna försvann, eller kom att verka i rakt motsatt riktning mot den för vilka de en gång skapats. Ombudsmannen blev i de flesta fall en tredje eller fjärde klassens paragrafryttare, en avtalsadvokat, en liten småborgare för vilken allt tal om socialism var rena dårskapen. Dessa saker som man kallar sociala ville han helst hänvisa till politiska partier, i synnerhet som det inte var sällsynt att ombudsmän kom in i riksdagen och t o m i regeringen, då de ju hade sin kaka bakad. Som goda borgare avskydde de allt socialistiskt "dösnack". Och till syvende og sidst är naturligtvis socialismen ett ämne som liksom alla andra ämnen måste läsas och praktiseras. Se bara hur borgerskapet genom sina skolor oavlåtligt propagerar för sitt samhällssystem: att de fattiga skall vara myndigheterna underdåniga. När arbetarrörelsen var alldeles full av småborgare på alla betalda och icke betalda poster, slutade arbetarrörelsen att finnas till och blev en institution. Denna mentalitetsförskjutning ledde till att arbetarna i detta land, såväl som i andra, rätt var det var röstade på högern. När ingen kunde se någon skillnad på programmen kvittade det ju på vad man röstade. Man såg ju i skarp relief hur "socialisterna" konverterat. Ett fullgott exempel: en lantarbetare Sträng tog sig för att läsa avtalsparagrafer, blev ombudsman, och så pass förborgerligad att han dög till socialdemokratisk riksdagsman. I pensionsåldern hade han inte blott avancerat till finansminister, utan även skaffat sig en ansenlig förmögenhet. Han var också en tid spekulant på skånska herresäten, men om det nu berodde på att han fann lantarbetarna på godsen alltför magra, eller av vilken orsak, så köpte han till sist ett av de dyrare husen i Gamla stan i Stockholm. Sägnen förtäljer att han genom detta köp slapp att betala skatt, då dessa pengar blev skattefria genom att sättas in på modernisering av huset i fråga. * * * Sådan var situationen i riket. Alla "ansvariga" instanser, såväl inom LO och SAC, hade i decennier kunnat förlöjliga allt tal om socialisering. Först av allt tystnade alla skriverier om Spanien, om vilken oerhörd framgång CNT:s kollektivisering i Katalonien hade varit. Sedan kom tidningen Arbetaren, som under händelserna i Spanien varit ett levande revolutionärt organ, att tävla med borgarna i att håna den revolutionära anarkistiska rörelsen. Så var ställningen då Göteborgs LS beslöt att jag skulle gå en match mot Helmut Rüdiger, som mer och mer framstod som den som ledde hatkampanjen mot de spanska kamraterna. I Spanien härskade den blinda förföljelsen. Allt slogs ned. Ett medlemskort i CNT eller FAI var liktydigt med tjogtal års straffarbete, som sällan någon överlevde, när de inte ögonblickligen arkebuserades. All verklig organisering var omöjlig. Kamraterna uppehöll trots detta i viss utsträckning det slags organisation man kunde. Men det kostade blod. Nu hävdade Rüdiger i tal och skrift att det var "hans" organisation (d v s det "politiska" CNT) som uppehöll all aktivitet, all kontakt med yttervärlden... Bland annat påstod sig Rüdiger ha smugglat ut ett brev från fängelset San Miguel de las Reyas i Valencia. I det brevet beskyllde Rüdigers kolleger kamraterna från Toulouse och Paris som tagit sig in i Spanien för att bistå kamraterna i det inre av Spanien, för att leva högt på de medel man samlat ihop bland spanjorer i exil. Man skrev också i brevet: "När de hopsamlade medlen är slut, rånar och stjäl man för att kunna fortsätta att bo på lyxhotell." Detta brev föredrog Helmut Rüdiger för SAC:s arbetsutskott. Det fördes aldrig till protokollet därför att vissa kamrater protesterade. * * * Detta gick för långt... På Göteborgs LS månadsmöte möte föreslog jag att Rüdiger skulle inbjudas till ett diskussionsmöte. Men då ett sådant ansågs komma att dra orimligt långt ut på tiden, beslöt mötet att vardera jag och Rüdiger skulle få var sin timma att redogöra för våra åsikter. Om de svårigheter som på den tiden kunde möta den som ville och vågade träda fram, vittnar vältaligt den saken att de äldre kamraterna i vår oppositionsgrupp och inom den anarkistiska föreningen beslöt att bojkotta mötet i ilska över att LS-mötet utsett mig att diskutera med Rüdiger! Följden blev att jag tillsammans med en god vän, från vår sida, blev ensamma på mötet. Jag var i alla fall den som var bäst insatt i ämnet och jag hade till mötet samlat och utarbetat alla tillgängliga dokument. Rüdiger inledde mötet i känd stil. Han använde sin timma till att försöka påvisa vilken oerhörd insats SAC:s medlemmar skulle kunna göra på det parlamentariska planet, så fort man bara lämnade den "äventyrligt romantiska revolutionsmystiken". När min tid kom påvisade jag att det inte var Rüdiger som uppfunnit arbetarparlamentarismen, utan Marx, och att det troligtvis var så att Marx kompilerat detta ur mångfaldiga företrädares mer eller mindre klara system, men att vi sedan dess haft två världskrig, oräknat andra småkrig, och att arbetarparlamentarikerna lyckats åstadkomma fan så litet för att stoppa dem. Tvärt om förmäler historien att Marx egna landsmän och partikamrater i det tyska parlamentet 1914 röstade för Kaiserns begärda anslag till kriget mot Frankrike, med den illa dolda baktanken att efter tysk seger komma åt den då starka anarkistiska strömningen i Frankrike. Och vad det anbelangar den inom arbetarklassen höjda levnadsstandarden, så är den en naturlig följd av fackföreningarnas tilltagande styrka och tillkommen många gånger trots politikernas splittrande inflytande. Jag frågade sedan hur det var möjligt att SAC, som till sin principförklaring fortfarande var en revolutionär organisation, kunde stödja en grupp, som brutit sig ut ur CNT, som alltid räknats som SAC:s broderorganisation framför andra och tillsammans med vilken SAC en gång tog initiativet till att bilda den syndikalistiska internationalen (IAA, Internationella arbetarassociationen). Därmed kom jag in på baktalet och lögnkampanjen mot Federica och alla de andra kamraterna som vistades i exil i Frankrike, och efter råd och lägenhet bistod kamraterna som vistades inne i Spanien i deras svåra kamp. Jag vände mig sedan direkt till Rüdiger angående brevet från San Miguel de las Reyas och framhöll att det måste räknas som nidingsdåd att ge spridning åt ett sådant brev utan att ha någon som helst garanti för sanningshalten i detsamma - "i synnerhet som du Rüdiger under många år har varit bekant med, ja, god vän till Federica Montseny, Germinal Esgleas och många, många andra kamrater som du väl vet skulle vara oförmögna till en kriminell handling, eller att umgås med kriminella. Långt mindre utrusta (stoppa fickorna fulla, som det stod i brevet) dylika element med pengar ur de fattiga emigranternas fickor." Rüdiger nickade nära nog bifall. * * * Man får i allmänhet säga att i slutet på femtiotalet hade all organisatorisk verksamhet i Spanien för den revolutionära syndikalismen eller anarkismen upphört, fast det senare skulle visa sig att den hade överlevt, troligen familjevis, där man kanske t o m kunnat bevara en fragmentarisk litteratur trots upprepade husundersökningar. Då och då kom rapporter om att man försökt organisera sig, men det slutade alltid med fängelse. I början av sjuttiotalet gick det rykten om att det i Katalonien hade bildats en "nationalkommitté", vilket i och för sig var en orimlighet då en central styrelse för hela landet ju endast kunde utses av en för hela landet omfattande kongress. Men för hemmabruk lät det ju bra och SAC:s insamlingar till förmån för CNT gick till denna kommitté och lär ha inbringat många tusen. I det sammanhanget skulle jag vilja referera till IAA:s kongress i Marseille. Jag tror det var år 1956. Vi var en liten grupp som följde kamrat John Andersson ner till kongressen. Både Rüdiger och Evert Arvidsson (den senare pro forma redaktör för Arbetaren) tyckte nu att tiden var mogen för att öppet gå till attack mot CNT, IAA och allt vad revolutionära idéer heter. Tidpunkten var väl vald. CNT var slaget av fascismen, det satt fortfarande tusentals kamrater i Francos fängelser, och den verksamhet som med dyra omkostnader i liv och blod kunde upprätthållas, kunde Rüdiger och Arvidsson -- på grund av svårigheterna att kommunicera med det inre av Spanien -- påstå att det "politiska" CNT kontrollerade. Rüdiger hade nu fått SAC dithän, att SAC som en gång tillsammans med CNT tagit initiativ till bildandet av IAA med dess statuter och stadgar, nu arbetade frenetiskt på att man skulle ändra internationalens stadgar till ett intetsägande reformistiskt hopkok. Majoriteten på IAA:s kongress var dock emot detta och Evert Arvidsson reagerade med ett våldsamt raseriutbrott. Arvidsson hotade nu med att SAC skulle dra in sina avgifter till IAA, om inte kongressen och internationalen ville ta ad notam de förändringar Rüdiger föreslagit till IAA:s principförklaring och stadgar (vilket skulle gjort hela IAA till en fullkomligt meningslös reformistiskt syjunta). Arvidsson trodde att IAA därmed skulle tvingas upphöra. På detta svarade Germinal Esgleas att det inte just bara var för avgiftens skull man önskade behålla SAC kvar i kretsen av det internationella revolutionära kamratskap som SAC tillsammans med CNT en gång skapat. -Nej, sade Esgleas, vi känner varmt för SAC och för alla de SAC-medlemmar vi genom åren lärt värdesätta: Albert Jensen, en rakryggad idealist, John Andersson, en internationalismens kämpe, andra att förtiga. -Ty du skall veta, att det skall mera till att ta död på den internationella anarkosyndikalismen än att dra in några futtiga kronor. Du skall också veta, att bland dem som kämpar för våra idéer vädjar vi aldrig förgäves om ett bidrag när det gäller att vara eller icke vara. När som helst när det påfordras, kan vi här i internationalen, bland våra fattiga kamrater i exilen, på kort tid samla ihop en summa icke ringare än den som SAC betalar i årsavgift till IAA. Så gick det till när Evert Arvidsson trodde sig kunna ge CNT och IAA nådastöten med en dolk i ryggen. Arvidsson blev efter detta mindre högröstad. Sedan kom rapporterna från sektionerna, då det visade sig att trots alla svårigheter hade det inre Spanien två representanter med på kongressen, vilka under dödstystnad från kongressens sida kunde rapportera om organisationsarbetet under fascismens bödelsyxa. Husundersökningar försiggick dagligen som ren rutin, och mord på kamrater var inte några undantag. Rüdiger, och givetvis hans allt i allo Arvidsson, hade ju försäkrat oss hemma i SAC att de spanska kamraterna i exil, Federica, Esgleas och hundratals andra, inte alls hade någon kontakt med organisationsarbetet i Franco-Spanien. Evert Arvidsson, som kanske själv trott på sina infamiteter, såg efter rapporterna från Spanien och de övriga sektionerna ganska tagen ut. Han var på vippen att svimma och tog sig ut i korridorerna, där kvinnorna tog hand om honom. Sedan var Arvidsson borta någon dag från kongressen, och vad jag kan minnas yttrade han sig inte mera i någon fråga. Ingen kan väl ha fört en våldsam kampanj i en fråga och sedan komma hem och plötsligt ha helt motsatt åsikt. I rättvisans namn får jag väl också erkänna, att Arvidsson aldrig vid något tillfälle yttrat ett ord eller utfört en handling som skulle ha kunnat förmoda någon sympati för revolutionen. Det är ju då inte heller så konstigt att han i Arbetaren bröt en gammal revolutionär tradition. Från kontorist på en expedition för något syndikat i Bergslagen valdes han i brist på annan kandidat till redaktör för Arbetaren. I alla fall blev kongressens facit att alla verkliga kamrater förstod att vi företrädde idéer för vilka ingen dagtingan fanns, och att vad kamraterna lyckades åstadkomma i Katalonien kan vi göra överallt och måste göra om inte miljardärernas krig skall förgöra oss. Ett minne av gott kamratskap stannade kvar, en känsla av att vi i alla fall hade kontakter i världens alla hörn. Så var en internationell kongress ett minne blott... Istället för att träffa kamrater, diskutera framkomliga vägar, knyta nya kontakter, tvingades man nöta bort sin tid med att höra hur rörelsens argaste fiender kunde sabotera snart sagt varje fråga. är den frihetliga rörelsen alltför tolerant? Troligen existerar ingen rörelse i världen där sådant skulle accepteras som utspelades på IAA:s kongress i Marseille. I Spanien fortsatte blodbadet och terrorn. Motstånd fanns av olika slag och från olika håll, men fast organiserad verksamhet, vare sig aktiv eller passiv, var inte möjlig så länge Franco levde. Att han fick dö i sängen är ett skammens bevis därpå. Den organisation som så småningom skulle komma att ge tecken ifrån sig i form av två s k nationalkommittéer långt fram på 70-talet i Barcelona, var en rörelse som härstammade från dunkla källor, och den hade, delvis med medel från SAC, arbetat för att kunna dominera den CNT-kongress, den femte, som förbereddes till december 1979. * * * För att man skall förstå vilka oerhörda krafter som under decennier varit i rörelse för att med alla till buds stående medel krossa CNT, vill jag ge en historik över hur jag sett händelserna utveckla sig. På 20-talet började de multinationella jättarna på sina väldiga penninghögar känna sig olustiga över den pyreneiska halvön. Där fanns inte inom arbetslivet den ro de var vana vid från Sydamerika. CNT växte sig starkare, dess inflytande fördubblades och hatet från borgerskapet mångfaldigades. Varken pund- eller dollarmiljardärerna var nöjda med den "ordning" monarkin kunde skapa. Monarken behövde en hjälpreda, någon vars perspektiv sträckte sig längre än den egna kulmagen. En sådan fanns till salu: Primo de Rivera. En öppen militärdiktatur etablerades. Givetvis förbjöds CNT. CNT, vars sociala ideologi vilade på anarkismens fasta grund, berördes dock inte över hövan av statliga och parlamentariska förbud. Det förstod också arbetsgivareföreningen i Barcelona. Civilguvenören över Barcelona, Martinez Anido, en notorisk mördare, införde därför "lagen om skjuten vid flyktförsök", en lag som sedan dess vunnit mycken spridning i världen. Skjuten vid flyktförsök blev så den vanligaste dödsorsaken bland Barcelonas syndikalister och anarkister. Man körde i nattmörkret en lastbil full av CNT-are utanför staden, släppte av dem på vägen utefter något fält och lät kulsprutorna spela sin dödslåt. Tillräckligt många blodfläckar på fältet och asfalten talade sitt tydliga språk. "Flyktingarna" hade avlägsnat sig från åkdonet. Men inte ens detta var tillräckligt effektivt för de goda katolska borgarna i arbetsgivareföreningen. Det var ju inte alltid de dumma poliserna lyckades arrestera de rätta medlemmarna av CNT. Men finns det pengar så finns det möjligheter. Skulle man då inte kunna krossa CNT? Man trodde att saken kunde ordnas genom att knäppa några hundratal ledare. Men inom CNT fanns inga ledare, bara ett finmaskigt nät av studiecirklar, propaganda- och aktivitetskommittéer. Så att här bar den slitna strofen "och stupar i sitt blod en man, så föder jorden strax en ann!" syn för sägen. Polischefen i Barcelona, Arlegui, var den som organiserade och betalade de gangsterband som nu skulle åtaga sig utrotandet av anarkosyndikalismen i Barcelona. _tskilliga sådana band såg dagens ljus, eller rättare sagt, nattens mörker. Den mest kände gangstern var kanske König, som gjorde CNT mycket ont. Bland CNT:s hundratusentals medlemmar i syndikaten var det naturligtvis inte omöjligt att smussla in en gangsteragent som noga tog reda på var CNT:s medlemmar bodde, arbetade och på vilka gator de brukade gå till och från arbetet. Arlegui hade gjort upp listor på olika "farlighetsgrad" och därmed olika pris. En av de dyraste, vars pris denne König kunde inkassera, var tvivelsutan kamrat Salvador Segui, framstående militant och oerhört omtyckt bland CNT:s medlemmar. Kamrat Francisco Layret, CNT:s advokat, även han mördad av Königs gäng, blev nog inte heller billig för Barcelonas arbetsgivareförening. En gangsteragent som lärt sig känna igen den CNT-kamrat som skulle mördas placerades på ett café, eller annan lämplig plats, tillsammans med en annan agent. När så vår kamrat kom blir han utpekad för gangster nr 2, som skuggade honom till den plats där revolvermännen stod dolda. Agenten gav då tecken till revolvermännen och så stupade en man. Efter Primo de Rivera-diktaturens fall finns handlingar i CNT:s händer som bestyrker liknande händelser, och också hur mycket civilguvenören ansåg CNT:s medlemmar vara värda per styck. * * * CNT genomförde flera stora strejker som gav genljud internationellt och som kostade de internationella kapitalisterna åtskilliga supar på deras lyxhotell. Primo de Rivera föll. Så gjorde också monarken, Alfonso XIII, som gick i landsflykt 1931, och hans sorti hälsades med större ovationer än någonsin någon kröning, något bröllop, begravning eller kungligt namnsdagskalas gjort. Detta har redan nämnts, liksom Durrutis bevingade ord: Först nu skulle kapitalismen bli riktigt farlig, ty nu var det som om det spanska folket verkligen trampat skallerormen på själva skallran. Lag om åttatimmarsdag och minimilön, var det tacken för att det internationella kapitalet investerat så många dyrbara dollar, som de med möda kunnat stjäla från det arbetande folket runt om i världen? Jag har redan påtalat hur miljardärerna fann en lakej som för bra pris var redo att besoldad av utländsk makt falla sina landsmän i ryggen, liksom hur Nationernas förbund genom noninterventionen skyndade Franco och det internationella kapitalet till hjälp. Vad man bör notera är de s k demokratiska, republikanska myndigheternas obenägenhet att dela ut vapen åt arbetarna. Ja, deras försök att fråntaga arbetarna vapnen, där de själva förmått skaffa sig sådana. Tillförlitliga siffror saknas över hur många av CNT:s medlemmar som hamnade i fängelse, men avgjort var det färre som slapp ut därifrån. Man förstår också vilken ohygglig press det var på de människor som satt dömda till 40-50 års tukthus under en oavlåtlig frestelse: "Gå in i Francos fackföreningar som aktiv medlem så slipper du ut genast." Det kan finnas de som förespeglade sig själva att de skulle kunna organisera någon frihetlig propaganda inom de s k vertikala syndikaten, där arbetsgivarna själva fattade alla beslut. Så småningom drogs de in i ett konspiratoriskt nät av intriger, som lagts ut för den händelse, att så många spanska anarkosyndikalister undgått Francos bödlar, att ett nytt revolutionärt CNT skulle kunna växa upp genom den ungdom som påverkats av de överlevande. Givetvis fattades inte pengar för dem som ville motarbeta CNT. Så började ett intrigspel som för den som arbetade för anarkosyndikalismen under nästan samma premisser, var hart när omöjligt att följa. * * * Hemma i mitt kyffe i Haga i Göteborg fick jag allt som oftast ta emot spanska gäster, som ofta sade sig vara studenter och anhängare av CNT. Men det var ett underligt CNT. När jag påpekade att jag kände till CNT bättre än de och att jag genom exilpressen stod i ständig kontakt med CNT, både i Paris och Toulouse, och att jag räknade Federica Montseny till mina personliga vänner, började de ofta tala illa om Federica, ofta med samma smädelser som jag fick utstå från dem som ville göra SAC till ett litet LO. Jag svarade dem att det var samma "fel" på mig som på henn e. Vi hade båda upplevt händelser som så inverkat på vårt ståndpunkttagande att vår ståndpunkt var orubblig. Jag funderade ibland på hur dessa studenter fått min adress och medel till resan. Måhända att jag ansågs värd en smula påverkan, trots allt hån här hemma. Men jag måste försäkra att dessa besök endast ytterligare styrkte mig i mina farhågor att en vidlyftig internationell konspiration verkade för att utrota anarkosyndikalismen. Den spanska anarkistiska rörelsen karakteriserades inte som på andra håll av semiintellektuella klubbar, vars medlemmar samlades till inbördes beundran och utgav tidningar och skrifter, vars enda uppgift syntes vara att skrämma bort så många människor som möjligt, vilket de också i sin infantilitet lyckades med. Genom Spanien drogs ett nät av agitatorer, av människor som fängslats av det enkla och direkta budskap som de anarkistiska idéerna gav. Anarkistagitatorerna i Spanien, särskilt de i Andalusien, hade alla den rätta känslan för att dessa idéer hörde hemma hos de allra fattigaste och i de kyffen de tvingades bo i. Här anammades som ingen annanstans evangeliet: "Av var och en efter förmåga. _t var och en efter behov." Detta budskap bringade fest in i armodets kojor. Här växte de första försöken till organisering fram. Här visade de anarkistiska idéerna vägen - den väg och organisationstyp anarkismen behövde för att förverkliga idealet. Så föddes anarkosyndikalismen, som fick sin mest advekata utformning just på den Pyrenéiska halvön. Den blev starkast i Katalonien, och inte heller detta av en slump. Andalusien genomkorsades av en oräknelig skara av anarkistagitatorer och filosofer, vilka gav ungdomen där nere organisationsimpulser. Fattigdomen drev ut denna ungdom i emigration, inte endast till Amerika, utan kanske mest till det industriella Katalonien. Och här kom anarkosyndikalismen till sin rätt. Den teori av fabrikssektioner, syndikat, federationer, departement, som samverkade lokalt, regionalt, nationellt och internationellt fungerade perfekt i Katalonien, där CNT-syndikaten omedelbart var redo att ta hand om hela näringslivet i stad och på landsbygd. Detta näringsliv ägdes till största delen av utländskt kapital, och man kan föreställa sig vilket raseri som utlöstes i New York, London, Paris etc, när telegrafen meddelade att fabriker och verkstäder, som dagen innan ägts av världens stora miljardärer, nu övertagits av arbetarna genom deras syndikat. Dessa miljardärer fick sedan föra ett mycket dyrt krig mot arbetarna i Spanien för att få tillbaka "sina" gruvor och fabriker. Då förstår man också hur mycket dessa var villiga att betala för att få dessa idéer utrotade. * * * Det är naturligtvis inte underligt att även SAC skulle komma infekteras av reformismens bacill. Hur mycket lugnare är det inte att fylla och redigera en småborgerlig tidning med arbetarnas medel, än som t ex Albert Jensen alltid flänga runt på studiekonferenser och agitationsmöten. Om man betänker detta, skall man också förstå varför somliga inom SAC var mer hatiska i sina förföljelser av anarkismen än t o m borgarna. ända sedan seklet var bara barnet förekom en omständighet inom arbetarrörelsen som väl bidragit till dess förfall och den oerhörda andliga reaktionen inom den. Ivar Lo-Johansson deltog ju som helt ung i de socialdemokratiska ungdomsklubbarnas arbete i Stockholm och påtalade redan då studenternas företräde. Som begynnande författare erfor han detsamma. Arbetartidningarna föredrog studenter. Få av de studenter eller akademiker som då konkurrerade med honom om spaltutrymmet torde nu ha bakom sig en sådan författargärning som hans. Men Ivar Lo var ju av särskilt virke. Som redan antytts började det här och var framträda personer, som tyckte det var skamligt att inte använda LS-medlemmarnas röster till att vinna inträde i stads- och kommunalfullmäktige. Jojomensan! In kom några få. Man påstår till och med att det finns dem som i skrivande stund sitter där och att några av dem blivit runda om baken och välklädda. Vad har de åstadkommit utöver avrundningen av sin fysionomi? Vi lever i en ödesmättad tid. Tredje världskrigets ängel flaxar redan med vingarna... De multinationella industrimastodonterna har slagit klorna i Afrika och Asien, eller rättare sagt i deras proletariat. Svältlöner och misär, som i förra seklets Europa. Det lär ju finnas fyra internationaler, en del med hundratals miljoner medlemmar. Hittils har man trott att de halvnakna afrikanerna och asiaterna hjälpte till att höja vårt välstånd, att skaffa alla hushåll bil. Frihet, jämlikhet, broderskap... Det var väl broderskapet som talade! Men idag har bladet vänt sig. Nu finns inte längre någon så underutvecklad trakt att inte någon multinationell jätte kan bygga en fabrik där och börja betala svältlöner. Nu ramlar Europas internationella proletariat i den grop de grävde åt afrikaner och asiater. Ju fler fabriker där med billig arbetskraft och velocipeder istället för bilar - desto flera arbetslösa här i det så kallade Västerlandet. Herrar stads- och kommunalfullmäktige, vad kan ni göra åt det? Det var Första internationalen som slog sönder den spirande genuina arbetarrörelsen och på ruinerna byggde upp de politiska "arbetarpartierna", inom vilka en duktig partigängare lätt kunde bli miljonär. Det internationella arbetet har i stort sett skötts av religiösa charlataner och så naturligtvis av det internationella kapitalet. Men vad kan vi göra? SAC är så litet, vi måste hänga med i avtalsvalsen. Men SAC bildades just en gång som en protest mot ovan uppräknade misstag, vi kan om vi vill i alla fall följa de principer man förr kallade syndikalistiska. Kom inte och säg att vi inte också skall kunna klara av det "fackliga" arbetet. Som syndikalister bör vi minst kunna lägga ned lika mycket energi på våra revolutionära idéer som annat folk lägger ned på sin "politik". Målarkludden Hitler slog i Tyskland sönder två väldiga marxistiska politiska arbetarpartier. Och byggde med dem upp något helt nytt. Det är sant, han hade till hjälp Versailles-freden, massarbetslöshet och allmän korruption inom arbetarrörelsen. _tminstone det sista har ju vi syndikalister som hjälp i dag, i morgon säkert också massarbetslöshet. Det kommer säkert en tid när människorna frågar sig efter något annat än feta kommunal- eller fackpampar. Tänk på det, unga anarkister, bygg en grund, en plattform i dag. I morgon kommer de som kan utnyttja den! * * * Jag tror det var 1977, sedan Franco lagt näsan i vädret, som man inte längre kunde hindra CNT från att visa sig offentligt. Spanien väntade på det revolutionära CNT. Vid det allra första mötet som CNT kunde hålla offentligt efter nära fyrtio år, fyllde 30.000 deltagare en tjurfäktningsarena 17 km utanför Madrid. Valencia kom sedan med 50.000 och som sig bör Barcelona med inte mindre än 600.000. Där slutade man i alla fall att räkna. Samma år höll CNT internationella frihetliga dagar i Barcelona, i den väldiga parken som ritats av arkitekten Gaudi och som är en "dröm" i fajans och betong. Litteraturförsäljning, teater, musik och dans (katalansk sardana) hölls nonstop. Samtidigt hölls i storbiografen Sala Diana öppet hus från kl 10 på förmiddagen till så länge någon orkade prata. Uppe på podiet satt en ordförande och en sekreterare. De som ville tala anmälde sig i tur och ordning och talade så länge de orkade eller tiden räckte till. Jag hade våren 1977 blivit bekant med två katalanska musiker som ville försöka tjäna ihop pengar till en liten lastbil som skulle användas till propaganda för anarkosyndikalsimen i Spanien. Vi hade tillsammans gjort en turné runtom i Sverige, där jag talat om Spanien och visat en journalfilm från spanska inbördeskriget. De frågade mig nu om jag inte ville komma ner till Spanien och göra propaganda tillsammans med dem. Jag trodde de skojade, så jag sade ja. Fram på sommaren fick jag emellertid en inbjudan att tala under de frihetliga dagarna i Barcelona. Jag hade utsetts till att inleda evenemanget, men då högtalargrejorna inte var riktigt klara blev det en paus mellan de filmer från inbördeskriget som visats och mitt anförande, under vilken jag intervjuades av en journalist. Detta gjorde att jag inte visste ordet av förrän min kamrat knackade mig på axeln och pekade på mikrofonen, så jag hann aldrig få stora skälvan. Jag blev kanske mest häpen själv när jag för en tusenhövdad ungdomlig publik började tala om mina erfarenheter som arbetare på ett jordbrukskollektiv i Aragonien. Till min stora förvåning fick jag efter 20 minuters anförande höra dånande applåder. På grund av något misstag hade man egentligen bara lovat mig fem minuter. De frihetliga dagarna var en stor succé och jag gladde mig mycket. Därför hälsade jag med glädje nyheten att CNT skulle hålla sin femte kongress i december 1979 i Madrid. Kongressen skulle hållas ute i Casa de Campo, där CNT så modigt kämpat mot Francos legoknektar i november 1936, när kampen stod om Madrid. Den kongressen räknade jag med skulle bli viktig, så den skulle jag inte blott känna genom hörsägen. * * * Vägen ut till Casa de Campo var utmärkt med svartröda pilar som pekade mot kongresshallen, en rymlig utställningshall från en förutvarande världsutställning. Ungdomarna i Madrid hade organiserat det hela förvånansvärt väl, trots att de aldrig varit med om någon kongress. Det fanns samlingsrum där de gäster som inte fick plats i salen kunde följa kongressen från TV-monitorer. Måltider serverades snabbt och i samma hus som kongresshallen. Dessa ungdomar besjälades av en stark vilja att driva CNT vidare efter den principförklaring som antagits mer än fyrtio år tidigare. Den i Katalonien bildade, och av SAC stödda, "nationalkommittén" hade kunnat bedriva en rätt omfattande verksamhet och inom denna kommitté var man nu inställd på att kongressen skulle utgöra upptakten till ett politiskt CNT, ty man var säkra på att bli valda till nationalkommitté. I atmosfären på och runt kongressen kändes det att något var i görningen, men det var på grund av språket inte alltid lätt att följa vad de olika talarna sade. Som vanligt är när två markant stridande viljor finns på en kongress tog preludierna också sin tid. När utbrytarfalangen märkte att de trots sitt omsorgsfulla förarbete inte skulle lyckas dominera kongressen började de sabotera genom att göra kongressen "orolig". När detta pågått ett tag väckte det givetvis stor uppmärksamhet. Senare rapporterade en av SAC:s delegater att kongressordningen var så dålig att man inte kunde följa med i vad som skedde. Men jag och alla andra iakttagare såg mycket väl hur kongressen utvecklade sig. När de personer som agerat inom den i Katalonien valda kommittén såg att de alls inte kunde dominera kongressen och inte heller kunna störa eller upplösa kongressen, försökte de få densamma ajournerad, just på grund av det bråk de själva försökt provocera fram. Kongressen beslöt dock att man skulle fortsätta arbetet. För att ta igen den tid som gått förlorad genom utbrytarnas bråk, tog man ett helt nattplena som inte slutade förrän dagplenat nästan var på väg att öppnas. Kongressen valde en nationalkommitté i vilken inte någon av utbrytarna fanns med. Ursinning häröver lämnade utbrytargruppen kongressen i ett sista desperat försök att få den ogiltigförklarad. Men de blev långt ifrån tillräckligt talrika för att uppnå sitt syfte. De tycktes ha lärt av kongressen i Paris 1945. Det var ju samma slags personer då som genom att bilda en splittringsorganisation nästan lamslog alla försök från anarkosyndikalisterna ute i världen att bistå sina spanska kamrater. De hade lyckats skapa förvirring bland dem som med livet som insats kämpade enligt det gamla CNT. Nu räknade de med att lyckas med samma taktik som deras företrädare hade lyckats med 1945. Gruppen reste till Zaragoza och höll en konferens, som beslöt att hålla en kongress i Valencia. Denna kom också till stånd, med hur många deltagare är fortfarande ovisst. Här bildades ett nytt CNT, denna gång ej med motivet att blanda sig i partipolitiken. SAC, som var inbjuden till kongressen i Madrid, lät sig naturligtvis representeras på denna splittringskongress och inom SAC utbasunerades denna nya, av ett fåtal individer bestående organisation, som det "riktiga", det "revolutionära" CNT. Denna nya organisation heter idag CGT. Den förvirring som man eftersträvat och som de facto inträffade, utnyttjades givetvis av kommunisterna. CNT, som nyss fyllt tjurfäktningsarenor och väldiga parker med åhörare, fick se massan vända ryggen till. Så kunde en helt liten grupp av intrigörer som en söndringens kil spränga hela CNT med alla dess traditioner. * * * Detta är givetvis saker som kanske ej kan intressera folk i allmänhet. Detta att det inom en organisation kan uppstå en grupp som genom att de dominerar organisationens uttrycksmedel, anstränger sig för att tvinga sina borgerliga ambitioner på organisationen. Men det kan ej förvåna någon som sett hela arbetarrörelsen förfäas till den milda grad att den låter en vansinnig överklass, en till raseri profithungrig multinationell verkstadsaristokrati, en vapenfabrikationskartell i världskrig efter världskrig förslösa mänsklighetens bästa krafter och jordens alla tillgångar. Om vi tar en paus i biltvättningen och blickar tillbaka så märker vi genast i litteraturen från arbetarrörelsens barndom, att de som under oerhörd möda skapade de första arbetarorganisationerna, inte var besjälade av någon "lidelse" att se någon av sina kamrater som minister och "rikskarlar". I dag gäller det lika för alla arbetare, om han eller hon nu städar offentliga toaletter eller jobbar som rektor vid något universitet, atombomben känner inga yrkesgränser. Så länge vi tillåter att vansinninga människor förtjänar oerhörda förmögenheter på att tillverka vapen, och i dag vapen av det ruskigaste slag som existerar och förvärras var minut, måste naturligtvis krigen med naturnödvändighet fortsätta. Nu må politikerna ha haft sin tid! Vad har de åstadkommit? En diplomati vars enda uppgift synes vara att hitta på en ny lögn för att få igång ett nytt krig, ännu räntablare än det senaste. Det var just i Spanien som den gamla, ursprungliga arbetarrörelsen överlevde. Kanske var det just därför, som jag förut påpekat, att just Spanien var hårdare förtryckt av den multinationella hydran än andra länder och dessutom led under en nästan medeltida storgodsägareklass med hertigar, grevar och baroner, en levande medeltida katolicism och som komplement till detta en militarism med världens största officerskår, som var beredd att utan varsel skjuta mot sina landsmän. Många människor i Spanien såg ingen annan väg ut ur den nöd och den fattigdom detta skapade än genom en genomgripande social revolution. Men revolutioner hade man ju haft så många att det inte längre nyttar att räkna upp dem. När nu anarkisterna påpekade att alla dessa revolutioner varit politiska, det vill säga haft som mål att skaffa arbetarna nya herrar, så måste det ju gå som det gått. Det är inte börsbaronerna, aktieägarna eller bankdirektörerna som byggt upp det samhälle vi lever i. Det har det arbetande folket självt gjort genom den naturliga organisation de har där de står på arbetsplatsen skuldra vid skuldra, alltid tillsammans oberoende av om arbetsplatsen är en fabrik, en bank, ett universitet eller ett lasarett. Alltid är det naturligt att alla håller ihop och dryftar sina problem. CNT:s medlemmar hade mer än andra uppmärksammat detta faktum. Hos CNT blev syndikatet och verkstadsklubben, eller liknande, själva organisationens grund och plattform. Med utgångspunkt därifrån baserade den hela sin propaganda, hela sin skolning med inriktning på att arbetarna själva genom sina syndikat skall leda, ha ansvaret för och administrera sitt företag. Därför var också CNT uppbyggt så att samarbetet mellan syndikaten, mellan industrierna, mellan konsumenter och producenter omedelbart skulle börja fungera så snart privategendomen upphört att existera. Detta var tongångar som kom överklassen att få frossa. Man använde löjet: "Hur skulle de stackars i slumkvarteren boende arbetare, som ofta inte ens kan läsa, avlösa en hårt bildad och starkt specialiserad borgarklass, det var urlöjligt!" Dessbättre var det ju, genom borgarnas eget förvållande, många som ej kunde läsa borgarnas plattityder. Men för säkerhets skull försökte man med alla till buds stående medel stoppa CNT:s och i synnerhet FAI:s propaganda och undervisningsverksamhet. CNT-FAI och deras ungdomsorganisation fick vidkännas långa tider när organisationerna var förbjudna, när CNT:s strejker slogs ned av militär och polis, med många dödade och fängelserna fyllda. Men upp ur askan steg alltid CNT, likt fågel Fenix, alltid lika populär, lika folkkär. Ständigt alltid framåt, en hel provins, en region, det industriella Katalonien hade CNT helt erövrat. Vad som kanske mer än något annat gjorde CNT-FAI folkkära var den absoluta frånvaron av ledare, av pampar. Visst fanns det favoriserade kamrater, talare, agitatorer, vi hade ju en Buenaventura Durruti, en Federica Montseny, orator känd från massor av möten med överfyllda tjurfäktningsarenor, en Garcia Oliver, en Germinal Esgleas, med sin knivskarpa intelligens som ingen glömde som en gång hört honom, ja, hundratals, tusentals andra. Men det var inga ledare, ty CNT med sin miljon medlemmar före 1936, styrdes av syndikaten och dessa av syndikatmötet. Ingen instans över denna kunde fatta beslut. CNT lyckades hålla brödpolitikerna utanför sina led. Det var detta som så oerhört förvånade marxisterna och gjorde ryska journalister knäsvaga när de såg Buenaventura Durruti (som efter svenska förhållanden skulle kallats överstelöjtnant) stå mitt ute i gatukorsningen i Bujaralos i en sliten overall och milismössa mitt ibland sina milicianos, som pratade med honom som den kamrat han i själva verket var. Han hade ju följt dem ifrån Barcelona, alltid mitt ibland dem eller framför. Nu stod han här strax utanför Zaragoza (Aragoniens huvdstad), vapenlös, offer för en dubbel bojkott. * * * Jag har tidigare talat om hur Barcelona, redan innan de sista skotten tystnat runt barrikader och kaserner, fungerade som i djupaste frid, ja, bättre. I stället för lyxrestauranger öppnade man redan under striderna syndikatens matsalar, där vi satt tillsammans med kamrater vid långbord. Givetvis fanns caféer och vanliga restauranger kvar. Men till lyxrestaurangerna saknades kypare och kockar. För den delen håller jag, som i nästan allt annat, med George Orwell att ännu i början av 1937 syntes inga "rika" på Barcelonas gator. De kom sedan med den ryssorienterade statliga arméns officerare, med insvängda midjor på uniformskavajen och mycket guld på skärmmössorna. Vi såg dem, både jag och Orwell, med de fina vapen vi hade behövt vid fronten, men som nu lagrades för att användas vid deras beramade kupp mot arbetarna i Katalonien 4 maj 1937. Det är inte underligt om man börjar lägga ihop två och två. Ett reformistiskt CNT som skulle kunna accepteras av de multinationella företagen och av världsfascisterna. Där var samma förhållanden i Spanien som överallt. Jag tror mig utförligt ha förklarat varför i det borgerliga samhället, även bland de sämst betalda arbetarskikten, man ofta spårar en djup aversion mot allt revolutionärt, medan ofta de ruskigaste andliga farsoter som t ex fascism, nazism, religion och rasism på kort tid kan dra med sig väldiga folkmassor. Naturligtvis är inte detta förvånansvärt om man tänker på hur det borgerliga samhället fungerar. Redan i småskolan, ja, i förskolan, får barnet klart för sig, mer eller mindre medvetet, att samhället är en klätterstege och att barnet befinner sig i det bästa av alla samhällen. Det gäller att slå sig fram, trampa ned den svage, lura den dumme. är någon svag eller dum är det naturligtvis hans eller hennes eget fel. Kan man lura miljoner människor att varje månad hela livet igenom köpa en lottsedel för att han eller hon har en miljondels chans att vinna 100.000 kronor, kan man naturligtvis med hela undervisningsapparaten till hjälp göra folk samhällsbevarande, även om det under detta system varje dag svälter ihjäl tiotusentals människor i Afrika, Amerika och Asien. Kanske, säger nationalekonomen, är det den internationella svälten som gör det möjligt för en svensk proletär attbli miljonär. "Ja, kanske." Men efter en fullträff av en neutronbomb är det inte så stor skillnad på en proletär eller miljonär. Genom nästan alla de år jag stapplat på planeten har den frågan ältats i min hjärna: Varför skall det vara lättare att propagera och vinna proselyter för det onda, för hat, för konkurrens, för krig och död, för plundring och elände, än för det goda, för solidaritet, samarbete, inbördes hjälp, vänskap och kärlek? Naturligtvis därför att uppfostringsmekanismen i de rikas samhälle verkar som ett slags perpetum mobile, som den evigt fallande vattendroppen som t o m urholkar graniten. Varje komponent i denna illfundiga maskin är en betald enhet som verkar efter ett schema, som ofelbart måste beröra alla, både barn och vuxna. Alla utom dem som redan besitter rikedomens privilegier. * * * Låt oss se exempelvis en sörmländsk herrgård från min barndom. I många levnadsskildringar och noveller beskrivs det underbara liv som där levdes. Hur ett sådant herresäte var en kulturell oas, ett civilisationens fäste: i syrénbersån samlas de unga i den ljuva sommarkvällen till saftkalas eller omkring punchbuteljen. "Låtom oss sjunga i ungdomens dagar..." skär det i kapp med tornsvalans sista skri, medan solen sakta döljes av purpurröda skyar bortom den ljuva bokparkens skira grönska, som så taktfullt döljer statarlängornas vägglössfyllda torftiga liv, där ofta en mor till 8-10 barn stiger upp med samma sol som vi såg så behagfullt sänka sig kvällen innan. Kanske mjölkar hon korna tre gånger den dagen, lagar mat, ser efter barnen, gris, katt och hund. Kanske berikas hon om kvällen av de unga studenterna, när hon kl 7 om kvällen efter sista mjölkningen går att själv hämta sina två liter mjölk som skall delas mellan alla barnen och katten. Kanske suckar då en liten studentska med pannan rynkad under studentmössans skärm: "Men nog kunde dom tvätta sig och klä sig ordentligt..." Ja, nog kunde de ha gjort det, om det inte var ett bevis på ett obändigt mod att varje dag bara fortsätta att leva. Och i den underbara herrgårdens källarvåning, i många gånger iskalla cementkuber, vistades de som gjorde herrgården beboelig, som strävade från tidig morgon till sena kvällen, såvida inte herrskapet och de kära barnen ville ha kalas och den sena kvällen kunde bli tidig morgon. Ett slaveri lika tungt som tröttsamt och idiotiskt. Men, säger man, sådant förekommer inte nu. Nej, kanske inte på vissa platser och i vissa länder där kapitalet kunde föröka sig våldsamt under både första och andra världskriget... Men ingen som åtminstone kastat ett flyktigt öga på löpsedlarnas rubriker kan vara ovetande om den nöd, det elände, den hunger och det hat som härskar i världen, i de flesta fall en indirekt följd av den högkultur som säges råda i vissa länder i väst... * * * Finns det någon vackrare tonsatt sång än Internationalen? Hur har den inte i mannaminne vädjat till människorna om fred, om solidaritet, om broderskap över gränserna. Man riktigt känner hur 1800-talets människor, runt en Bakunin, en Krapotkin, drömde om denna obändiga styrka, som ur den internationella solidariteten skulle växa fram, skulle omöjliggöra den ofattbara utsugning som Europas och Amerikas proletärer utsattes för i industrialismens barndom, när proletären stod ensam, utblottad, oorganiserad, hänsynslöst utlämnad åt en överklass som inga hämningar kände, som t o m tycktes tjusad av det elände den skapat. Det visade ju dess makt, dess magnifika måltider smakade bättre ju fler den visste som gick hungriga. Det dröjde dock inte länge förrän de ljusa vyerna skuggades. Marxismen, Karl Marx skapelse, lyckades på kort tid vända socialisternas intressen från ekonomiska kampen till den politiska. Borgarna hade ju i många länder skapat en politisk stat, bestående av parlament och regering, där de som inget annat hade att fördriva tiden med, kunde drabba samman om sina frågor. Ja, där en "duktig" talare snabbt kunde komma i regeringsställning och bli rika karlen. Marx geniala idé var att arbetarklassen skulle med valsedeln erövra parlamentet (riksdagen) och därigenom komma i regeringsställning, varvid socialismen dekretvägen givetvis snabbt kommer att införas. Marxisterna hade dock förbisett en måhända småsak. Kampen var ekonomisk. Kapitalisternas makt baserade sig på att de besatt hela det ekonomiska livet: fabriker, gruvor, jord etc. Att kaptalisterna snällt skulle stanna och administrera sina f d företag var en förutsättning som de kammarlärda marxisterna tog för givet. Det första land där marxisterna misslyckades med sin teori blev Ryssland. Ingen statistik visar hur många ryska proletärer som hungrade ihjäl på grund av detta misstag. Man kan kanske ana sig till det genom berättelsen om Fridtjov Nansens storstilade hjälpaktioner som räddade miljoner... Och då vet vi ändå att den s k NEP-politiken, Lenins Nya Ekonomiska Politik, släppte in kapitalismens värsta gulascher på arenan så att marknaden kom igång, åtminstone i partikretsar och på lyxhotellen. Men även NEP-tiden tog slut, så även agrarbolsjevikernas försök att ersätta bönderna med kommissarier. Brödsäden köpte senare Rysslands överklass, kommunistiska partiets ledning, av kapitalisterna i Nord- och Sydamerika. Marxismen förde många proletärer upp till "maktens" tinnar. En del blev rika och ryktbara män. Men proletärerna i världen drabbades av tvenne världskrig, så otroligt råa och blodiga att de mycket väl fyller sin plats i maktspelets mångtusenåriga historia och nu väntar vi på ett tredje - supervärldskriget. Hur rika tänker egentligen ägarna till krigsindustrin bli? * * * Hur har alla som marscherar mellan Göteborg och Paris, mellan Stockholm och Moskva, för att inte tala om alla andra parader, tänkt sig "freden"? För den som har familjeförmögenhet investerad i krigsindustrin är naturligtvis freden en katastrof. Vem skall ta ansvaret för alla miljarder män och kvinnor som redan nu är engagerade i tredje världskriget? Och vad vill de ha i stället? Kan någon människa tänka sig vårt banala borgerliga samhälle utan krig? Endast en våldsamt mäktig folkopinion kan stå emot de makter som med alla till buds stående medel kämpar för kriget. Endast en sådan upplyst folkopinion som på det ekonomiska området söker lösningen på det mänskliga slakthus som det kapitalistiska samhället är och har varit. Det påstås att "krig alltid har funnits". För det första är det inte alls sant att det är bevisat att krig alltid funnits. För det andra behöver man inte fördjupa sig mycket och djupt i Sången om Ilion innan man hör ungdomen beklaga "detta förbannade krig", som man för endast för några förbannade krigshjältar, som inte funnit något naturligt, allmänmänskligt samband med det mänskliga samhället utan satt hemma och långleddes på sina guldhögar. Vilket värde dessa krösusar och guldbaroner skall sätta på sina medmänniskor kan man förstå av att de, för sitt stulna guld, kan köpa vilken människa som helst: kungen på sin tron, horan i sitt elände. Kriget har inte alltid funnits. Det är uppfunnet av perversa människor, galna av maktbegär. Måste människan alltid sälja sig? Tusentals filosofer, bland dem Jesus Josefsson, han som talade till folket runt Genesarets sjö och hängdes som "en annan anarkist", säger Nej! Det är inte nödvändigt. Man kan ersätta konkurrens med samarbete, kooperation, solidaritet och samhörighet! * * * Jag har talat om hur jag 1936 med tårar i ögonen stod på trappan till centralstationen i Barcelona. Trots att runt 50 år förflutit sedan dess, ser jag staden framför mig, skimrande liksom i ett hav av svarta och svartröda fanor. Överallt visade arbetarna stolt: "Detta har vi gjort sedan du var här sist!" La f·brica colectivizada por el sindicato de la CNT. Bussar, spårvagnar, ja, allting stoltserade med sina syndikats initialer. Detta var inget utslag av högfärd, utan visade bara att man fattat beslut, att man visat att arbetare, handens och hjärnans arbetare, samlats och diskuterat tills besluten mognade fram. Och här låg resultatet. Staden fungerade normalt! Detta hade jag som ung sjöman, sett växa fram ur tusentals studiecirklar och föredrag. Mindre genom demonstrationer och spektakel, utan genom månadslånga strejker mot oerhört starka utländska kapitalintressen, där syndikaten och dess män fick spänna sina organisationstalanger till bristningsgränsen. Nyttan av dessa strejker bestod inte uteslutande i pekuniär vinning, utan kanske ännu mer i organisatorisk erfarenhet, och framför allt i självförtroendet, i segerglädjen över att ha kämpat mot giganterna och vunnit. -Vi är duktigare än våra fiender. Vi behöver dem inte. Vem som helst av oss har skaffat samma kunskaper som någon överdirektör har, ja, mycket större. Studiecirkeln är vår dynamit! Jag såg åratal tidigare på annan plats i Spanien denna studieverksamhet i arbete. Jag såg analfabeterna kväll efter kväll på syndikatlokalerna eller på ungdomarnas ateneos, lyssna till ungdomarna som var stolta över att ha sprängt den katolska kyrkans monopol på upplysning. Det var dessa studiecirklar, som hölls över hela Spanien i allmänhet och i Katalonien i synnerhet, som gjorde det möjligt för den katalanska arbetaren att med sina syndikat under otroligt svåra förhållanden - direkt bojkottad av hela världen, hotad av engelska flottan utanför Barcelona och bojkottad av centralregeringen i Madrid genom Stalins inflytande - hålla i gång produktionen och hela samhällslivet, när den kapitalistiska ordningen vid militärkuppens sammanbrott i Katalonien, helt tappat kontakten med näringsliv och samhälle. Vilket innehåll har inte detta gett åt mitt liv: att jag på plats fick uppleva detta, ja, t o m deltaga i det kollektiva skapandet, att jag inte behöver skapa mig en mening om vad som hände genom andras påståenden eller skildringar i andra och tredje hand. Jag vet vad jag själv upplevde, vad jag såg och vad jag hänfördes av. Oerhört tragiskt för mig är det givetvis att få arbetare förstår att deras egna ekonomiska föreningar, deras syndikat, kan ersätta det kapitalistiska systemet och dess löneslaveri, samt även den kapitalistiska våldsapparaten personifierad av staten. * * * Jag vill ännu en gång poängtera att dessa rader har tillkommit på grund av min stora kärlek till CNT och dess betydelse nu och tidigare, på grund av sitt oförskräckta fasthållande vid den rena socialismen, d v s idén om kamratskap, för att inte säga den ömsesidiga kärleken bland dem till vilka Jesus Josefsson skall ha sagt: "Kommen till mig I alla som arbeten och ären betungade." En verkligt socialistisk rörelse som bemödade sig om att skapa en organisation för de "i anden fattiga", där ingen skulle sätta sig på någon annan och säga "jag är bäst". En organisationsform som kunde samla så många intelligenser av skilda slag, utan att någon hade möjlighet att dominera över någon annan, men där allt arbete vad det än bestod av utfördes till organisationens bästa. Hur många tusen ämnen till "stora" statsmän och politiker möter man inte i dess historia! Män och kvinnor som föraktade att utnyttja sin popularitet för egen vinnings skull, för att skapa sig en ställning, så som skett och sker dagligen inom alla slags organisationer. CNT var en organisation som gick direkt mot målet: upphävandet av slaveriet. En organisation som tillsammans med FAI och dess ungdomsorganisation (FIJL) förstått att skapa den undervisningsapparat, vars resultat var männen och kvinnorna inom CNT-syndikaten, vilka i juli 1936 ställde hela näringslivet till folkets förfogande genom just syndikaten. En rörelse som kunde krossas först sedan det samlade världskapitalets hela ohyggliga våldsapparat ställts till Francos och fascismens förfogande, och samtidigt alla dåtidens s k demokratiska institutioner genom Nationernas Förbund och noninterventionen hade neutraliserats till döds, så till den grad att de viljelöst lät andra världskriget komma. Den socialism som i Spanien företräddes av syndikatens övertagande och förvaltande av produktionsmedlen var inte endast koncentrerad till Katalonien. I Aragonien, Levanten, Asturien, ja, över hela Spanien, där CNT ägde krafter nog för att ställa sig i spetsen, tog revolutionen en frihetlig riktning. Denna ekonomiska omvandling kom naturligtvis blodet att isa i ådrorna på världskapitalets tjockhudingar. Men hela den hord av klättringsfigurer som med hjälp av valsedeln genom parlament och regeringar skaffat sig, eller var på väg att skaffa sig, inträde i den borgerliga världen - hela denna hord reagerade på samma sätt. Marxisterna gav givetvis upp ett illtjut: "Skjut dom galna hundarna!" Stalin skrev i Pravda den 27 december 1936: "Nu har vi kommit väl igång med att likvidera anarkosyndikalister och trotskister i Katalonien, så som vi gjorde i Ukraina på 20-talet." Stalins överbödel som sändes till Spanien för att likvidera CNT i Katalonien, Vladimir Antonov Ovsejenko, klarade dock inte av jobbet, så han fick sitt nackskott redan 1938. Detta dubbla tryck blev naturligtvis fruktansvärt för CNT. Diktatorn i ett land som sades stå i ett vänskapligt förhållande till Spanien skickade emissarier, lejda mördare, för att från bakhåll likvidera samma lands medborgare. Precis så som Stalin, omgiven av viljelösa kreatur, var van att handla hemma. Världskapitalet, som i första hand var vant att tänka i ekonomiska termer, förstod att det inte gick att kompromissa med CNT:s idé. De multinationella bjässarna stod inför ett nytt fenomen. Denna idé gick inte att köpa. Vi vet att i spanska fängelser fick många CNT-veteraner välja mellan döden eller att gå med på att samarbeta, d v s hjälpa till att skapa ett reformistiskt CNT - ett politiskt organ som kapitalet lätt skulle kunna köpa för sina egna syften. Många gick i döden eller ruttnade i Francos fängelsehålor, och skall man döma efter händelsernas gång som de framträdde vid CNT:s femte kongress i Madrid 1979, så hade inte skumraskfigurerna inom och utom Spanien legat på latsidan. Ty som förut omnämnts hade man en organisationsapparat klappad och klar för att ta över kongressen. När detta misslyckades, d v s när kongressens majoritet valde ett revolutionärt arbetsutskott och antog CNT:s gamla revolutionära principförklaring från 1936, och man inte ens kunde splittra kongressen, återstod inget annat än det gamla beprövade medlet, att bilda en sprängorganisation. En sådan blir så mycket effektivare om den till synes har samma mål och medel som den gamla. Principförklaring och sådant blir då betydelselösa ting. Den nya organisationens enda uppgift är att skapa förvirring. Detta lyckades också, massorna stannade utanför båda organisationerna och kommunisterna fick en chans. * * * Denna händelse är analaog med bildandet av Syndikalistiska Arbetare-Federationen (SAF) i Sverige på 20-talet, men här var det fråga om en personlighetsstrid: en från Amerika hemkommen duktig agitator, P.J. Welinder, kunde inte få något jobb inom SAC. Denna maktstrid doldes knapphändigt bakom en del ideologiska spetsfundigheter och så fort personen i fråga var död och borta försvann de ideologiska skiljaktigheterna. Men den skada som SAF åstadkommit kvarstod. Kanske är det verkningarna vi genomlever idag? * * * Jag har många gånger påpekat att borgerligheten med sina löneskalor och den anarkosyndikalistiska idén är två fullständigt oförenliga världar. Den ungdom som idag växer upp och erhållit mycket bättre skolning och besitter ett världsperspektiv som är överlägset det vi kunde tillgodogöra oss i min ungdom, denna ungdom måste förstå långt inne i sitt undermedvetna, att en allvarlig förändring måste ske i samhället, i kurs mot det vi kallar anarkosyndikalism. Denna ungdom vars bildning både genom massmedia och skolning tillåtit dem att intellektuellt penetrera den perversa världens glorifiering av rikedom och makt, den måste ju också veta hur oerhört liten del av mänskligheten som kan nå rikedomens och maktens toppar. Den måste helt enkelt förstå att anarkismen i verkligheten är en nästa oprövad väg, om vi undantar det stora exemplet i Katalonien. Denna ungdom måste nu förstå, att deras historiska skyldighet är att skapa de klubbar, föreningar och studiecirklar, som kan bli grunden till en ny samhällsfilosofi! Nisse Lätt, Husargatan 46 Haga, Göteborg 1982